Jag är förkyld, igen. Visserligen är det ingen jätteförkylning, men den är tillräcklig att stoppa mig från att träna idag. Jag känner av det med en gång, suget efter träningen. Jag kom inte ihåg vad hormonet hette, som kroppen skapar vid ihållande träning, men jag verkar ha mycket av det...

Jag har kommit till vissa insikter den sista tiden. Nej, jag är inte religiös och kommer inte ens i närheten av sådana grubblerier. Det ligger på ett annat plan. Jag har insett att hur mycket man än kan tycka sina släktingar att vara jobbiga ibland, så är det ändå viktigt med släkten Förrförra året gick jag med i Facebook och fick kontakt med mina kusiner i USA, vilket var helt fantastiskt. Inte bara kusinerna, utan deras barn och barnbarn, andra släktingar och även deras vänner, fick jag lagt till i min vänlista. Plötsligt så fick jag en klar syn av mina prioriteringar i livet. Först ska min tatuering bli klar, sedan ska mina tänder fixas, (jag måste till min stora skam säga att jag inte varit hos tandläkaren på sju år), men nu har jag kommit igång med det, iallafall.

Nästa stora grej är att spara hop pengar för resa till USA, helst med mina barn, om det går, iallafall Katarina, som jag inte rest långt med alls. Jag vill verkligen träffa alla där över, de bor också på så vitt skilda ställen som Ripley, Allentown, Savannah och Corpus Cristi.

Något som påskyndade mina tankar om släkten och dess betydelse var en grej som hände för några veckor sedan. Johanna ringde och frågade om jag fått invitationen till deras kusins bröllop, men det fick jag säga att någon sådan hade inte kommit. Min exfrus systers son ska ingå det äkta ståndet i sommar och alla mina barn var bjudna, förstås. Men jag får ingen inbjudan, för jag är ju den före detta, trots att vi har ett bra förhållande, mitt ex och jag. Jag känner mig faktiskt lite sårad över detta, men håller god min, för barnens skull. Jag har alltid räknat dem som släkt, även efter vår skilsmässa.

Kanske är det att överreagera från min sida, men vi är goda vänner, min exfrus syskon och jag. Trodde jag iallafall.

Förresten har jag börjat träna innebandy igen, efter att min hälsporre slutat besvära mig. Det var skönt att komma tillbaka, ändå roligare var att jag varit efterlängtad, av Namelosers. De hade turats om att stå på sina träningar, vilket kanske inte varit det roligaste. Konstigt, det är ju så vansinnigt kul att stå i mål... Det blir inga matcher än, för det kände jag att jag var för långsam för.

För övrigt lyssnade jag med ett halvt öra på Schlagerfestivalen ikväll. Det var mest tramslåtar, låtar man glömt efter man hört dem, men för en gång skull tyckte jag att rätt låt vann, även om jag inte är stor fan av vibratoröster. Jag såg henne på Idolauditionen och tyckte om henne redan då. Trots vibratot.