...och vardagen är snart här igen.

Just nu jobbar jag på några nya låtar till bandet, tyvärr är det inte lika lätt som när man var i tjugoårsåldern. Ett par idéer till noveller har också dykt upp och jag hoppas att de finns kvar till semestern, för just nu har jag inte tid.

Den här månaden visade sig vara tung ekonomiskt sett, med tandläkarbesök och andra glada, oväntade utgifter, (räknas hyra som oväntad?), så helt plötsligt stod jag med en plånbok som det dammade om, kort sagt, jag är gul som en postcykel, det är väldigt mycket månad i slutet av pengarna, ni fattar...

Problemet är inte så mycket att jag får leva snålt den här månaden, jag har haft mina tuffa år efter skilsmässan, så jag är van och kan klara mej. Nej, det jobbiga är att jag fick avbeställa min tid hos Marika den sjuttonde. Jag är nog lite självplågare men jag vill verkligen få klar min tatuering. Nu har Marika lovat att tänka på mig när eventuella avbokningar dyker upp i maj och juni. Jag har dessutom tider i augusti och september att längta efter.

Här nedan får ni ett smakprov på min sleeve...  

  Så var den äntligen här, premiärdagen för bandet. Igår spelade vi och två andra band på Brännö Värdshus. Vi startade först och det var tre nervösa grabbar som äntrade scen prick halv åtta, eller som vår påannonsör Fredrik sa: -Det måste vara första gången i världshistorien ett rockband startar på utsatt tid!

Vi är ju fyra i bandet, så ni kanske undrar över att jag skrev tre nervösa...Den fjärde var jag och till min stora förvåning var jag kolugn. Jag kunde mina texter, jag visste hur jag skulle spela och vårat soundcheck hade gått hur bra som helst, så varför oroa sig...?

Allvarligt talat var jag lite orolig, för att jag inte var orolig. Det betyder att om man har lite fjärilar i magen, skärper man sig och presterar sitt yttersta. Det hade inte jag och visste inte om det var ett bra eller dåligt tecken.

Jag hade inte behövt oroa mej, det gick som på räls. Visst gjorde vi några småmissar, men det var det inga andra än vi som märkte. Det var hur kul som helst på scen och vi fick stående ovationer. Mina nervösa lagkamrater var nu hur coola som helst och vi slappade hela kvällen efter det och lyssnade på de andra banden.

Först ut var Brännö Cirkus, som bjöd på skön musik, i rock- och visstil. Där fick också min gamla bandkompis Dans son Njord äntra scen och spela två låtar med bandet, vilket han gjorde riktigt bra. Efter dem var det dags för Sista Färjan, ett bluegrassband, och de var grymt häftiga. Country and Western är inte riktigt min melodi, men det svängde ordentligt och det var svårt att inte ryckas med. Tyvärr fick jag inte höra deras version av Man of Constant Sorrow, för att jag var tvungen att sticka iväg till, hehe, sista färjan till Saltholmen.

Vi fick en mängd kommentarer efteråt, alla positiva. En kommentar var att vi lät som "Nationalteatern möter Nirvana", något som jag inte tog som något negativt, troligtvis är det för att vi har svenska texter till våra låtar. En annan var att vi är på gränsen till punk och att vi har ett eget sound som vi ska vårda.

I morgon är det arbetsdag, det är påsklov och det är skönt. Vi har visserligen många barn på Fritids, men det är roligare på loven...

förresten är det inte vi på bilden, utan Brännö Cirkus.