I lördags var det dags, första spelningen med bandet. Det var visserligen bara en kort sådan, fem låtar på en födelsedagsfest, men ändå... Det var kul som fan att äntligen få spela igen.

Hur spelningen gick? Jo, den gick ganska bra, faktiskt. Till att börja med hade jag räknat med att vi skulle spela vid halv nio ungefär, men det sket sig ordentligt. Då satt fortfarande folk och åt. Jag hade hoppats att vi skulle vara klara innan tio, för då hade jag hunnit med tio-i-elvabåten hem.

Förresten måste jag berätta om själva föremålet för festen, vår gitarrist JN:s fru. Hon hade fyllt fyrtio i veckan, men hade inte haft direkt något firande. Istället hade alla hennes närmaste vänner i hemlighet fixat till en fest i lokalen vid Brännö brandstation, en bedrift bara det, eftersom P., JN:s fru alltså, är onaturligt duktig på att snoka reda på allt som händer på ön.

P. togs verkligen med överraskning och såg helt chockad ut. när hon kom in i lokalen. När hon såg mig blev hon förvirrad, vi hade inte träffats innan, men när jag sade mitt namn, fattade hon med en gång vad jag gjorde där. Vi talades vid flera gånger sedan under kvällen, både före och efter giget, och hon berättade att hon sett fram emot att få höra oss. Desto roligare att det blev på hennes egen fest.

Strax efter halv elva var det sista kaffet urdrucket, borden undanplockade och vi äntrade scen. Sanning att säga hörde jag inte så mycket av mig själv, volymen var rätt så på, så att säga, men det svängde! Vi körde fem låtar, eget material och enligt en av lyssnarna så var det lite punk över det, back to the roots alltså.

Efteråt kom det många kommentarer, alla positiva faktiskt. En kille sa till mig att det märktes vem som hade mest erfarenhet av att stå på scen, menande mig. Se där vad våra månatliga sångsamlingar på skolan åstadkommmer...

Klockan var  det närmaste elva när vi var klara, vilket innebar att jag missat båten in till stan. Nu var inte det helt katastrofalt, eftersom jag kunde sova i lillstugan, där vi repar.

Nu sov jag inte så länge, tyvärr, därför att jag vaknade av det gjorde ont i min konstrande fot. Det var bara att kliva upp och åka hem, efter att fått frukost förstås. Vi tog faktiskt söndagsledigt från repning, men om sex dar är det dags igen, då ska jag ha en packe nya låtar med mig!

Det är mycket som händer nu...nog!

Här sitter jag hemma med en vrålförkylning, men har ändå ringt runt till mina syskon och barn och önskat ett bra kommande år. Det är det närmaste jag kommer mänskligt umgänge...

Ska sanningen fram så börjar förkylningen lätta. När jag är frisk är det första jag gör att träna. Inte ens otämjda exemplar av släktet Ecuus kulle kunna hålla mig borta.