Nej, förhoppningsvis handlar det inte om min personlighet, utan jag efter onsdagens träning. Jag skulle vara hurtig och cykla till Skatås, för den sista fotbollsträningen innan innesäsongen. Glad i hågen sätter jag mej på cykeln och trampar iväg. I första utförsbacken så...

Hur stor är egentligen chansen att båda handbromsarna går av samtidigt? Det hände, till min stora häpnad och jag kände hur cykeln ökade fart. Utan att tänka kastade jag mej åt sidan, ut i gräset, plöjde upp en god fåra i jorden, men klarar mej med skrapsår på ena armbågen och knät. Fortfarande i chock tar jag mej till min bror, som bor precis nedanför backen och får låna min brorsons cykel.

Jag hade faktiskt inte en tanke på att avbryta färden till Skatås, men så här i efterhand skulle det ha varit det rätta att göra. Efter en och en halv timmas träning och så en cykeltur hem, kände jag mej rätt mörbultad. Jag sov rätt illa och på morgonen hade jag ömmande punkter på alla kroppsdelar, kändes det som.

Nåväl, jag överlevde och det onda går över. I morgon ska jag ut och jogga, tänkte jag.

Innebandyträningen i måndags gick mycket bra, förresten. Jag siktar på att ta en plats i A-laget, att få spela några matcher i femman.

Undrar vad det är med min cykel? Denna sommaren verkar det som allt har hänt. Kedjebrott, utslitna drivpaket, låsras, stöld och nu handbromshaveri. Den är inte dålig, men "it rains when it pours". Kanske.

Jag har en blixtrande huvudvärk just nu. Varför, kan man undra. Jag har inte druckit något olämpligt, jag har sovit ordentligt. Jag brukar säga till andra att det betyder att man har något i skallen, eftersom som man har ont i den. Det är inte lika roligt så här i efterhand, när man själv är drabbad. Förlåt mej, alla ni.

Det är tredagars-vecka, på sätt och vis kommande vecka. Vi ska jobba alla fem som vanligt, men två av dagarna åker vi iväg och har upptakt, hela personalen. Det är en liten ljusglimt i den allt mer påtagliga komma-tillbaka- till-jobbet-depressionen jag har nu. Det ska bli roligt att träffa alla kollegerna igen.

Min bror tittade upp i onsdags. Han var rastlös, nu när han blivit pensionär. Allt skulle bli så skönt, att slippa arbeta och så. Det dröjde inte så länge innan han har fick lapp-sjuka. En notering inför framtiden, se till att ha många aktiva hobbies när det är dags.

Min huvudvärk lättade just, så underbart!!

Johanna, Björn, Katarina och Ellinor, jag tror inte ni vet om att jag har en blogg, men om ni läser det här, så vet att jag älskar er mer än något annat. Jag säger det till er, men alldeles för få gånger. Jag är så stolt över er, ska ni veta.

Lika förbannad som jag var i morse, lika glad är jag just nu. Varför? Jo, det var så här, på jobbet gjorde jag en polisanmälan om min cykel. Tjejen jag pratade med tog mina uppgifter och beklagade sorgen, så att säga. Jag var klar på jobbet strax efter fem och travade sur och irriterad hemåt. På gården möter jag en granne och vi snackar lite grann, jag förstås om min stulna ögonsten. Då ser han lite underligt på mej och frågar om jag inte har en vinröd citybike, med extrahandtag på styret. Han hade sett en liknande cykel slängd i ett buskage strax utanför bostadsområdet.

Jag drog iväg snabbare än en medelamerikan som ser en McDonaldsrestaurang till det angivna stället och där!!! där var min cykel. En noggrann undersökning visade att inget är skadat på den och en provtur i området övertygade mej att allt fungerade som det skulle.

Jag funderar på, nu när jag sitter vid cykeln, (den står i mitt vardagsrum till jag köpt nytt lås), vad som rör sig i en del skallar. Någon klipper upp mitt lås, cyklar ett par hundra meter och dumpar sedan cykeln. Jag är glad över att den inte är borta, men förstår inte varför man överhuvudtaget gör något så meningslöst.

 Jag kan inget annat än att slå ut med händerna och skaka undrande på axlarna.

Någon har snott min cykel. Jag hatar denna någon intensivt just nu. När jag kom ut i morse,( Soili, min arbetskamrat messade mej, hon kunde inte komma in på skolan), för att åka ner till jobbet, låg bara mitt avklippta lås på marken. Den var min enda möjlighet till att transportera mig runt, eftersom jag inte har råd med något annat.

Som grädde på moset väcker alltså Soili mej, jag börjar inte förrän tio idag. Det visar sej att man, utan att säja till oss, bytt underlåsen på hela skolan, så där stod Soili utanför, med tre-fyra ungar och väntade. Ingen svarade på telefon någonstans. Bra början på arbetsåret....Nog!!!

Jag märker hur primitiva instinkter väcks till liv inom mej nu, hade jag vetat vem det var som tagit cykeln, hade jag slagit in pannbenet på honom med hans egen jävla bultsax.

Jag börjar jobba i morgon. Varför känns det som om jag vill göra något helt annat än det jag håller på med? Jag gillar ju att arbeta på skolan. Har jag kanske den stora "semestern-är-slut"-ångesten. Jag vet inte. Samma jobb sedan -85, samma arbetsplats. Det är bara arbetskamraterna som byts ut, känns det som, ja, förutom du E. Känner du likadant?

Min bantning har väl gått sisådär. Kanske har jag tappat några kilo, men inte så mycket som jag hoppades. Har tagit ett beslut att fortsätta ändå.

Mycket känns som stora frågetecken nu. Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta med mitt liv som det är nu? Ska vi planera Irlandsresan nästa år, på allvar mina barn och jag? Och varför måste min hårbotten klia så hela tiden? J-vla psoriasis...