Idag var jag på Frölunda Kulturhus och lyssnade på en dansk psykolog, Helle Jensen, som pratade om vikten av hur vi bemöter barn i arbete och vardag. Vissa grejor hon sade var, när man tänker efter, rätt självklara. Att vi präglar våra barn redan som nyfödda och att de kommunicerar direkt med en, var någonting jag tänkt på och fick belägg för nu. Att vi dessutom, kanske helt omedvetet, gör barnen i skolan osäkra genom vårt bemötande i pressade situationer, är någonting att ta på allvar.

Vi har haft en del skadegörelse på skolan de senaste veckorna, sönderslagna rutor och klotter. Det går en massa rykten om att det är den och den som har gjort det. Jag tänker mer på de som blir utpekade, hur svårt det är att få bort en stämpel.

Kille i sexan: "Det är klart att det är NN. som gjort det, han är så jobbig."

Jag: "Hur vet du det, har du sett att han gjorde det?"

Kille i sexan: "Nä, men jag tror det. Han är så'n..."

En stor del av vårt jobb består av att arbeta med sociala normer, inte bara sådana som här ovan, utan också de vanliga problemen som genomsyrar dagens samhälle. Vi har till exempel vardagsrasismen, som dyker upp när man minst anar det. Tack och lov bor och jobbar jag i ett område där det finns en mängd olika folkslag, utan att något dominerar, förutom svenskar då. Barnen växer upp och har kompisar från Vietnam, Kina, Irak, Iran, Libanon, Turkiet, ja stort sett alla världsdelar är representerade på vår skola. Vi har knappt någon som säger något nedsättande om barn med invandrarbakgrund.

En knapp kilometer bort ligger högstadiet och där är det krig mellan olika konstellationer, för att inte tala om hatet som de har gemensamt mot gängen från Väster. Vad som gått snett vet jag faktiskt inte, men

grunden är okunnighet och rädsla inför det man inte vet. Där har de som arbetar med ungdomarna en viktig roll och de bör stöttas med alla medel. Inga nerdragningar av budgetar där inte! Vill man ha en trygg utemiljö, så måste man ge våra barn en meningsull tillvaro. Glöm inte att vi föräldrar har ett enormt ansvar där också.

På tal om ungdomsverksamhet, efter jag lyssnat på Helle Jensen gick jag och knackade på på 1200 kvadrat, för att kolla om Julia var där. Den som öppnade dörren var en bloggkompis vars blogg jag älskar att läsa, Andrea. Vi hade inte träffats förut, ett kort ögonblick funderade jag på var jag sett henne förut, när hon överraskad sade: "Bogge?!" "Öh, Andrea?!" svarade jag förvirrat. Det var mycket märkligt, faktiskt, att se henne i verkliga livet, så att säga.

Och Andrea, jag håller med, vi får väl samlas alla vi som läser varandras bloggar och ta en öl någon gång! Red Lion?

Vi spelade vår andra match i Korpen idag. Det var underligt...inte att spela, men hur matchen utvecklade sig. Ronnie, vår nye målvakt stod och jag var andramålvakt, något som jag tyckte var helt riktigt, då han behöver komma igång med matcher också. Motståndare var SCA, nykomlingar från trean.

För att göra en lång historia kort, så hade vi spelet, men hade enormt svårt att lägga mål, Att deras målvakt var grymt bra var väl en del i det hela, men vi hade en mängd skott på och bredvid målet, utan det önskade resultatet. Som förra veckan låg vi under med 0-2 efter första halvleken, men en snabb replik i början på andra gav oss hopp igen. Pontus, en av våra nya killar, som förresten far som en skållad råtta runt på plan, fångar upp bollen halvvägs in på vår planhalva, trampar sedan på mot motståndarnas mål och väl framme trycker han in en reducering.

Det går en stund och sedan kvitterar vi. Den här gången var det Fredrik som tog sig igenom deras försvar och stänkte in den. Efter det satt jag och väntade på att vi skulle sätta sista spiken i kistan för SCA, men igen var det om förgjort att få in den. Istället händer det som naturligtvis inte, men som ganska ofta händer ändå, en av SCA:s kedjespelare får loss bollen nere vid vårt mål, får traska runt vår försvarslinje i jakt på en lucka, hittar den och skjuter ett lågt skott. Ronnie, som fram till nu spelat riktigt bra, hinner inte ner tillräckligt snabbt, utan den smiter in under honom. 2-3 och så bara någon minut senare blåser domarna av matchen.

En förlust kan man alltid ta , men när det är en så här snöplig variant känns det extra surt. Vi måste haft minst 70% bollinnehav och jag vet inte hur många skott på mål, kort sagt bättre på allt, men idag hjälpte det inte.

Det är aldrig roligt att börja säsongen med en förlust, men jag tycker ändå att Ronnie kom ifrån matchen med hedern i behåll. Efter de två första målen spelade han upp sig ordentligt och kändes stabil resten av matchen.

Själv slapp jag att duscha efteråt, var bara lite svettig i ansiktet, så jag var färdig bland de första, för en gångs skull.

Jag blir hysterisk på rubriker ibland...

I morse skulle jag iväg och träna innan jag skulle läsa på Pedagogen. Mitt andra hem numera, jag var där på heldagar med föreläsningar och seminarier, i tisdags och onsdags. Vad händer? Jo, jag vaknar med en rejäl nysning och med en näsa full av något ni inte vill veta något om.

Det var bara att packa upp min färdigpackade träningsbag och sedan blev det té, honung och citron för hela slanten. Jag var inte dålig direkt, utan efter att ha suttit hemma och läst gick jag till jobbet vid ett. Det gick bra, inga anfall av äcklig smet eller så.

Sångsamling i morgon. Jag ska jobba heltid, så jag hinner att spela på den.

Gud vilket tråkigt inlägg! Jag somnar...

...till en början, i alla fall. Vi i Torslanda skulle spela vår enda träningsmatch innan serien sätter igång, för A-laget alltså. Skulle möta Zenith, på deras hemmaplan i Björlanda. Henke plockade upp mej vid Centralen och sedan begav vi oss iväg ut i det stora okända, alltså Hisingen. Efter en stunds förvirrat letande, då vi åkte åt fel håll ute i Björlanda, en bedrift i sig, eftersom sporthallen syntes tydligt ifrån stora vägen, kom vi fram,bytte om och gick ut och värmde upp.

De unga grabbarna i Zenith var till en stor del samma lag vi mötte i en träningsmatch i våras, men då tillhörde de Älvstranden. Nu hade det tillkommit Hedeberg, C, Kim och Kivi, som spelade med oss förra säsongen. Lite märkligt med Kivi, som deklarerade i våras att han var så skadad att han nog aldrig skulle spela mer, utan bara vara tränare. Fast där stod han omklädd, färdig till spel. Hmmmm...

Scheisse the same, som dansken säger, vi värmde snabbt upp och sedan var det dags för match. Jag satt på bänken, eftersom Calle skulle stå, förstemålvakt som han är. Pojkarna i Zenith satte upp ett jädrans tempo från början och vi försökte hänga med så gott det gick. Det gick i ungefär två minuter, sedan drog C in en boll från halva plan. Calle blev naturligtvis förbannad på sig själv, eftersom han hade fri sikt och borde tagit den, sa han. Det hade han inte på deras andra mål, som i stort sett var identisk med det första. Efter en period så ledde Zenith med 4-0, (ni märker att jag hoppar över en massa här, men det är medvetet, för vi var inte så där jättebra, trots många lägen).

Calle var inte nöjd med sin insats, så han sade till mig att hoppa in efter halva andra. Då hade Zenith stänkt in två till, lite orättvist, för nu hade vi börjat få bra ordning på vårt spel också. Det var bara att ställa sig i vägen för anstormningen och med backarnas hjälp höll jag rent framför mål. Otten gjorde dagen lite gladare, då han äntligen fick bollen förbi deras målvakt.

Tredje började med att vi hade mer att säga till om, men de vesslesnabba Zenithungarna var ettriga som fasen. Spelet böljade fram och tillbaka oc hvi lyckades stänka in två till, ett mål i numerärt underläge och ett i numerärt överläge. Tyvärr fick Zenith in ett i numerärt underläge också, med mer tur än skicklighet, enligt min åsikt, men alla mål gäller ju, så...

Matchen slutade 7-3 till slut och vi fick nog vara rätt nöjda med det, vi hade några nya spelare som fick sitt elddop idag. De spelade upp sig efterhand som matchen flöt på. Periodsiffrorna blev 4-0, 2-1, 1-2 och det visade ju också att förutom den usla utdelningen på våra chanser i första, så höll vi hyfsat jämna steg med Zenith.

Idag drog korpsäsongen igång för oss. Vi är kvar i tvåan och skulle ha en gammal bekant som premiärmotståndare, nämligen Betongklicken. De är ett gäng som har spelat fotboll i Stendy förut och gått över till innebandy. Vi har mött dem flera gånger och förra säsongen spelade vi en oavgjord och en förlorad mot dem. Så, ni förstår att de var inte enkla att möta.

Det började med att vi satte upp ett bra tempo och surrade runt deras kasse, men en för dagen inlånad målvakt höll Bk. inne i matchen. Deras första anfall kom efter fyra minuter och resulterade i ett stenhårt skott från min högerflank. Bollen smet över min arm, jag kände den toucha min axel och så fortsatte den in i mål. Första skottet på mål, jaha, ska det bli en så'n säsong? F-n också!

Det var bara att bita ihop och spela vidare och det gjorde vi. Vi måste ha haft minst femton resultatlösa avslut och dominerade helt, men vad händer då? Jo, Betongklicken sticker upp i ett anfall som blev livsfarligt. En viss förvirring uppstår hos oss, kombinerat med att bollen inte studsar dit vi vill och så vips!, en av våra motståndare plockar upp en av mina returer och så satt deras tvåa.

Nu visade vi att vi inte ger upp i första taget, utan vi körde på som tidigare och till slut forcerar Odde in bollen i deras mål och en mer än välförtjänt reducering var ett faktum. Pausvila och vi var rörande eniga att vi var klart bättre än dem, men att de absolut inte var ofarliga. Betongklicken hade fått ett par nya, unga spelare, som visade framfötterna riktigt ordentligt. Dessutom fick de en ny medspelare i andra halvlek.

Vår käre domare Evert började nu agera irrationellt, enligt vår subjektiva åsikt, naturligtvis. Betongklicken spelade hyfsat fult och klarade sig från bestraffningar, vilket gavs till oss istället. Vi fick in en boll, men då blåste Evert av och dömde frislag till oss, ett beslut som jag fortfarande inte fattar. Ju mer slutsignalen närmade sig, ju svårare blev det att få något domslut med oss. Till slut fick vi en utvisning till mot oss och då tyckte Odde att det var nog. Han påpekade för Evert han var riktigt usel, kanske inte så taktiskt rätt, men åh så sant. Evert tog det inte på rätt sätt, utan pekade genast på utvisningsstolen, så nu fick vi spela tre mot fem i två minuter.

Jag hade ingen aning om hur mycket tid det var kvar, men de två minuterna var faktiskt resultatlösa för Betongklicken. De kom inte till något ordentligt avslut en enda gång. Kanske ville de bara låta tiden gå och bevaka sin ledning, men det visade sig vara fatalt. Precis när våra två utvisade kom in, bröt vi deras anfall och gick på jakt efter en kvittering. Lundin snappar upp en snyggt lagd passning från en av våra yttrar, skjuter i slottet och rätt in i mål. Kvittering och lite tid kvar, så vi pressar motståndarna högt upp. Nicklas ger det sista han har och dundrar in i en motståndare, så denne och en del av sargen studsar in i väggen bakom. Utvisning såklart och ny oro för att tappa matchen, men oron var ogrundad, efter bara några sekunder blåser Evert av matchen, det bästa han gjorde på fyrtio minuter.

Vi hade klarat oavgjort till slut, men om vi fått utdelning på våra möjligheter, hade vi vunnit övertygande, utan att förringa Betongklicken, som verkligen spelade bra. Deras nya spelare var bra och deras temp i målet var alert, så vi får vara rätt nöjda med resultatet.

...before I die. Ja, så är det, ibland börjar man fundera över den tid som är kvar. Rent statistiskt ska jag leva i 24 år till, fast jag siktar på längre tid.

Vad finns det då som jag inte gjort, men skulle vilja göra? (Ni märker här hur jag bygger upp spänningen, inför en ny lista). Jo, ser ni, det är ett par grejor, som dessutom inte är helt hopplösa. Här kommer de:

1.  Skaffa minst fyra tatueringar. Jag har redan klart för mej motiven.

2.  Köpa en stuga i västra Irland med mina barn, närmare bestämt i 

     Killarney. 

3.  Besöka mina kusiner i USA.

4.  Skriva klart mina böcker. Alla 45...

5.  Spela in mina låtar på min hemmastudio, medan jag fortfarande kommer

     ihåg dem.

6.  Köpa en löjlig souvenir i varje land i Europa.

7.  Se alla filminspelningsplatser från Lord of the Rings. (Resa till Nya

     Zeeland, alltså).

8.  Varför inte ta flygcertifikat, förresten?

9.  Och så vill jag ha en motorcykel, förstås...Vroom,vroom!

10. Det hade också varit kul att springa några maratonlopp runt i världen.

      Fast då måste jag väga en sådär trettio kilo mindre än vad jag gör nu.

Det som jag inte vill göra är kanske inte lika intressant, men ändå, jag vill inte hoppa bungyjump, inte fettsuga mej eller utföra någon kosmetisk operation. Jag vill heller inte jaga runt efter någon ny kvinna i mitt liv, stackarna skall få slippa mej. Jag vill inte börja röka igen, men det vet man ju aldrig om det händer.

Det finns säkert en massa mer saker jag skulle vilja göra, men det kommer jag inte på just nu. Nu när jag läser igenom vad jag skrivit, låter det lite desperat, men det är det inte. Om jag missar något av det ovanstående är inte det hela världen.

Förutom det med tatueringarna då...

Rubriker, ibland är det så jobbigt att komma på något. Ofta vill man ju komma på något fyndigt också, vilket jag suger på. Nåväl, idag får jag väl skriva om lite av varje.

Jag börjar med den stundande innebandysäsongen. Vi är i division 5B, med ett antal intressanta lag. Göteborg City är ett nystartat gäng, men med en hel del intressanta spelare. De har lyckats få ett par spelare från Kärra med i truppen och ser starka ut. Och så har de Daniel, min gamla träningskompis från torsdagarna med Kungskorparna. En jävel på att skjuta i aviga lägen.

IK Zenith har startat ett herrlag, med C, som spelade med oss en säsong och med Kivi som tränare. De har gått fram som slåttermaskiner på träningsmatcherna de haft nu på försäsongen och verkar väldigt farliga.

Svartedalen är ett väl beprövat lag, från fyran. De vill nog säkert upp dit igen, så matcherna mot dem blir inte lätta. I laget finns även där en gammal bekant från torsdagarna, Andréz.

Så har vi Pixbos bidrag till div. 5, om det är ett J18-lag eller ett C-lag har jag ingen aning om, Pixbos hemsidor är något svåra att ta sig fram i. Så, uppenbarligen vet man inget om dem, likaså det nysammanslagna 0302 Lerum och det nystartade Landvetter Wings. Slutligen har vi GöteborgsIBK, som vi mötte i en miniturnering i våras, där vann vi med 5-1. Som vi är de ett lag som ligger och pendlar mellan fyran och femman.

Två lag drog sig ur, Tulebo och Marstrands j18-lag. Tyvärr säger jag, för det betyder färre matcher och kortare säsong. När det gäller vårt korplag blir det en del bekantingar i form av Hitmedbucklan, Betongklicken, Svenska Bil och Bolltroll. Nya från ettan är Dragsters, som jag tränade med för några år sedan.

Något som faktiskt är lite kul är att om man ser vilka lag jag spelat matcher med, så är det en hel hög i Korpen. Där är man inte så noga med tillhörigheten, för ibland kan det vara svårt att få tag i en målvakt. Jag har stått för Högsbo FF, Flatås Måleri, Kungskorparna, Dragsters, Namelosers och ett par lag jag inte kommer ihåg namnet på nu. Över åren som gått har jag spelat ungefär 110 matcher i Korpen.

Jag körde mitt första ordentliga styrketräningspass på Sats idag. Gissa om jag var trött och svettig efteråt, men ganska stolt över att jag genomfört det. Jag tog cykeln till stan, det var ju bra väder. Sedan drog jag till Frölunda och solade, lyckades slumra till i bänken. Den enformiga R'nB-musiken som de spelar i lokalen får mig dåsig alla gånger.

En sväng förbi mina barn efter det, för att kolla om de hade det gott, och det hade de. Nu har jag tillbringat kvällen med att se på film, har flera stycken osedda på lager här hemma. Såg just Jumper, den var sådär.

Igår fyllde min mamma 90 år. Tänk er, nittio! Så mycket som hon har varit med om...Hon kom som artonåring till Göteborg, från Radöy, en ö utanför Bergen, Norge. Här träffade hon min far, som förresten var hennes syssling, på en släktmiddag.

Hon upplevde kriget i ett ransonerat Göteborg, med så småningom tre barn, mina äldre syskon. Ständiga flyglarm, min far som blev inkallad, oron över släktingarna i ett ockuperat Norge och så småbarnen i en dragig lägenhet, kalla vintrar och nödransonerna. Det måste väl vara ett gott nog bevis på hur starka den äldre generationen är.

Efter fred kom uppbyggnadstiden, men fortfarande var det snålt med jobb och pengar, så hon fick användning för sin inlärda förmåga att vända på slantarna. Det blev flytt från Masthugget, där jag är född, till en ny lägenhet i Kortedala. Ytterligare en unge kom till världen där, men strävan efter att flytta upp sig fick mamma och pappa att röra på sig igen. Ekonomin var klart bättre och en fyrarummare i Högsbohöjd var ekonomiskt överkomlig och det blev det ställe som jag och min lillebror fick växa upp ordentligt.

Mamma började också jobba på Högsbo Sjukhus, efter att varit hemma med oss barn i tjugo år. Det höll i flera år, men så fick hon sluta, när hennes axlar inte klarade mer. En flytt till Sandhem, när pappa blev pensionär, följde, min äldste bror bodde där, i ett jättehus, som en gång i tiden hade varit ett skolhus.

Så småningom kom de tillbaka och flyttade till Frölunda. Där, annandag jul 1985 dog min pappa och mamma flyttade igen, till en mindre lägenhet. Efter ett liv av flyttande var ju inte det något speciellt, men nu till slut, sedan två år tillbaka, bor hon här i Högsbohöjd igen, nära mig och min lillebror, med min syster och näst äldste bror på någon halv timmes avstånd.

Jag känner att det finns så oändligt mycket mer att prata om, men då skulle jag behöva skriva en bok om det. Hmm, det var ju en idé...Det viktigaste är, att en snällare och vänligare person än min mamma finns inte. Hon har alltid ställt upp på oss barn och barnbarn, när hon kunnat, så ett litet sätt att betala tillbaka, var att ordna ett kalas för henne.

Det var de närmast sörjande, som man säger, som var där, men som en glad överraskning dök också mina kusiner, Leif och Solveig upp, med sina respektive. Vi träffas alltför sällan, så det var roligt för alla att de kom. Extra kul för mina ungar, som träffade släktingar de inte mött förut. Vi åt och drack, pratade och umgicks som bara den. Vid femtiden var mamma rätt så trött, så hon begav sig hem, med hjälp av min syster. Alla ungdomar följde med, med hennes blommor och presenter.

Det visade sig att ett blomsterbud hade varit där och lämnat blommor, från min brorsdotter. Jag var hos mamma tidigare idag och hon var nöjd med gårdagen och Kerstin, hon var jätteglad över blommorna och vill att jag ska tacka dig, Håkan och Björn jättejättejättemycket!!! (Mina ord, hon sade nåt liknande, men jag utnyttjade min konstnärliga frihet att förstärka det...) Hon vill också att du ska veta att hon tänker på er ofta, också på dina syskon och deras familjer.

Nu är det bara 364 dagar kvar till mammas 91:a födelsedag.