Inte för att jag är religiös alltså, utan för det är dags för repning ute på Brännö. Snart ska jag  dra iväg till Saltholmen, för att fånga 14:27-båten. Det tar dryga tjugofem minuter på båten och dem ska jag tillbringa med att fila på ett par nya texter till ett par alldeles nya låtar.

Det roliga som hänt är att efter ett par år av total writer's block, så har det plötsligt lossnat. Idéerna kommer på löpande band, visserligen är de flesta ganska dåliga, men av tio texter blir det en eller två att fila vidare på.

Nu börjar innebandyn bli mer i fokus också. Träningarna har kommit igång och i morgon spelar vi vår första träningsmatch, mot våra gamla motståndare Gbg City. Vi spelade mot dem förra säsongen, och lyckades slå dem alla tre mötena, men det var otroligt jämna matcher, i två av dem kunde det lika gärna gått till Citys fördel.

Visserligen är det bara en träningsmatch, men den kommer inte att bli lätt, City har revansch att utkräva och jag tror de kommer att köra på som fan. Men, de matcherna är de roligaste, action, please!

En sanning med modifikation, naturligtvis, mycket i vårt samhälle har blivit bättre. Framför allt på fritidssidan, tycker jag, men det är nog en hel del som inte håller med mig, fråga de unga i tonåren som bor uppe i vårt område. Deras fritid består i "att hänga", för deras utbud av aktiviteter kostar pengar, som de inte har.

Något som verkligen gått tillbaka i utvecklingen är arbetssituationen på våra skolor. När jag började arbeta på Fritids för tjugofem år sedan var vi en del av barnomsorgen, vi arbetade med skolbarn upp till sexan och var rätt så autonoma. Vi hade ungefär femhundra kronor per barn och år att röra oss med och vi hade femton barn i grupperna och 2,5 personal.

Så överfördes vi till skolan, förlorade vår självständighet och pengar. Nu, tjugofem år senare, är vi inhysta i en skolsal, vi har trettiofem barn i gruppen, i åldrarna 6-8 år. Pengar, ja det är ett skämt, vi har trehundra per barn och år att röra oss med, snacka om försämring. Vi ska lägga minst halva tiden i klass under skoltid och det förutsätts att vi ska ta vissa ämnen, utan att vi egentligen har den pedagogiska kompetensen, eller ansvaret för det.

Jag har just fått rastvaktsschemat och det är lite skojigt, alla kortraster är jag ute, men inte bara jag, nästan alla är ute, så det är rätt så tomt inne vid kaffebryggaren...På tal om tid i skolan, vi har dessutom gått från att vara schemalagda trettioåtta timmar i veckan till fyrtio. Kul...

Förr åt vi gratis med barnen, vad man kallar pedagogisk måltid. Nu har något stolpskott i förvaltningen bestämt att man måste betala för maten, men ändå skall man sitta i en ibland stökig barngrupp och äta, och hålla reda på allt som sker under måltiden. Istället för att sträva mot att ha så många vuxna som möjligt inne i matsalen, för att skapa en behaglig ätmiljö, går man åt det helt andra hållet, i sin spariver. Kanske man siktar mot lärarlösa luncher...

Mitt i allt det här har politiker och ansvariga mage att prata om att bibehålla en hög standard på skola och undervisning. Jag trodde det var uppenbart att om man vill ha en bra skola, då måste man satsa ekonomiskt på det också. På artonhundratalet hade man undervisning enligt något som kallades "Lancastermodellen", en lärare rapade upp fakta i olika ämnen för grupper om tvåhundra elever, som skrev för brinnande livet. Dessa fakta kom sedan upp i stora salstentor, där det bestämdes vilka som blivit godkända eller inte. Det känns som om vi var på väg dit igen.

Ingen kan övertyga mig om att skolan har gått framåt i utvecklingen de sista decennierna, snarare tvärtom. Faktum är att det som håller en kvar i det här yrket är bra arbetskamrater och...

Jag har alltid röstat åt ett visst håll, men nu känner jag att det parti som ställer upp för att förbättra villkoren i skolan och också vill satsa på att ge våra gamla ett bra liv efter pensionen, de har min röst, helt och hållet! Ja, förutom M, SD, KD och de där andra konstiga partierna då...

Det värsta är att vi har det ingalunda jobbigast. Det finns ställen i landet där man har grupper på Fritids med upp till sjuttio barn på två personal. Man kan diskutera vad kontentan av all denna spariver leder till. Inte till något gott iallafall.

Igår var det äntligen dags. Första innebandyträningen för säsongen, på Lundby Strand. Jag kom dit i god tid innan, bytte om och gick till planen. Där tränade ett gäng småtjejer handboll, förra säsongen var det ett elit-herrlag, så man kan säga att skillnaden i intensitet och upplägg var ganska så drastisk. Tjejerna verkade ha roligt på plan, rätt många missar, men ännu mera fniss.

Som en av våra träningar...

Nej, riktigt så var det inte när vi väl kom igång. Det kändes seriöst med en gång. Vi hade ett par nya spelare med oss, och de syntes mig rätt kompetenta. Skönt.

När jag väl kom hem, jag fick skjuts av Knape, så jag var osedvanligt tidigt hemma, då var jag rejält trött. Jag gick och lade mig snabbt och sov för en gångs skull åtta timmar. Idag känns det helt okej, inga ömmande punkter eller andra skavanker, så för min del var det en bra träning.

Idag var det dags för rep på Brännö, på en lördag, för att Jonas inte kan i morgon. Jag hade satt min telefon på ringning, men antingen sov jag för tungt, eller så fungerade inte ringsignalen, resultatet blev att jag vaknade en smula senare än jag beräknat.

Jag fick alltså bråttom till båten. Efter en snabb frukost tog jag cykeln till Saltholmen och kom med Fröja, med fyra minuter till godo. Lätt anfådd stod jag på fördäck och pustade ut, när ett par regndroppar föll på mig. Först nu tog jag mig en titt på himlen. Den var extremt grå. Och jag hade inga regnkläder med mig. Typiskt. Samma sak hände mig i söndags, på väg hemfrån repet, då hamnade jag i ett hysteriskt åskväder och var totalt genomblöt när jag kom hem.

Nåväl, repet idag gick bra, jag tyckte det svängde rätt bra om oss. Björns låt börjar ta form mer och mer, så också både Jonas' och Jörgens. Jag introducerade en gammal låt i ny tappning, vi kollar på den mer i nästa vecka.

När vi repat klart och jag skulle ta båten tillbaka så hade regnet kommit igång ordentligt, tyvärr. Inte heller denna gång blev det uppehåll när jag kommit av båten, så det var bara att kajka iväg hemåt i blötan. Vid Långedrag var jag genomblöt.

Det är rätt skönt att ta en lång, skön dusch efter sju kilometers cyklande i regn, ska ni veta.

Förresten, så har jag just sett världens största hamburgare, på Facebook. Tobias som spelar i Nameloosers, (laget alltså, inte bandet), är på Garlic ikväll och käkar. Han lade upp ett foto på Twitpic, och bara brödet på burgaren är som en limpa, ungefär, Jeeesus!

Första dagen på jobbet efter en låååång semester.

Det var okej, faktiskt.

Alltså, omklädningen på SATS är trevlig, ljus och ren, men saknar tydligen en viktig detalj, nämligen luftkonditionering. Efter att ha kört ett rejält pass och man kommer in för att duscha, så märker man strax att eftersvettningen tycks aldrig ta slut. Väldigt irriterande. Det är så man längtar ut till solen för att svalka av sig.

Igår kände jag för att ta en fika, så jag åkte till Sveriges cafétätaste ort per invånare, Alingsås. Självklart blev det en dyr fika, om man räknar in resekostnaden. Jag cyklade inte den här gången, någon måtta får det vara på hurtigheten. Som vanligt fegade jag ur vid valet av kaffebröd, efter att funderat mellan en smarrig tårtbit och ett rejält wienerbröd, blev det en macka med chevrèost och prosciutto. En liten sådan också. Damn!

Idag var jag på Klubbhuset och köpte en ny hjälm till innebandyn. Vid en granskning av min reguljära hjälm, upptäckte jag att det fanns fler skavanker än jag trodde. Med ett snålt grepp om plånboken beslöt jag till slut, efter stor vånda, attköpa en ny. Visserligen kunde jag skaffat en billigare, men det gäller också kvalitet, tyvärr får man lägga på en del kronor då.

Snygg är den också...

Igår var jag och hämtade min cykel. Det blev en dyr historia, det fattades tio kronor från tusenlappen, men så var det nya bromsklossar, nytt bakdäck och injustering av växlarna i priset. Glad i hågen tog jag min cykel och drog ner till stan. Efter ett besök på Musikverkstan på Andra Långgatan, så kom jag till slut till Tonys lilla shop på Landsvägsgatan. Där satt han och Mike och pratade skit i största allmänhet.

Efter att ha varit där en stund ringer min syster och meddelar att mamma inte fått någon mat, eftersom hemtjänsten inte varit där. Klockan var närmare fyra, så förståeligt nog var mamma rejält hungrig. Min angenäma vistelse på Seriehörnan fick avbrytas och jag kastade mig på cykeln för hemfärd.

Vid Margretebergsmotet händer något jag inte varit med om förut. När jag växlar ner för att komma över vid cykelöverfarten rasslar det till och pedalerna fastnar i ett läge, omöjliga att rubba. Kedjan hade kilats fast emellan de två innersta kugghjulen i främre drivpaketet.

Jag börjar känna en viss vana att leda cykeln hem, synd bara att jag bor så högt upp på ett berg då...

Okej, när jag kom till mamma hade hemtjänsten just varit där och hon hade fått sin mat. Jag antar att det hade kört ihop sig för de, i semestertider, med ovana vikarier, lär inte det vara ovanligt.

I förmiddags tog jag cykeln till reparatören igen och nu kan man se vilken fördel det är att bo på ett berg. Jag rullade från min gård uppe på Höjden ända till Älvsborgsplan, utan att ta ett tramptag, (det gick ju inte att trampa, om ni minns), en sträcka på 1,8 km. Jag vet det, jag kollade på Eniro. När jag visade upp min kraschade hoj, såg reparatören konfunderad ut. Enligt honom skulle det inte gå att trassla till det så. Efter att ha bankat och bänt en stund lossnade kedjan till slut och jag kunde åka vidare. Yay!

Förresten så blev Stygn en av de två finalisterna i tisdags, men de föll på mållinjen mot ett band från Borås, State of Drama, vilket så här i efterhand inte var direkt fel, de var riktigt bra. Bilden ovanför visar Stygn, det är Danne som spelar dragspel.Här nedanför är vinnarna:

Min cykel är nu i cykelreparatörens på Mariaplans Cykel händer. Efter att a tagit en snabb blick på den konstaterade fackmannen, (inte jag, alltså), att den genomgående sprinten hade gått åt h-e. Byte av bakhjul och byte av bromsbelägg ska gå på ungefär 800:-. Jag får tillbaka den på torsdag.

I morgon går jag på Liseberg igen, den här gången får jag med mig mina ungar, hoppas jag. De har sagt ja preliminärt. Vi ska fika, spela på några av varuhjulen och se på Danne igen. 

Dyraste fikat i stan...Innan man ens hunnit ta första tuggan är man minst sjuttio kronor fattigare.