Uppdateringarna av den här bloggen har blivit färre och längre mellan gångerna. Det beror på att jag haft så mycket att göra, i skolan, på jobbet och privat. Plötsligt verkar det inte finnas tid tillräckligt för allt "nödvändigt", alltså sådant som jag finner nödvändigt.

Maj har varit en kaotisk månad. Det började med min mammas lunginflammation, som fick henne nästan att stryka med. Det är inte världens bästa idé att bli så dålig när man är nittio, kroppen är inte längre kapabel att klara så mycket ansträngning som en sådan sjukdom kan alstra. Tack och lov gick det bra.

Sedan krockade jag med min cykel, men med turlig utgång för oss båda, cykeln och jag, alltså. Det var inte mitt fel heller, men hon som körde på mej gjorde upp i godo. Hon blev nog mer chockad än jag.

Min tatuering blev klar också, nu planerar jag nästa. Tänk att det ska dröja så många år innan man bestämmer sig...Nu har jag drabbats av ketchupflask-effekten, ni vet, först kommer det ingenting, sedan ingenting och till slut allt på en gång! I december ska jag träffa Marika igen, vad vi ska hitta på för bilder blir en annan historia.

Naturligtvis hände det som inte ska hända mitt uppe i min skrivperiod, datorn slutade fungera. Hur jag än försökte, så fick jag inte igång den. I ren panik gjorde jag en ominstallation av Windows, utan att inse att all min lagrade information försvann på vägen. Allt mitt arbete för skolan var borta, vitala delar av min portfolio, som jag inte hunnit göra papperskopior av. Hade jag någon backup av mitt arbete då? Ehhh...NÄ!

Jag var nära att ringa mina lärare på Pedagogen och säga att jag hoppar av kursen, i ren desperation, för jag hade ingen aning hur jag skulle hinna återskapa allt jag skrivit. Tur för mig att jag ändrade mig, då mitt spel famms kvar på skolan och funkade bra. Det kunde jag ju visa upp i alla fall. Jag samlade ihop det jag kunde och fixade en sorts portfolio till slut.

Jag fick tillbaka grammatiktentan och till min stora förvåning hade jag klarat den! Jag var dessutom bara 4,5 poäng ifrån ett VG. Yay me!

Jo, kaotisk månad var det ja, igår fick jag ett telefonsamtal ifrån Jay.... min mammas hemtjänstperson, ( hur det nu ska heta?) Mamma hade ramlat och kunde inte röra sig.Alla planer på allt jag skulle göra fick direkt ställas in och så var det bara att kila iväg till mamma. Åtta timmar senare konstaterades det att hon hade klarat sig, där emellan hade vi hunnit med att åka ambulans till Mölndals lasarett, sitta och vänta på röntgenundersökningsresultatet och prata med en trevlig, fast jäktad läkare samt lika trevlig personal på ortopedakuten. Inga ben brutna, bara blånader.

Till råga på allt så har innebandyträningen sjunkit till ett antal av ett pass i veckan. Jag har kontakt med ett lag i vår serie som startade sin försäsongsträning för tre veckor sedan. Jag trodde inte jag skulle skriva det här, men jag är lite avundsjuk på dem. Jag saknar redan innebandyn.

I förra veckan rasade min dator. Allt som jag skrivit och sparat försvann som i ett trollslag. 240 Mb info phhffft! borta! Jag hade ett par dagar i fullständig upplösning efter det. Det hände vid sämsta tänkbara tid, eftersom jag har ett ton papper att skriva till min portfolio.

Ni kan ana hur stark irritation jag känt den senaste veckan, och frustration på allt vad Windows system står för. Tack och lov så hjälpte Björn, min son, mej att reda upp allt och så småningom kom jag igång igen. Samtidigt har min mamma varit sängliggande i lunginflammation på Mölndals Lasarett och det har tagit sin tid det också. Jag känner att jag börjar få rätt ont om tid till tisdag, att få färdigt allt jag behöver.

På tal om något helt annat, i tisdags tog jag mej lite tid att visa upp min läkta tatuering för Marika. Hon tog ett par foton och vi pratade om mitt nästa projekt, vilket jag inte riktigt vet hur det ska bli än. Marika är uppbokad ända till december, så jag har lite tid att tänka. Egentligen var jag där som moraliskt stöd för Lisa, min brorsdotter. Hon hade bestämt sig för att få en delfin tatuerad av Felicia, och den blev kanonfin. I början gick allt finemang, men allt eftersom tatueringen blevtill såg jag hur Lisa led under nålarna. Jag hann inte vara med hela tiden, men hon överlevde och är mycket nöjd med tatueringen, (och öm).

Det har varit en märklig helg. Det började med att jag var på Lundby Strand på fredag morgon. Jag skulle se lite på Göteborg Cup i innebandy, det var några som jag känner som skulle spela. När jag väl tröttnat på det, beslöt jag mej för att ta en sväng mot Kungälv med cykeln, ja just det, jag nämnde väl inte att jag cyklade, men vädret var perfekt för det.  

När jag kommit lite mer än halvvägs ringer min mobil. Det är min syster Anita, som berättade att Mamma var väldigt dålig. Hon behövde komma in på sjukhus, men ingen kunde ställa upp att ta henne dit, så det var bara att vända cykeln och blåsa på hem. Fyrtiofem minuter senare var jag hemma hos Mamma och hon såg verkligen dålig ut. Hon satt i sin länsstol, sovande, blek i hyn och andades rosslande. Hon lät som en tryckkokare som läcker ungefär. Carina, min svägerska var där och tillsammans ordnade vi att Mamma kom iväg till sjukhuset.

Halv fyra kom Mamma och jag in till Akuten på Sahlgrenska, och till min stora överraskning kom vi in i ett behandlingsrum redan efter sju minuter. Efter en första koll förflyttades Mamma till ett operationsrum. Efter en timme kom en läkare in och hon konstaterade att Mamma hade lunginflammation.  En vårdplats skulle ordnas men det var fullt på Sahlgrenska så det skaffades fram en på Mölndals lasarett. Nu var det bara att vänta på en ambulanstransport dit och det tog tid, faktiskt den längsta tiden denna kväll. Ungefär halv nio dök en ambulansförare upp, som trots att han var stressad, var mycket trevlig och hjälpsam. Jag fick följa med till Mölndal och bädda ner Mamma på avdelningen. Min bror Tomas och hans son Martin hämtade mej där, så jag slapp gå hem. 

Lördagen började med att jag tog mej ner till stan och Buzzstop28. Det var dags för Marika att färdigställa min tatuering. Den första delen var lätt, skuggningar på motivet och det kändes knappt, men sedan… Marika förvarnade om att när hon började lägga färger så bearbetade hon även redan påbörjade områden, som då var irriterade. Kort sagt, det gjorde ont av bara fan. Efter en stund kom jag på att om jag ömsom spände och slappnade av i fötterna, så kunde jag koppla bort det mesta av smärtan. Efter fyra timmar, som faktiskt ändå gick ganska snabbt var Marika färdig och jag är mer än nöjd med resultatet. Jag återkommer med en bild, när hudirritationen lagt sig och färgerna satt sig. 

När jag var på väg hem ringde Lennart, min storebror. Han var på lasarettet och han berättade att det inte var så bra med Mamma. Komplikationer hade tillstött under dagen, beroende på att syrgasen hon fått, bildade koldioxid i lungloberna. Hon hade, enligt läkaren som undersökt henne inför en lungröntgen, lungvärden som en person som utsatts för passiv rökning i många år. Det är ju på sätt och vis riktigt, eftersom det röktes hejdlöst i vårt hem när jag var liten. Min Pappa, mina bröder och min syster, alla rökte de, så även jag och min lillebror, när vi kom upp i ålder, alla utom Mamma. Hennes aktiva tobakskonsumtion kan räknas på ena handens fingrar. Självklart ska Mamma råka ut för komplikationer flera år senare därför. Livet är bra ironiskt ibland. 

Jag ringde Lennart lite senare igen och då hade det blivit lite bättre. Personalen sade åt honom att åka hem och koppla av, så då kände jag mej lugnare också. Istället lånade jag Tomas bil och tog med mej mina flickor upp till Mariebergskyrkogården. Den andre maj år 1909 föddes min Pappa på Lindholmen, så idag var det alltså ett hundra år sedan. Av mina barn är det bara Johanna som hann träffa honom innan han dog, men hon har klara minnen av honom. Jag var glad över att de ville följa med upp till graven och hedra hans minne.  

Idag åkte Tomas och jag till lasarettet och hälsade på Mamma. Lisa och Sofia var också med och när vi kom upp på avdelningen satt Mamma upp på kanten av sängen och såg ut som om hon ville därifrån. Hon verkade mycket piggare men inte frisk än, på långa vägar. Men, det kändes som en lättnad att hon faktiskt såg pigg ut, en stund i alla fall. Hon blev ganska snart trött och under tiden hon tog sig en tupplur gick vi och fikade. När vi kom tillbaka vaknade hon till igen.  

Vi lämnade Mamma vid fyratiden. Då hade hon suttit och pratat med oss ganska länge och skulle få något att fika. Det kändes bra att lämna henne nu, hon verkade vara på bättringsvägen, men man vet ju inte… 

Nu ska jag läsa lite grammatik, vilket jag försummat något så otroligt mycket den här helgen.