Igår gick Katarina, min mellanflicka, ur gymnasiet. Först och främst kunde de inte ha valt en bättre dag, eller hur? Molnfri himmel och glada människor över hela stan. Tyvärr var det lite för många glada människor, eftersom jag höll på att komma försent på grund av alla spårvagnsstopp på vägen. Vagnen var dessutom överfull med folk som skulle till samma ställe som jag, Munkebäcks gymnasieskola.

Väl framme strålade jag samman med Anki, min ex-fru och Johanna, vår äldsta dotter och vi följde lämmeltåget till skolan. Lennart, min bror dök upp med kamera och champagne, hans dotter Mia går i samma klass som Kattis. Det var sedan bara att ge sig in i röran av människor.

Nåväl efter en svettig väntan kom de ut allihop, tolv avgångsklasser var det visst och hela skolgården blev överfull på nolltid. Plötsligt förstod jag varför alla höll upp stora plakat på sina ungar, för att hitta Kattis i den massan var näst intill omöjligt. Naturligtvis hade inte vi något plakat, men ingen fara, det var bara att plocka fram mobilen, en rätt så användbar tingest i sådana här situationer. Johanna lotsade Kattis fram till oss och vi fick gratta henne och dricka tjejernas skål  solskenet, innan det var dags för tjejerna att dra iväg och åka lastbilsflak genom stan.

De kom helskinnade undan från åkturen och under tiden åkte vi till Frölunda för att förbereda för deras examensfest. Det var svettigt att hinna bli klar innan gästerna kom, men allt utföll till belåtenhet och kvällen blev lyckad. Tjejerna stack ut senare på kvällen och enligt rapporter så hade de haft kul. Katarina hade kommit hem vid tvåtiden och såg trött, men glad ut.

För övrigt har jag inte varit inne på nätet på flera dagar, så när jag kollade min mail alldeles nyss, fann jag ett från universitetet. Efter att ha loggat in på min sida på studera.nu fann jag att jag blivit antagen till engelskakursen. Yay!!!! Det blir studier på halvfart i höst!

Var hos mamma och firade mors dag. Min syster var där också, kul att snacka med henne, som vanligt. Sedan stack jag iväg till Bror L. och planerade lite inför tjejernas avslutning, min Katarina och hans Mia går ur gymnasiet på fredag.

Efter det var det hemgång och nu sitter jag framför datorn och surfar, lyssnar på In Flames, System of a Down, Dark Tranquility. Jävlar vad det dånar i skallen! Tjohoo! I morgon ska vi ha ett litet musik-Quiz med 5-6:orna. Jag har precis blivit klar med frågorna och har mailat dem till mej själv, min dyra fina printer/scanner funkar som vanligt inte. Får skriva ut den på jobbet imorgon.

Jag drack té på balkongen för en stund sedan. Åh vad jag älskar varma vårkvällar.

Sent i förrgår kväll sprängde någon, eller några en hemmagjord bomb på min skola. Resultatet blev en söndrig toalett och en massa glassplitter. Jag väcktes tidigt av en kollega som ringde mej och meddelade vad som hänt, vi har en telefonkedja vid krissituationer, och jag gick från ytterst sömnig till klarvaken på en tiondels sekund, ungefär.

Som vanligt tror man det värsta innan man fått se skadans omfattning, så jag kastade på mej kläderna och stack ner till skolan. Det såg inte så fräscht ut, men det var inte någon grop i marken eller halvt raserat hus eller så. Skadorna var ändå så omfattande att två klassrum fick stängas och de två drabbade klasserna i A-spåret fick tränga ihop sig på Fritids.

Våra lokaler var intakta, så vår verksamhet kunde fortsätta utan problem, med decimerat antal barn, eftersom vi gått ut och sagt att de barn som kunde och ville fick gå hem. Det blev en lugn dag på skolan, fast naturligtvis mycket prat om det som hänt.

Vår rektor blev intervjuad i lokalnyheterna och hon sade något som jag till fullo håller med om, att ett sådant här tilltag är en rejäl kränkning av barn, personal och föräldrar på skolan. Jag kan känna ett visst mått av irritation och ilska när man kommer ner till jobbet efter en helg och upptäcka att man slagit ut rutor eller klottrat på väggarna. Det är för att man känner vanmakt över ens egen hjälplöshet att stoppa allt sabb.

Förresten, jag såg GT:s löpsedel. Vi var huvudrubrik, men allvarligt talat... Bara för att sälja några extra lösnummer, vad står det? Jo: " Skola i Göteborg sprängd i natt!". Det låter ju som om det bara finns en stor krater kvar, men jag lovar den finns där, i stort sett intakt, tack och lov!

Det känns som om det är dags att börja tänka på sommarverksamheter, alltså mina personliga. Som vanligt är det ont om pengar som får styra semestern, men jag hoppas ändå att jag ska få ihop tillräckligt för att följa med mina döttrar till London.

Det var rätt länge sedan jag var där sist och det finns en del smultronställen som jag vill återse, Covent Garden, Charing Cross Road med alla trevliga bokhandlare, loppmarknaden vid Camden Lock. I år skulle jag också vilja ta en tur ner till Hastings, just for the fun of it. Kanske en tur Hampden Court, för att visa flickorna den roliga labyrinten. Jag får inte glömma to take five o'clock tea at Brown's. Det är en konst att dricka te i England, men roligt är det.

Jag har hämtat ut mina nya glasögon, i tisdags och som ett brev på posten fick jag ögoninflammation och fick ta ut linserna, nu har jag gått med glasögonen i två dagar och trivs med dem jättemycket. Jag tror att jag sätter in linserna bara när jag tränar.

Idag grävde jag fram mina halvlånga brallor ur klädskåpet. Jag har gått och svettats de sista dagarna, i svarta cargopants och jacka, så nu var det dags. Det är något definitivt över den proceduren, ett erkännande av att nu är sommaren här, äntligen!

Visserligen skall vi genomleva våren först, men med tanke på värmen, så går jag gärna händelserna i förväg. Som ett undantag som bekräftar regeln hade jag innebandyträning igår, ( jag vet Elisabeth, men jag kan inte låta bli!). Det kändes helt fel, sexton gubbs inne i en sporthall, när det var en underbar kväll utanför. Dessutom tog luften slut efter en halvtimme och temperaturen var närmare trettio grader. Idiotiskt...

På tal om kläder, eller rättare sagt klädkoder, så finner jag ett stort nöje i att se det senaste inom den hip-hopinfluerade delen av våra elever. Nu för tiden skall man ha alldeles för stora kepsar, med helt raka brätten och dessutom ska brättet stå ut snett åt sidan. Jag har svårt att hålla mej när de kommer gående och tror att de är hur coola som helst. De ser ut som töntar, eller med några engelska uttryck, som passar bättre: "Dorks, geeks and dweebs!"

Nåja, huvudsaken *hihi* är att de trivs med det. Att jag i all hemlighet får mej ett skratt är ju bara en bonus.