Mitt vänstra långfinger ser ut som en lila korv idag. Jag klämde den på träningen igår, ja, faktiskt efter träningen.

Det är ett hårt liv man lever...

Just nu är jag j-vligt nervös. Imorgon klockan nio sätter jag mig på Pedagogen och skriver min första tenta på tjugofem år. Det känns som om jag inte kan ett skit just nu. Ovissheten att inte veta direkt vad som kommer upp på tentan, gör mej halvtokig, det är etthundrasextio sidor som man helst ska kunna utantill, verkar det som.

Well, önska mej lycka till!

Jag har haft två dagars intensivt korvstoppande på Pedagogen den här veckan. Det börjar dra ihop sej till avslutning på den här delkursen och det börjar redan nästa måndag, med en tenta i fonetik. Vi körde en provtenta i torsdags och det gick sådär. Att läsa fonetisk skrift går bra, men allt annat runt, brrrr...

Vi har en hemtenta, en uppsats på femtonhundra ord om läsande och användande av engelsk litteratur i undervisningen. Den ska vara klar den 7:e januari och jag är redan högst fundersam på hur jag ska skriva. Vi ska också göra en portfolio, där vi ska redogöra för vad vi tillskansat oss den här kursen. Den lir examinerad den 12:e januari. Nu vet ni vad jag ska göra den här julen och nyåret.

Vi hade match idag, 09:00 på Alelyckan. När man inte har bil, utan får förlita sej på de kommunala färdmedlen, kan restiden ibland bli lite skev. Fem över sju begav jag mej ner till Axel Dahlströms Torg, för att fånga upp 7:an mot Bergsjön. Den kom punktligt kvart över och tjugofem minuter senare släppte den av mej på Gamlestadtorget, platsen som gud glömde. Efter tio minuter kom 78:an och förde mej bort till Alelyckan.

Jag fick rätt onda aningar när jag inte såg en enda bil på hela parkerings-platsen, och mycket riktigt, anläggningen var stängd och tillbommad. Jag tänker inte säga vad jag yttrade under de tjugofem minuter jag väntade på att någon skulle komma och öppna. Kallt var det också.

Till slut kom någon och öppnade och jag kom in. Snabb omklädning och ner till planerna för uppvärmning. Vi skulle möta Bolltroll, ett lag som vi haft småknepigt mot tidigare säsonger, resultat 1-2 och 3-3 förra året. Evert blåste igång och vi började trampa på. Det tog inte lång stund förrän ettan låg bakom deras målvakt, och jag hann knappt jubla klart då tvåan låg där också, två i stort sett identiska mål, pass från bakom målburen och ett rappt skott i mål.

Sedan var det något underligt som hände. Vi började spela lite hattigt och osäkert, tappade bollen i uppspel och innan vi hann säga ecklesiastik-departementsportvaktsuniformknapputstrasa, så hade de jäkla trollen kvitterat. Då presenterade sig ett av våra nyförvärv, David, med att ta emot bollen nere i trollens vänstra försvarszon . Efter att snurrat runt i vad som verkade vara en tio sekunder, utan att motståndarna kom på att gå på honom, ser han upp och smätter in ett gott skott från i stort sett ingen vinkel alls, rätt in i bortre krysset. Hela Bolltrolls försvar såg helchockat ut, men ingen såg lika chockad ut som David själv. Han tog emot sina lagkamraters jubel med ett förundrat leende på läpparna.

Säg den glädje som varar, Bolltroll slutade inte direkt att vara farliga efter det och strax innan pausen lyckades de peta in en kvittering igen. Vi hade väl inte spelat så där jättebra, med markeringsmissar i försvaret och uppspel mitt i banan, men allt sådant snackade vi igenom i pausen och vi kom ut till andra som ett nytt lag, ja, nästan.

Vi tog över mer av spelet och började pressa dem högre upp i banan och det gav till slut resultat. Efter att ha brutit ett av deras anfall drog Bamse upp på vänsterkanten, bryter in mot mål och smäller upp bollen i nättaket. Efter det så höll vi tätt och klarade även av en utvisning precis i slutet.

Det var skönt med en vinst idag, det innebär att hur det än gick i matchen mellan Balken och Hitmedbucklan så ligger vi tvåa.

Efter en lång, nåja, inte så jättelång arbetsdag, jag jobbar ju deltid, så fick jag packa om min träningsväska, för att strax innan sju äntra slöbuss 16 till Hisingssidan. Måndagsträning och dags att möta de som var med om debaclet igår och de som hade varit spellediga och troligtvis undrade vad som hände. Ingen hade några direkt uttömmande svar på det, förstås.

Jag förväntade mej en rejäl träningsdos, med mycket fysövningar, men jag fick en ordentlig dos av fysövning på ett rätt så överraskande vis. I uppvärmningsövningen 2 mot 1 gick jag in i en närkamp för att knipa bollen från anfallarna.  Då kommer Freddan dundrande in på mål, hinner inte stanna, utan ramlar över mej och lägger hela sin kroppstyngd på min nacke.

Det krasade till i nacken och så kom en fruktansvärd smärta. Det enda jag tänkte var att "nu gick det åt helvete!" Några sekunder senare klarnade det till och jag befann mej, till min stora lättnad stående upp och höll mej om nacken. Står man upp är man inte förlamad iallafall. Nacken värkte som ett rejält nackspärr, jag kunde inte vrida riktigt på huvudet.

Jag gick av plan, (duh!) och kände efter hur det kändes och efter en liten stund lättade värken. Jag tog beslutet att fortsätta träningen och det gick hyfsat bra. Freddan, stackaren, gav mej lite Tigerbalsam, som ytterligare förbättrade nacken. Stackaren förresten, han var riktigt orolig, för det är ju inte roligt att skada någon vare sig under match eller träning, men det var ju trots allt tur att det just var Freddan som föll på mej, han väger väl typ sextio eller nå't.

Nu sitter jag och funderar om jag ska åka ner på stan i morgon och läsa, eller om jag gör det hemma. Fördelen med att läsa på Pedagogen är att det finns ett enormt utbud på lunch innan jag åker hem.

Sugen på Thaimat...mmmm.

Fast det är jag nästan jämt, kanske blir det körv på Gourmetkorven istället. Omväxling förnöjer!

På något vis kändes det som jag vaknade i morse efter en hejdundrande fest, som spårat ur, fast utan bakfyllan. En känsla av lätt frustration genomsyrar ens sinne. Varför? Tyvärr, mina vänner, det handlar om innebandy igen.

Strax efter sju igår kväll mötte vi Svartedalen i Lundby Strand. Jag var andremålvakt, bakom Calle och fick alltså följa dramat från sidan. Det började inte bra, efter en halv minut, i Svartedalens första anfall, låg bollen bakom Calle och flinade retsamt. Tre minuter senare var det dags igen. Ingen bra start alls och vi spelade virrigt, Svartedalen spelade snabbt och forecheckade högt, störde våra uppspel.

Snart stod det 0-4, men då vaknade vi till liv, till slut. Två snabba mål innan paus och vi kände att vi hade kontakt. I andra fortsatte vi att trycka på och kom ifatt och också förbi. Helt plötsligt hade vi 5-4, men bara i en halv minut. Snabb replik från Svartedalen, 5-5 och sedan ett litet ryck från deras sida. När perioden var slut stod det 6-8. En bra period från oss, trots allt.

Tredje perioden var tyvärr en lätt missräkning. Svartedalen spelade på och hade mer utdelning på sina chanser än vi på våra. Vi kom aldrig ifatt, utan Svartedalen drog ifrån ytterligare. 8-12 slutade matchen, det sista målet i öppen kasse, då vi desperat försökte komma ifatt.

Det känns som sagt ganska surt dagen efter, men vår förlust var inte helt orättvis. Svartedalens spel verkar inte passa oss speciellt bra, men vi kan hålla uppe vårt spel i perioder och då spelar vi riktigt bra. Calle var inte nöjd efter matchen och jag kan förstå honom, men han gjorde också en hel del bra räddningar, får man inte glömma.

På ett mer personligt plan kan sägas att det händer en massa just nu...inte.

För en gångs skull är jag uppe innan sju. Det låter kanske inte speciellt för alla som börjar jobba vid den här tiden, men sedan jag börjat läsa har mina dagar börjat vid åtta-halvnio. Jag överfölls av en otrolig trötthet igår kväll, men klamrade mej fast vid medvetandet tills jag sett sporten på teve. Och yes! Frölunda tog poäng igår igen, de ligger tvåa nu.

Det kan man inte säga om IBK Torslanda, tyvärr. Jag var inne på GIBF:s resultatsida och kollade. Efter de första sju omgångarna ligger vi sist, med fyra ihopskrapade poäng. Ingen rolig läsning alls, men vad ska man säga? Vi kan nog rada upp en hel del förklaringar till vår beklämmande höst, men det tänker inte jag göra. Trots allt förlorade vi med uddamålet mot suveräna serieledarna Zenith, det visar att vi har potential att slå alla lag i den här serien. Hoppas att vi börjar göra det också.

Det börjar dra ihop sej till tentor i engelskan och jag känner ett visst pirr i skallen, när jag tänker på det. Det är en hel del att läsa in, och vi har en hemtenta på 4,5 poäng att göra. Vad den ska innehålla får vi reda på i nästa vecka.

Vi ska fira vår skolas fyrtioårsjubileum ikväll. Det är inte klokt, egentligen, men snart har jag jobbat tjugofem år på samma ställe. Min arbetskamrat Eli slår mej ändå där, hon har jobbat i kommunen några år längre än mej och så också på fritids.

Det får mej att tänka på om jag har valt rätt jobb, eller är det slentrian som håller en kvar vid sin arbetsplats? Ja, en viss trygghet är det ju, att ha samma ställe att gå till varje dag, men om man ser på vad det finns för utbud av arbeten att välja på, så är jag inte missnöjd med mitt. Tvärtom, jag har nog ett av världens bästa yrken. Allt annat jag vill göra, får jag ta som hobbies.

Floda en söndag, vad gör man där? Hmmm, a tricky one. Om man inte handlar dagen-eftermat på Netto eller tar en Quattro Staggione med extra ost på pizzerian, så kan man alltid ta sej till Hjällsnäshallen för att se på en division femmatch i innebandy. Tyvärr så var det bara fem ungar i tolvårsåldern, plus de närmast sörjande där. Om nu resten gjorde nå't annat får vi hoppas att det inte var för många på Netto...

Lerum, som vi mötte idag är ett gäng erfarna killar, som troligtvis spelat ihop sedan barnsben. Nu tränar de en gång i veckan, om de har lust. De började matchen ganska försiktigt, vilket vi tackade för, med att lägga första målet. Det kom snart en kvittering dock och ytterligare varsitt mål, innan Lerum gjorde ett litet ryck till 2-4. Vi gav som vanligt inte tappt, utan kom ikapp. Efter det följdes vi åt upp yill 6-6, innan matchen tog slut. Sammanfattnigsvis var vi det bättre laget, med klart bättre skottstatistik och mer bollinnehav, men det hjälper inte när vi inte förvaltar våra chanser. Så, precis efter slutsignalen så kändes det lite surt med bara en pinne.

Alelyckans sportcenter är en anläggning som man lärt sig utan och innan under åren som gått. Jag måste väl varit där minst en trehundra gånger, vid det här laget. Men det bästa är att inne i anläggningen råder status quo, det luktar precis samma när man kommer in i foajen, för att inte tala om i omklädningsrummen. Doften av snabbuppvärmningen, dvs. Tigerbalsam slår emot en och man ler igenkännande.

Sedan, när man kommer ner till innebandyplanerna, då är det likadant där, det dåliga ljuset på tvåan, samma usla betonggolv på båda banorna. Bollen tenderar alltid att ha sitt eget liv under matcherna, dessutom har man, som målvakt, lika mycket glid som en snigel på ett sandpapper. Och så har vi, inte att förglömma, själva förkroppsligandet av begreppet trotjänare, Evert, domaren som måste ha varit med när de uppfann spelet. Mr. Göteborgskorpen själv, eller som Janne, min arbetskamrat skulle uttrycka det, Mr. Gothenburg Pickaxe. Fundera en stund på den...

Som ni förstår så var det match idag igen för B-laget. Det var dags att ta sig an den nya serieledaren, Hitmedbucklan. De har den goda smaken att ha likadan dräkt som vi, röd, men idag var vi bortalag och mina utespelare fick dra på sej chica, ljusgröna västar.

För att ta det snabbt, vi var bra, de var också bra. Vi förde spelet en aning mer men de var giftiga i närheten av vårt mål. De lade mål, vi lade mål och efter en batalj som innehöll en hel del kamp, men inte så mycket finlir stod det till slut 4-4. Det smärtar mig att säja att trots att vi var bättre, så var resultatet helt rättvist. Min insats var okej, tre av deras mål kom ur täckta lägen och svåra att avstyra, men jag fick också göra några schyssta räddningar.

Resultatet gör att, om Balken vinner sin match idag, så ligger vi fortfarande trea, så låt oss hoppas att deras match utfaller till vår belåtenhet.

På tal om resultat, så har jag en märklig dragning till Idol. Jag vet faktiskt inte varför, för det mesta är det musik som är ointressant för mej. Men, det är svårt att hålla sej opartisk när man ser programmet. Framför allt är det ju det orättvisa i hur omröstningen går till. Ett telefonsamtal, en röst, det låter ju rättvist, men om man har hela Sveriges fjortisar som bara älskar en och som gärna gör slut på pengarna i betalmobilen, så för de övriga en ojämn kamp. Igår var grabben som är på rymmen från fritids, Johan, så pinsamt urdålig, så jag var tvungen att byta kanal medan han sjöng(?). Trots det klarar han sej och den enda , förutom Anna, med en intressant röst, Robin, åker ut.

Förresten, varför bry sej, egentligen...