Efter en period av totalt ointresse av att skriva något överhuvudtaget, skyll på vädret, tack, så fick jag en ingivelse. Fem veckor av semestern har gått och ta mej tusan, har det inte regnat i fem veckor. Nästan i alla fall. Vi som jobbar på fritids har inte så mycket att säga till om, vi får ta våra veckor, annars hade det nog varit läge att lägga sin ledighet på våren eller hösten. "Men du kan ju resa söderut," säger vän av ordning. Jovisst, men då behövs lite pengar. Mina räcker till Varberg. Kanske.

Min cykel rasade i onsdags. Snyft! Utanför Ullevi sa det rassel i systemet och kedjan kilade ohjälpligt fast sig i främre drivpaketet. Som tur var var det kraftig och högljudd trafik bredvid mej, annars hade folk hört en massa konstiga och otrevliga ljud från mej. Det snällaste jag sa var jävla skitcykel.

Var finner man en cykelreparatör mitt i stan under semestern? Tja, säg det. Jag tog mej till Odinsgatan, så glad som jag kunde vara, med en pajad cykel i släptåg, med hopp om att hitta en reparatör. Efter tjugo minuter fann jag en verkstad med minst femton cyklar stående utanför, vid Svingeln.

Reparatören, en glad man i skitig overall, suckade djupt och skakade på huvudet, indikerande att det skulle bli dyrt, och det blev det också. Jag hämtade cykeln igår och det kostade 963:-. Och det bevisar väl att jag kommer nog inte längre än till Kungsbacka.

Jag bad min cykel om ursäkt, sedan. Det var ju dumma saker som är osanna, sagda i affekt och han vet ju att jag gillar honom. Hoppas han förstår...

Cykelreparatören, däremot, han såg oförskämt glad ut, när han tog emot mina pengar. Visserligen gjorde han ett bra jobb, men hoppas han bryter en nagel eller nå't.

Jag är frisk. Äntligen. Visserligen har jag lite hosta, men det beror på att jag andats genom munnen så länge. En veckas förkylning är borta. Det har varit den längsta veckan på länge.

Jag var och såg på fotboll på Välen förut. Det var hur skönt som helst att sätta sej på cykeln och dra iväg, men fan vad jag blev trött fort. En vecka utan den dagliga dosen av långturer gjorde att jag tappade flåset. Undrar hur lång tid det tar att få tillbaka det?

Vart ska jag åka i morgon? Äntligen en fråga jag kan ställa igen! Nu ska jag träffa mina barn, också det kan jag göra igen.

Förkylningen håller i sej, men jag var tvungen att dra ut och vattna blommor idag. En kollega och hans familj är i Tyskland och jag har lovat att passa blommorna. Det är fjärde året i rad, vilket fick mej att tänka till, nät jag kom på det. Är jag så förutsägbar att de vet att jag är hemma på semestern? Det beror i första hand på pengarna, naturligtvis. Det är tufft att vara fattig.

På vägen hem träffar jag på en gammal kompis, Kjell. Han var en underbar pianist, innan han fick problem med fingerlederna. Nu jobbar han med översättningar och skriver själv, så följdaktligen handlade vårt samtal om det, eller bristen på det. Att skriva, menar jag då. Jag har inte skrivit något på över ett halvår, utan skjutit allt framför mej, att jag får tid på semestern. Nu har tre veckor gått och inte en rad!

Ska jag lägga mina gamla planer helt på hyllan, att lägga ner musik och skrivande, för tydligen funkar min hjärna inte runt så'na saker längre?

Nu har det gått två och en halv vecka på min semester och det har fan i mej regnat varje dag. Jag är i grund och botten en positiv person, men hitta något positivt med ideligen regnande, det övergår min förmåga.

Till råga på allt, så har jag fått en präktig förkylning också. Tacka min optimistiska sida: "Äh, det blir bra idag, jag behöver ingen regnjacka. Jag tror jag tar shorts och sandaler också. Det kan ju inte regna jämt, eller?" Bla, bla, blabla, bla.

Fast egentligen är det märkligt med göteborgare. Det måste till ett rejält strilande innan de ens märker att det är blött ute. De kan sitta på uteserveringar och ta en öl, sitta och snacka, utan att bry sej om lite dugg i luften. Det ska vara regn i mer än fem minuter innan de spänner upp paraplyt. Är det för att vi är för vana vid det här?

Jag har beslutat mej för att sälja min hemmastudio, trummaskinen och elgitarren. Jag har inte använt dem på tre år och fick en insikt om att jag inte kommer att göra det i fortsättningen heller. Sorgligt men sant.