Jag började stå i matchen mot Lerum idag. Vi hade hemmamatch, så vi var på Lundby Strand. Uppvärmingen gick bra och jag kände mej helt okej. Ronnie satt vid sidan om, vi hade två femmor mot Lerums sju utespelare, så allt verkade upplagt för en lugn match en vacker lördag i Göteborg. Eller inte...

Det tog femtio sekunder och ett frislag för Lerum, så låg bollen bakom mej, ett skott mellan benen. Det gjorde mej lätt irriterad, som ni kan förstå, jag hade inte ens känt på på bolluslingen. Vi kvitterade ganska snart efter och tog också ledninge, men så är det ju det här med att vara för överlägsen... Vi snurrade som ilskna bålgetingar runt deras mål, men en duktig målvakt och lite okoncentration i avsluten gjorde att det inte blev mer mål från oss i första. Lerum däremot fick ett mål, när de mitt i vår press sticker upp och snirklar in ett till.

Jag orkar inte beskriva hela förloppet, utan istället säger jag så här, efter två perioder stod det 4-4, vi hade haft ett kraftigt övertag, men Lerum stod upp riktigt bra i sin defensiv. Nu kommer jag till ytterligare en orsak till att vi inte ryckt ifrån och det är jag. Det smärtar att säga det, men jag hade inte något flyt alls. Av sex skott på mål, så släppte jag alltså in fyra.

Hjärnan är ett roligt organ. Förhoppningsvis använder man den till att tänka med, ibland tänker man för mycket. Detta var ett sådant tillfälle. När andra perioden slutade kände jag mej inte riktigt på det klara hur jag skulle kunna stå upp mot osäkerheten som smugit sej på mej, så jag frågade Otten hur vi skulle göra. Han tog ett snabbt beslut, tillsammans med mej, att sätta in Ronnie istället.

Det visade sej vara det rätta att göra. Visserligen startade Lerum med att göra 4-5, men sedan kom vi igång. Ibland när man byter målvakt så, mitt i en match, kan ibland spelet förändras och det var precis vad om hände. Det blev mer rörlighet i våra femmor, mer tillbakaarbete i försvaret och snabbare vändningar. Plötsligt stod det 9-5 till oss och Lerum var ett slaget lag. De sprattlade visserligen till en gång och gjorde ett mål, men vi avslutade i still och vann med 10-6.

Nu har vi 21 poäng och en god chans att klara oss kvar i topp fem. Jag själv klarade mej från den här dagen med ett inte allt för stukat självförtroende och en sönderslagen nagel, en olyckshändelse i en närkamp.

På vårt lags hemsida har webmaster lagt upp en omröstning om vem som man skulle vilja se som "Årets kolsäck". Det innebär att man får pris för att man ställt upp för laget under säsongen som gått. Jag hade det stora nöjet att få detta pris förra säsongen, efter att haft den bästa träningsstatistiken av alla i laget. Jag fick en flaska Glenmorangie, som jag fortfarande njuter ett glas av då och då.

Döm om min stora förvåning och senare munterhet, då det visade sig att någon röstat på mig igen. Det var en gammal kompis, i ett konkurrentlag som röstat, vi tränade ihop varje torsdag i Alelyckan under flera år, och hade skoj under träningarna. Otaliga är de mål jag släppt in från hans klubba, för han är en jävel på luriga skott. Jag gick in på deras hemsida, på gästboken och tackade så mycket. Det är alltid kul att uppskattas.

Under de många år som jag spelat innebandy, i de lägre divisionerna måste tilläggas, har jag lärt känna en mängd spelare, trevliga människor som tar sin sport på allvar. Det låter väl underligt, men varför skulle inte idrottsutövande på vår nivå vara lika viktig som elitidrott? Vi är trots allt så oändligt många fler. Vi kan vara bittra kombattanter på planen, under match, men efter slutsignalen blir man vänner igen.

Jag beundrar dessa människor väldigt mycket, för den tid de lägger ner på något som egentligen inte leder till berömmelse, annat än i den lokala innebandykretsen, men de gör det för att det är kul. Människor i olika åldrar, med olika yrken och familjeförhållanden, som samsas om en boll, på en plan och trivs i varandras sällskap, för det mesta i alla fall.

Så, tack så mycket, Gäddan och Steff och ni andra som tänker positiva tankar om mig, jag lovar att om ni har något liknande på gång, så tänker jag rösta på er också!!! Innebandy är att leva!

Jag fick en kommentar från en tjej på mitt korta inlägg innan idag, en trevlig kommentar måste jag tillägga, så jag gick in på hennes blogg och tackade. Jag läste igenom de senaste inläggen också och hittade en rolig lista att göra. Man måste hitta ord på den bokstav ens namn börjar på och man får bara använda ordet en gång, eller namnet, för namn kan förkomma också. Så här ser den ut:

1. Vad heter du? Bo-Gunnar

2. Ett ord på fyra bokstäver: Bror

3. Flicknamn: Beata

4. Pojknamn: Björn (Inte så konstigt, min son heter det)

5. Yrke: Bagare ( Det var jag i ett tidigare liv) ;o)

6. Färg: Belladonnalila

7. Klädesplagg: Bastkjol

8. Mat: Blinis

9. Sak i badrummet: Badkar...nej förresten, jag har ju dusch!

10. Plats/stad: Borås (för början på namnet är så snyggt)

11. En orsak att vara sen: Bussen kom inte! Det har hänt, flera gånger.

12. Något man skriker: BASTA!!! Om man är i Italien

13. Film: Blade Runner

14. Något man dricker: Beam Me Up (Jim Beam och Tonic)

15. Band: Beatles

16. Djur: Bäver

17. Gatunamn: Bullegummans gata

18. Bil: Bentley

19. Sång: Because of You-Nickelback

20. Aktivitet med mer än en deltagare: Bandy..fast innevarianten, förstås.

Puh, det tog längre tid än jag trodde! Testa själv!

Jag skrev just ett inlägg som tagit mej över en halvtimma att skriva. När jag trycker på spara-knappen så loggas jag ut, utan att bli sparad.

Jag är inte nöjd...

Jag gick med i Facebook för någon vecka sedan, mest för att Julia hade skrivit om hennes och Johannas musikal där. Jag måste erkänna att jag är nyfiken på föreställningen. Nu var det dock inte föreställningen som blev det mest intressanta, utan det faktum att jag hade en mängd släktingar inne på Facebook. Inte bara i Sverige, utan efter lite letande fann jag en av mina amerikanska kusiner.

Sedan rasslade det till och ett par släktingar till dök upp. Jättekul, med tanke på att våra kontakter med USA har inskränkt sig till att min mamma reste över för femton år sedan och min syster var och hälsade på Britt, min äldsta kusin, för två år sedan.

Jag har alltid tänkt mig att besöka USA, men det kostar pengar, (duh!), så det har aldrig varit aktuellt, tyvärr. Att ha kontakt med dem över Internet är det näst bästa, till pengarna börjar rulla in.

Nej, det finns inget arv som väntar eller så, men jag köper trisslotter...hihi.

På tal om pengar så fixade jag ångest åt mig själv idag, då jag köpte lite innebandyartiklar. Jag har just inga stålar, utan tog det på kort, något som jag inte är så förtjust i egentligen. Det kommer surt efter...

Nu är jag sugen på glass! Jag kan smarra i mig lite, tycker jag, jag drog 200 kg. i benpress på träningen idag. 3x12 reps, lätt som en plätt...noog!

...för just nu är det rätt kul att spela i Torslanda, (det är det visserligen hela tiden, men just idag...) Igår mötte B-laget Balken, serieledarna i Korpens 2B och lyckades återigen vinna, den här gången med knappa 3-2. Enligt rapport så lägger vi segermålet redan efter ca. åtta minuter i andra. Efter det är det en massiv Balkenisering på vår planhalva, men en storspelande och för dagen magsjuk Calle fixade vinst åt oss.

Idag var det dags för A-laget att ta sig an Lerum, på Valhallas plan B. Valhallas planer är kända för att ha halkigt parkettgolv och så var fallet idag med. Visserligen kan man utnyttja det som målvakt och glida snabbt i sidförflyttningar, men risken är att om man tar i för mycket då befinner man sig någon meter utan för mål i stället.

Torslandas glada pojkar tog snabbt kommandot och tog verkligen Lerum med överraskning. Vi nätade snabbt och igen och igen och... Jag vet inte vad grabbarna hade till frukost, men mycket vitaminer måste det varit i kosten, för alertare och piggare människor får man leta efter. Innan perioden var slut ledde vi med 5-0. Andra kom igång och vårt fina spel från första kunde väl inte upprepas, eller? Jodå, det tog en liten stund, så var liret igång igen. Till Lerums försvar måste sägas att de kom till match med bara tre avbytare och de tröttnade fort i det höga tempot. Trots det var de inte helt ofarliga. Efter att knappt rört bollen i första fick avsevärt mer att göra i andra, men jag liksom resten av laget hade allt på vår sida idag. Fyra baljor till stänkte vi in i andra perioden.

Det är alltid så att om man hållt nollan så här länge, så kommer tankarna att fasen vad gott om man kunde hålla nollan hela matchen. Det brukar straffa sig, för man blir nervös och börjar koncentrera sig på fel saker. Lerum hade inte gett upp, utan ville naturligtvis frisera till siffrorna. De var nära att lyckas i början på tredje, men en skyddsängel vid namn Marcus vispade undan bollen på mållinjen. I anfallet efter lägger vi tian, men det blir inte tid att slappna av.

Naturligtvis släpper jag in ett mål. I ett bra anfall får Lerum fram bollen till en tämligen fristående spelare, som vispar in bollen bakom mig. Inte mycket att snacka om, det roliga sker några ögonblick senare, då vi lyckas klämma in tre mål på under en minut. Efter det går deras målvakt ut och vilar, så Lerum kör sex mot fem en stund. Denna taktiska fint ger oss ett mål till, men sedan var det stopp för vår del. Lerum fick sista ordet, när de ordnade en straff i slutminuterna. Morgan hejdade ett friläge, med kanske inte helt regelrätta metoder. Killen i Lerum, som blev utsatt för Morgans vänliga brytning, tog den själv och jag måste erkänna att han var väldigt säker, tyvärr...

Alltnog, seger med 14-2 är inte fy skam och visar på hur bra vi kan vara, när vi är taggade. På vår gästbok skrev en lerumspelare att det var bara vi och Zenith som spelat ut dem så här, så det känns sketabra.

Jag tog ledigt från läsandet i morse. Anki och jag hade haft ett litet samtal om Ellinor och hennes behov av dator, hon behöver en nämligen. Vi hade varit inne på olika företags hemsidor och fastnat för en laptop som finns hos Netonnet. Så, i morse drog Elli och jag iväg med de kommunala färdmedlen till Bäckebol, där deras lagershop i Göteborg ligger.

Det var en angenäm resa, trots kylan, mest därför att Ellinor var på gott och pratvilligt humör. Nu brukar hon ju vara det, så det var ju inte så märkvärdigt egentligen. Tiden gick fort, resan likaså och innan vi visste ordet av stod vi på Exportgatan och såg oss vilsna omkring. Det där om aviga platser, som de pratar om i reklamen stämmer bara delvis. Visserligen är det en stor fördel att ha bil i Bäckebols omfångsrika industriområde, men vi hade gått av på precis rätt ställe. Efter en tvåhundra meters promenad ramlade vi rätt på byggnaden och travade in i värmen.

Otroligt nog fanns allt vi skulle ha, annars är det mer regel än undantag att det brukar vara tvärtom. Slutnotan gick på strax över niotusen, med programvara och en extra mus. Datorn blev en Acer med mycket god prestanda, bland annat har den en hårddisk på 640 Gb, nästan dubbelt så mycket som min stationära. När vi packade upp den efter vi kommit hem förstod jag inte riktigt var den hårddisken skulle få plats, det var den mest slimmade och eleganta sak jag sett.

Min förståndiga dotter lyckades också att få mig på bättre tankar när vi var i affären, då jag ett ögonblick kände köpbegärets vansinne gripa tag och kasta allt förnuft åt fanders. Jag hittade en LCD-teve på 42 tum, som, enligt mig, var svinbillig. Jag började dilla om avbetalningar och dylikt, när hon på sitt stillsamma sätt påpekade att jag faktiskt hade en bra teve, visserligen gammal, men fullt funktionell. Efter att på detta sätt kommit tillbaka till verkligheten, lade sig min köplust och jag tackade henne för hennes lugn och förstånd. Det måste hon ha från sin mor, helt säkert.

Snart ska jag gå till jobbet, för de tre sista timmarna den här veckan. Helgen blir fullspäckad, med aktiviteter med mina barn på lördagen och så match mot Lerum på söndagen.

Idag blir det In Flames- A Sense of Purpose i öronen.

Tar en paus i läsandet och skrivandet av engelskan. Teorier och idéer snurrar bara runt i huvudet just nu, till ingen egentlig nytta, så det kändes meningslöst att arbeta. Istället så kommer några andra funderingar.

Jag har gått med i Facebook. Vad det ska vara för nytta med det har jag inte riktigt förstått, men det klarnar väl när jag fattar hur man hanterar alla finesser. Jag vet till exempel inte hur man laddar upp bilder, vilket är viktigt då det personfierar ens sida. Nu är inte det så jättenödvändigt, utan det handlar mera om vilka bekanta man hittar. Jag har skrapat ihop fjorton vänner hittills, varav tio är släktingar. Det är lite kul, för de flesta är min äldste brors barn och barnbarn, som är utspridda i Götaland mestadels. De bor i Dalsland, Sandhem, Jönköping och en ända borta på baksidan, i Skarpnäck. Ett brorssonbarn har till och med hittat utomlands, till mitt favvoställe i Europa, Irland.

Vilket osökt för mig till semester och vad som händer då. Jag blir nog kvar i Göteborg i år igen, med tanke på min pissiga ekonomi, men åh! vad jag skulle vilja åka till Irland just. Johanna och jag har pratat om det i ett par år nu, men hennes ekonomi är lika värdelös som min. Vi skulle  vara en vecka i Dublin och en vecka i Killarney, i sydvästra delen. Katarina och Ellinor skulle också vara med, men Björn är det trögare att locka med. Han föredrar Skottland, säger han. Jag skulle vilja åka dit med honom också, men så länge vi inte vinner på jobblottot, så blir det en dröm bara. Hittills har vi vunnit femtio spänn, eller nåt.

Jag läste en blogg av en kille som gjorde ett experiment, som gick ut på att han inte skulle höra av sig till någon på en månad. Ingen ringde, utom hans mamma, förstås. Jag känner igen det, precis så är det för mig. För ett par år sedan kom jag på att om det var någon som ringde och höll kontakt med andra så var det jag, ytterst sällan ringde någon till mig. Varför det är så vet jag inte, men jag gjorde som han i bloggen. Efter en och en halv månad ringer första personen, min lillebror, som undrade om jag var sjuk, eftersom jag inte hört av mej på några veckor. Några veckor! Säg sex veckor, för mig är det fler än några.

Jag kom underfund med att jag inte har många vänner, efter skilsmässan blev det ändå färre. Jag har till exempel aldrig haft någon nära nog att prata med om just min separation, vilket hade varit ett stort steg i min läkandeprocess. Nu är ju allting bra, men det har tagit en lång tid.

Mamma undrade om jag inte hade någon ny kvinna i mitt liv. Hon suckade bekymrat när jag sade att så inte är fallet. Jag är ju fortfarande ung, enligt henne. Tack för det, mamma, du är bäst! Det har inte känts riktigt att skaffa någon ny, efter Anki, som faktiskt ändå var mitt livs kärlek. Att vi inte lever ihop längre beror på att jag sumpade det, med att ta allting för givet i äktenskapet och inte vara uppmärksam. Det tog mig tio år att fatta vad jag gjorde för fel. Man blir aldrig för gammal för att lära, eller hur...

Det är sådant här som dyker upp i huvudet, när man sitter och jobbar hemma på förmiddagarna. Det låter kanske lite dystert, men så är inte fallet. Jag mår alldeles utmärkt och jag är inte utan mänskliga kontakter. Jag har bra arbetskamrater och vi träffas då och då utanför jobbet, jag har en hel drös med innebandyvänner och jag har mina barn. Om jag nu kan återknyta kontakter med folk på Facebook, så blir det ytterligare ett plus. Just nu funderar jag på att söka efter mina kusiner i USA. Kanske de också är inne på Facebook.

Jo, förresten, i hörlurarna idag: Soilwork- Sworn to a Great Divide