Jag är förkyld, igen. Visserligen är det ingen jätteförkylning, men den är tillräcklig att stoppa mig från att träna idag. Jag känner av det med en gång, suget efter träningen. Jag kom inte ihåg vad hormonet hette, som kroppen skapar vid ihållande träning, men jag verkar ha mycket av det...

Jag har kommit till vissa insikter den sista tiden. Nej, jag är inte religiös och kommer inte ens i närheten av sådana grubblerier. Det ligger på ett annat plan. Jag har insett att hur mycket man än kan tycka sina släktingar att vara jobbiga ibland, så är det ändå viktigt med släkten Förrförra året gick jag med i Facebook och fick kontakt med mina kusiner i USA, vilket var helt fantastiskt. Inte bara kusinerna, utan deras barn och barnbarn, andra släktingar och även deras vänner, fick jag lagt till i min vänlista. Plötsligt så fick jag en klar syn av mina prioriteringar i livet. Först ska min tatuering bli klar, sedan ska mina tänder fixas, (jag måste till min stora skam säga att jag inte varit hos tandläkaren på sju år), men nu har jag kommit igång med det, iallafall.

Nästa stora grej är att spara hop pengar för resa till USA, helst med mina barn, om det går, iallafall Katarina, som jag inte rest långt med alls. Jag vill verkligen träffa alla där över, de bor också på så vitt skilda ställen som Ripley, Allentown, Savannah och Corpus Cristi.

Något som påskyndade mina tankar om släkten och dess betydelse var en grej som hände för några veckor sedan. Johanna ringde och frågade om jag fått invitationen till deras kusins bröllop, men det fick jag säga att någon sådan hade inte kommit. Min exfrus systers son ska ingå det äkta ståndet i sommar och alla mina barn var bjudna, förstås. Men jag får ingen inbjudan, för jag är ju den före detta, trots att vi har ett bra förhållande, mitt ex och jag. Jag känner mig faktiskt lite sårad över detta, men håller god min, för barnens skull. Jag har alltid räknat dem som släkt, även efter vår skilsmässa.

Kanske är det att överreagera från min sida, men vi är goda vänner, min exfrus syskon och jag. Trodde jag iallafall.

Förresten har jag börjat träna innebandy igen, efter att min hälsporre slutat besvära mig. Det var skönt att komma tillbaka, ändå roligare var att jag varit efterlängtad, av Namelosers. De hade turats om att stå på sina träningar, vilket kanske inte varit det roligaste. Konstigt, det är ju så vansinnigt kul att stå i mål... Det blir inga matcher än, för det kände jag att jag var för långsam för.

För övrigt lyssnade jag med ett halvt öra på Schlagerfestivalen ikväll. Det var mest tramslåtar, låtar man glömt efter man hört dem, men för en gång skull tyckte jag att rätt låt vann, även om jag inte är stor fan av vibratoröster. Jag såg henne på Idolauditionen och tyckte om henne redan då. Trots vibratot.

I morse vaknade jag med huvudvärk och feber. Det visade sig inte vara så allvarligt, dock, vid femtiden så kände jag mej helt okej. Jag missade dock repet i dag, vilket var lite surt, eftersom vi repar bara en gång i veckan, Vi har två spelningar på gång, en i april, vid påsk, då vi agerar förband åt De ökända, och så en i maj, när vi kör ett kortare set på en födelsedagsfest.

Vi har tagit in några covers på repertoaren, det blev en rejäl blandning av låtar. Vad sägs om Foo Fighters "Miracle", Shocking Blues "Venus", Don McLeans "American Pie", Black Sabbaths "Paranoid" och "Mercury Blues" med bl.a Steve Miller Band? Schysst variation, tycker jag. Dessutom tillkommer två av mina låtar, en av Jörgen och en av Björn. Nu har vi fjorton låtar på gång och kanske fler, jag jobbar på ett par till.Det gör säkert de andra också.

Två helger i rad har jag gått på bio och sett Avatar och Sherlock Holmes, båda var riktigt bra. Eftersom jag är lite sf-fantast var jag riktigt förtjust i Avatar, för alla effekternas skull, eftersom historien var gammal och beprövad. Sherlock Holmes däremot var totalt överraskande på många sätt Bra plot, överraskande vändningar i storyn, och, som Johanna, min äldsta dotter sade, lite gay love mitt upp i allt. Se filmen och fundera vad hon menade med det...

Vi har haft en fantastisk vecka på Fritids, under sportlovet. För en gångs skull var det snö under lovet och inte regn, som det brukar vara. Barnen har stormtrivts och vi personal också.

Den här veckan har även varit speciell på grund av det beslut som tagits om vår skolas framtid. I tisdags, efter flera  underliga vändningar bestämdes att skolan fick vara kvar ett extra år. Sedan skall det bli tre stora utbildningsfabriker i stadsdelen, två skolor med F-6 och en med F-9. Närhetsprincipen för de riktigt små försvinner alltså i och med det här beslutet. Med på mötet var ett antal föräldrar som i sin ilska över politiker protesterade med att störa mötet, helt fredligt. Tydligen lyckades de över förväntan, då det öppna mötet övergick till att bli ett helt stängt möte, på annan plats. Hurvida det är rätt att göra så blir troligtvis ett fall för kommunens jurister, enligt en av föräldrarna jag pratade med.

Att stadsdelen behöver spara är ett obestridligt faktum, men hur kommer det sig att man drar in på barn och gamla, allra helst om kommunen verkar ha över tvåhundra miljoner i vinst från tidigare år? Att man dessutom visar upp ett förslag till nedskärningar någon månad innan och sedan ändrar förslaget radikalt bara en vecka innan beslut, visar på fult spel och en klar nonchalans mot invånarna i stadsdelen. Allt för att man inte ska hinna reagera. Så, en del förstår inte att många hyser förakt för politiker...?

I torsdags var jag ledig från jobbet, förresten ett olämpligt tillfälle, eftersom det var så många ur personalen som var sjuka, men jag hade ett viktigt möte med en kvinna och ett gäng nålar. Det var dags för min andra sittning för min sleeve.

Jag har nog inte sagt något om vad jag håller på att göra, men det är ett motiv baserat på den keltiska berättelsen om Tristan och Isolde. Jag har alltid varit fascinerad av keltiska och nordiska folksagor och myter, så motivet var inte så svårt att bestämma.

Marika, min tatuerare, har arbetat fram motivet och upplägget, via e-mails fram och tillbaka, där jag bollat iväg funderingar på vad som ska vara med och hon skickat  förslag på bilder, som jag tyckt om, faktiskt utan undantag. Om jag ska beskriva motivet så består det av flera delar inkorporerade i en helhet, där underarmen upptas av en bild av Tristan, med harpa, han var en bard, förutom kungason och krigare. Han står och ser upp mot Isolde på överarmen. Runt omkring finns flera olika småmotiv, raserade kolonner, ett keltiskt kors, en ruin, ett träd och högst upp mot axeln ser man en drake flygande bort, som en silhuett mot månen. Som ni förstår blir motivet lite mörkt, då det hela utspelas nattetid.

En rolig detalj är att draken från början skulle slingra sig från underarmen upp till axeln, som huvudmotivet, men försvann snart ur våra idéer om hur det skulle bli, och slutade alltså som en liten silhuett mot månen. Där ser man... Jag tycker att det var bra, så här i efterhand.

Det är långt kvar innan tatueringen är klar, i torsdags gjordes förstärkningar av linjer och Marika hann börja skugga Isolde. Jag måste säga att det hon hann med innan sittningen var över gjorde en fantastisk skillnad. Plötsligt fick bilden liv, när skuggan kom till. Nästa gång fortsätter vi med skuggningen av armen och längre fram i vår påbörjas färgläggningen.

Jag längtar efter att få lägga upp bilder här på bloggen, på armen, när den är klar.

Förhoppningsvis blir det i höst, men vem vet?

I lördags var det dags, första spelningen med bandet. Det var visserligen bara en kort sådan, fem låtar på en födelsedagsfest, men ändå... Det var kul som fan att äntligen få spela igen.

Hur spelningen gick? Jo, den gick ganska bra, faktiskt. Till att börja med hade jag räknat med att vi skulle spela vid halv nio ungefär, men det sket sig ordentligt. Då satt fortfarande folk och åt. Jag hade hoppats att vi skulle vara klara innan tio, för då hade jag hunnit med tio-i-elvabåten hem.

Förresten måste jag berätta om själva föremålet för festen, vår gitarrist JN:s fru. Hon hade fyllt fyrtio i veckan, men hade inte haft direkt något firande. Istället hade alla hennes närmaste vänner i hemlighet fixat till en fest i lokalen vid Brännö brandstation, en bedrift bara det, eftersom P., JN:s fru alltså, är onaturligt duktig på att snoka reda på allt som händer på ön.

P. togs verkligen med överraskning och såg helt chockad ut. när hon kom in i lokalen. När hon såg mig blev hon förvirrad, vi hade inte träffats innan, men när jag sade mitt namn, fattade hon med en gång vad jag gjorde där. Vi talades vid flera gånger sedan under kvällen, både före och efter giget, och hon berättade att hon sett fram emot att få höra oss. Desto roligare att det blev på hennes egen fest.

Strax efter halv elva var det sista kaffet urdrucket, borden undanplockade och vi äntrade scen. Sanning att säga hörde jag inte så mycket av mig själv, volymen var rätt så på, så att säga, men det svängde! Vi körde fem låtar, eget material och enligt en av lyssnarna så var det lite punk över det, back to the roots alltså.

Efteråt kom det många kommentarer, alla positiva faktiskt. En kille sa till mig att det märktes vem som hade mest erfarenhet av att stå på scen, menande mig. Se där vad våra månatliga sångsamlingar på skolan åstadkommmer...

Klockan var  det närmaste elva när vi var klara, vilket innebar att jag missat båten in till stan. Nu var inte det helt katastrofalt, eftersom jag kunde sova i lillstugan, där vi repar.

Nu sov jag inte så länge, tyvärr, därför att jag vaknade av det gjorde ont i min konstrande fot. Det var bara att kliva upp och åka hem, efter att fått frukost förstås. Vi tog faktiskt söndagsledigt från repning, men om sex dar är det dags igen, då ska jag ha en packe nya låtar med mig!

Det är mycket som händer nu...nog!

Här sitter jag hemma med en vrålförkylning, men har ändå ringt runt till mina syskon och barn och önskat ett bra kommande år. Det är det närmaste jag kommer mänskligt umgänge...

Ska sanningen fram så börjar förkylningen lätta. När jag är frisk är det första jag gör att träna. Inte ens otämjda exemplar av släktet Ecuus kulle kunna hålla mig borta.

Onsdagen de 30:e, kl 04:06 och jag kan inte sova, på grund av en förkylning. Cirka fem deciliter genomskinligt slask har passerat min vänstra näsborre hittills. Mmm, äckligt, jag vet, men det är ingenting mot vad min näsborre känns just nu. Märkligt att det bara sitter på en sida, förresten...

Jag plockade upp förkylningen på väg hem från Brännö i förrgår kväll. Jag hade varit och repat, efter ett tre veckors uppehåll. Det gick ovanligt bra, men sedan var det ju det där att ta sig hem efteråt. Det var kallt som fan att stå och vänta på båten, jag frös och var trött. Inte blev det bättre på fastlandssidan heller. Min hälsporre, som förresten är mycket bättre, var dock på sitt sämsta humör, så jag fick halta till spårvagnen, höll på att missa den därför.

Vaknade alltså igår morse med en kran som läckte och jag blev rätt irriterad. Jag hade tänkt att träna, men det blev inte av. Nu har jag skött mig efter alla konstens regler, så vi får se om förkylningen lättar efter att jag fått sova. När det nu blir...

Julen var mycket trevlig, med barnen och ex-frun. Vi hade sagt att inte köpa några julklappar, vilket var rätt skönt. Jag kunde inte avhålla mig helt från det ändå, jag hade köpt ukulelear till dem. Vi får se om vi kör en konsert så småningom.

Människans hjärna är en märklig tingest. Det är snart en månad sedan jag tatuerade det första på armen och längtar redan efter att få fortsätta med den. Jag kom på mig själv med att fråga mig: "Men smärtan då? Det är väl inget att längta efter?" På något underligt vis rationaliserar man bort den biten av tatueringen, den kommer dock tillbaka när man sitter där i stolen igen, funderande på varför man gör det, eller är det så att man är en masochist?

Skit samma, den kommer att bli kanon när den är klar.

Jag har förresten semester nu, fram till den elfte januari. Det är rätt skönt, ska jag få be att tala om.

Jag har haft ont i foten en tid nu. Det yttrar sig i att jag knappt kan stödja på foten på morgonen, men sedan lugnar det sig. Det känns ungefär som om man har en jättestort blåmärke under hälen. Jag har inte ont av att träna, men har också insett att ju mer jag stretchar efteråt, desto bättre mår foten.

En av mina arbetskamrater sade direkt att jag hade något som kallas hälsporre, vilket jag aldrig hade hört talas om, men efter att ha kollat upp på nätet, (länge leve Google!) upptäckte jag att jag hade alla symptom beskrivna.

Att få det på papper, (well, sorta...) var en lättnad, för det stod också hur det skulle fixas till. Alltså, liten belastning på hälen, mycket träning, med tillhörande uppvärmning och stretching och mycket vila. Tur att jag snart har semester snart.

Sista dagen i morgon, jag öppnar dessutom. Massor med tid till julshopping i morgon eftermiddag. Nej, förresten, vi skulle inte ge varandra klappar mer.

Jag får köpa något till mig själv istället!

Match i kväll mot Lunden, på Lundby Strand. Jag stod från start och det gick bra, i femtiofem minuter...

Vi styrde i stort sett hela spelet och ledde tio minuter in i tredje med 6-3. Sedan hände något. Vårt annars så säkra spel började darra och Lunden bjöds in i matchen, en invit de tog emot med öppna armar. 6-3 blev till 6-6 och i matchens sista minut lade de 6-7 i power play.

Det är väl jobbigt att förlora en match, men att göra det så här stinker. Det roliga i det hela är att jag tycker själv att jag spelade bra idag, blev inte osäker när målen började ramla in, utan mer förbannad över att de gick in. Några av bollarna såg jag försent, jag var skymd, men ett par kunde jag, med lite tur ha tagit. Turen var på deras sida i kväll...

Vi var bättre än dem, förutom tio minuter i slutet. Tyvärr blev de helt avgörande. Det är bara att bita ihop och köra på de sista träningarna innan jul. Vi har tre träningar och en match i korpen kvar, sedan är det uppehåll i tre veckor. Då fan ska jag plåga mig själv som straff för den sumpade vinsten.

I morgon är det inte repdags, tyvärr. Vi har tagit ett upphåll nu innan jul, mina spelkompisar har små barn som tar all tid. Det kan man ju förstå. Jag ska ändå till Brännö i morgon, på lusseglögg hos Jonas. Det ska bli gott!