Torsdag kväll och halva semestern avklarad. Sverige är som vanligt lamslaget så fort det kommer snö. Igår skulle jag till Kristinedal för innebandyträning. Jag startade redan halv fem, för att vara på den säkra sidan, vi skulle mötas kvart i sex i entren. Vad händer, tror ni?

Efter att väntat på 16-bussen i tjugo minuter, poppar det upp ett meddelande att linje 16, 58 och 80 är gravt försenade och att 16 dessutom inte trafikerar sin vanliga rutt. Den går alltså inte upp till oss, för snöns skull. Dessutom var 64an också försenad. Vad göra? Kånkande på min sportväska hastar jag ner till Axel Dahlströms torg för att få fatt i en spårvagn, för vagnarna går ju i alla väder, eller hur?

En sjua kommer ganska snart och med en god fart far jag mot centrum. Väl där börjar problemen igen. På Avenyn börjar vi krypa fram, för att det ligger minst fem vagnar framför oss, två av dem linje elva, som går åt samma håll som sjuan... Varför de kör på Avenyn är frågan, de åker ju på Västra Hamngatan normalt.

Så småningom är vi äntligen framme vid Gamlestadstorget, som förresten knappast har blivit charmigare än sist, en snabb blick på klockan, två minuter i sex. En resa på 9,5 km tog alltså 90 minuter...

Vägen hem gick fortare, tack och lov. Dessutom hade jag, för en gångs skull, tur med 64:an på Marklandsgatan. Trött efter träningen hade jag ingen lust att pulsa uppför backarna från Axel, utan chansade på att bussarna hade börjat gå. Inte 16-bussen, naturligtvis, men jag behövde bara vänta på 64:an i fyra minuter. Fast, en bekant till mig berättade att hon stått och väntat på den i nästan en timme.

Så, istället för att sätta in bussar som kan hantera snön i backarna upp till oss, väljer Västtrafik att köra ordinarie tur med 64:an, en gång/timmen på kvällen. Bra planering...

Det var naturligtvis inte bättre idag, utan det var lika knepigt att ta sig fram och åter från stan. Jag var och såg på några matcher innebandy i Gothia Cup. En kul grej hände på väg dit, föraren på bussen, 16-bussen förresten, körde av en avfart för tidigt efter Hisingsbron och höll på att inte komma därifrån Han letade efter ett ställe att vända på, körde till slut in på en parkering, som var för liten för att kunna svänga runt med en ledbuss på. En kvart senare lyckades han till slut, med några passagerares hjälpsamma vinkande, vända på ekipaget och resan kunde fortsätta.

Jag kände för honom, chauffören, för det måste vara grymt stressande att hamna i ett sådant predikament, men han löste det och bad om ursäkt för allt efteråt. Jag tror ingen var arg eller sur på honom, det är ju mänskligt att fela.

Det är alltid så här om det kommer det minsta med snö, ren panik och otillräckliga insatser för att ordna kaoset som uppstår. Så...det finns bara en sak att säga:

Värsttrafik-sämst när det gäller!