Okej, jag sade att det inte skulle bli något innebandysnack på en tid, men löften är till för att brytas. Ibland. Så här är det, vi hade en match i Korpeliten ikväll och det visade sig att ingen av Ronnie och Calle kunde stå. Jag blev därför blixtinkallad och tack vare snälla och förstående arbetskamrater samt en genomtrevlig Bamse som hämtade upp mig, så hann jag i tid till matchen.

Vi mötte Swedish Match Tigers, för närvarande tvåa i serien och om jag gör ett blixtreferat, så gick det till så här: Första perioden, SMT 0-1, SMT 0-2, IBKT1-2, IBKT 2-2. Andra perioden, IBKT 3-2, IBKT 4-2.

Vi spelade riktigt bra, och förde spelet större delen av matchen. Tigers var inte ofarliga, de hade ett par bolltrollare i laget, som vållade oss huvudbry i början, men så småningom tog våra backar resolut hand om dem. Jag hade en hyfsad kväll, första målet var inget att orda om, ett konstmål i mitt bortre kryss, andra däremot var en bjudning från min sida, ett inte direkt farligt skott som letar sig in emellan benen. Tack och lov blev inte det något avgörande mål, för sedan började våra utespelare hitta målet.

Vi var det bättre laget och det var roligt att se hur vi fann varandra i passningarna, hur effektivt försvarsspelet fungerade. Vår första seger i Korpeliten!

Ja, inte så jättelång då, en timma längre, men det får mig att gå i säng för sent, som alltid. Har just suttit och filat på en text till en ny låt, men det blev mer att ändra på en del av musiken istället. Det är en heavy metal-variant av en poplåt jag gjorde för en tio år sedan, men det roliga är att jag hela tiden hittar nya grejer och ändrar ackord.

Jag hade faktiskt glömt hur roligt det är att skapa fram en ny låt på det här sättet. Senare idag, klockan är över midnatt, så ska jag presentera den för mina bandkompisar, förhoppningsvis. Jag hoppas att texten är klar då också...

Egentligen vill jag inte sjunga, men det har blivit så att vi sjunger våra egna alster. Jag vill ha en ren sångare i bandet, men det verkar inte vara det lättaste att finna. Jag vill koncentrera mig på att spela bas och gitarr, kanske bara lägga stämmor där det behövs.

Det var kul på Chokladfestivalen på Stadsmuséet idag, eller igår snarare. Jag handlade choklad för över 900:-. Nu efteråt kan jag få lätt ångest över det, men å andra sidan, så är det inte så att jag frossar i det, jag har fortfarande kvar en del choklad från förra året. Det är dock alltid lika trevligt att gå med mina flickor på en sådan här happening, vi hade en rolig stund ihop. Faktiskt så har de sådan skön humor, alla på olika sätt.

Och helgen i stort också kommer att bli kul. På lördag är det dags för den årligen återkommande Chokladfestivalen, på Stadsmuséet. Mina flickor och jag har gjort det till en tradition att besöka den och spendera lite pengar på genuin "lyxchoklad". Bland annat kommer jag att lägga en hel del på Emanuel Andréns praliner. Underbara, men dyra som fan.

Det är verkligen en upplevelse att gå runt bland de olika chokladproducenterna, provsmaka och få lära sig om de olika sorter som finns. Det bästa är att det är numera väldigt lätt att få tag på god choklad i Göteborg, det finns flera bra butiker här.

Söndag är det dags att åka ut till Brännö och repa igen. Jag uppskattar verkligen båtturen ut, då man får en chans att sitta i båtcaféet och slipa på texter och ta en kopp varmt. Ännu mer uppskattar jag vår övningtid, som har fått mig att inse hur mycket jag saknat att spela i band. Faan, vad roligt det är!

...nu blir det ingen innebandy på den här bloggen på en tid.

Idag mötte vi Göteborgs IBK och skam till sägandes var jag en av orsakerna till att vi förlorade. Jag släppte in tre enkla bollar på mindre än åtta minuter, i första perioden. Jag var beredd att spela vidare i andra, men Otten tog beslutet att sätta in Ronnie istället. Inget att orda om.

Matchen slutade 6-8, men trots allt hade vi boll mer och var generellt bättre, utom då i att göra mål. Nu har vi lyckats med att ta en! poäng på sju matcher. Det måste vara vår sämsta start på säsongen under 2000-talet.

Jag vet vad min del i det hela är, det är att jag är inte tillräckligt bra för att spela matcher just nu. Jag måste koncentrera mig på träningar en tid och komma tillbaka när jag känner mig säker igen. Att gå ner i vikt är inte heller en dum idé.

...att säga det, men idag var det inte roligt att spela innebandy. Vår andra match i Korpeliten slutade med ett nesligt 2-4 resultat. Inte var det helt orättvist heller. Vi mötte Balken, som vi slog i två matcher förra säsongen. Så icke nu, alltså.

Kort sagt, de var bättre än oss idag, hade högre tempo och bättre avslut. Dessutom fick de lite hjälp också, av mej... Hmmm. Vid ställningen 1-2 kommer ett lågt skott som jag ska styra ut med foten. Istället råkar jag sparka till målburen så att den åker åt sidan och bollen, som skulle ha gått utanför, går in i stället. Att beskriva det jag tänkte då är så här: "#&£@%!!" Ni fattar alltså.

Annars började det bra, med Erik som nätar i första anfallet och det slutade hyfsat med en patenstänkare av Otten, det var bara allt emellan som var något att fundera på. Jag måste verkligen börja banta, så jag blir rörligare i mål! Att täcka upp mycket hjälper inte.

Snart ska jag till Pennygångens festlokal och fira min lillebrors femtioårsdag.

Man kan ha roligt utan sprit.

Torsdag kväll och ett par timmars dyrbar fritid förlagd till Alelyckans sporthall. Första matchen i högsta korpserien, mot Heman Hunters. Rykten om ett nytt golv hade nått mina öron och det var på tiden. När jag kom dit var första intrycket att det var nytt golv, men oj vad jag bedrog mig. Vad som hänt var att planen var ommålad i matta färger, men det var fortfarande samma knggliga golv. Fast snyggt var det, om än något förvirrande på vissa ställen.

Okej, matchen helt kort, första halvlek: Vi spelade bra de första tio minuterna. Så fick vi chans att spela power play, vilket vi gjorde bra i en dryg minut. Sedan blev vi stressade av en ovanligt nitisk forecheckande Huntare, som lyckades förvirra Nicklas så till den milda grad att bollen plötsligt petades in bakom mig. Inte av Nicklas alltså, utan av den frimodige Hemannen. Efter det spelade vi förvirrat och var trea på bollen. Under ett anfall blev vi så tillbakapressade att det blev en enda röra av klubbor och ben framför mig. Ett skott kom och styrdes elegant in i mål, av Tobias. Självmål alltså, men eftersom vi lade målet så stod det väl egentligen 1-1? Va?

Andra halvlek: Vi var klart bättre och tog över spelet. Det tog sin lilla tid, men vi reducerade till slut. Sedan följde en kavalkad av utvisningar, åt båda hållen. Martin, denne unge man med så oskyldigt utseende startade det hela med att få 2+2 min. Efter det duggade utvisningarna så tätt att det inte gick att hålla isär dem. Kontentan av den allmänna röran var att till slut fick vi in en kvittering, vilket också höll sig till slutsignalen.

Det var en match som vi, med lite skärpa i avsluten, hade vunnit. Nu är vi dock nöjda med att kämpat ihop en pinne i premiärmatchen i Korpeliten.