Jag har ungefär femhundra LP i ett av mina bokskåp. Min första platta köpte jag -66 och det var Beatles, förstås. Efter det ramlade det på som sagt.

Nu var det dags för ännu en topp-10 lista, ämne denna gång: Favoritplattor med engelska artister...

1. Beatles: The White Album.   Det kunde ha varit Abbey Road eller Sergeant Pepper eller Rubber Soul. Beatles var vägbanare för all popmusik i modern tid och nyskapare. En ny platta med Beatles var alltid värd att vänta på. Ledsen när de gick skilda vägar var jag också.

2. David Bowie: Ziggy Stardust.  Första gången jag hörde den här plattan blev jag såld. Att han förutom gjorde underbar musik, tillförde han en teatralisk del och fick till fantastisk underhållning. Man kan kalla honom glamrockens fader, tycker jag.

3. Queen: Queen 1.  När Malmsjö Musik låg i närheten av Kungsportsplatsen och sålde både skivor och instrument, brukade jag gå dit och gratislyssna. Ofta var det så att jag gick efter omslaget på skivor vid testandet av ny musik och Queens första platta hade ett fräckt omslag, med Freddie Mercury i strålkastarsken. Musiken var tio gånger häftigare och jag köpte plattan efter bara första låten. Jag blev inte besviken på resten heller.

4. Jethro Tull: Aqualung.  En klasskamrat på gymnasiet spelade plattan för mej och den satte sig utan några problem. Blandningen av blues, rock, folkmusik och dessutom kryddad med flöjt var oemotståndlig.

5. Led Zeppelin: Zoso.  LP:n med de obegripliga symbolerna. Hårdrock med melodi och intelligens och med Robert Plant. När jag var tonåring ville jag bli som han. Tänk så långt ifrån jag kom...

6. Moody Blues: Every Good Boy Deserves Favour.  Melodramatisk musik som är svår att placera i ett fack. Lite symfoniskt, men med rockinstrument och berättande texter. Eller...?

7. Cat Stevens: Tea For The Tillerman.  Vilka minnen jag har av den här skivan..."suck!" Ni fattar ju att det var flickor inblandade i de minnerna, eller? Innan Cat blev grubblande och religiös gjorde han ett par av de vackraste låtarna jag vet. De flesta ligger på den här plattan.

8. Mott the Hoople: Mott.  Grabbarna som var kompisar med David Bowie. Han gjorde en hitlåt åt dem men den här skivan visade att de var grymt bra på att göra det själva.

9. Nazareth: Rampant.  Klassisk engelsk rock, men den här plattan blev lite speciell, därför att jag såg dem på Liseberg. Det var en kanonspelning, men det roligaste var nog två tanter som satt på första raden. När någon undrade vad de gjorde där sade de att det var så roligt att man lagt ett väckelsemöte på Liseberg. Förstår ni, väckelse, Jesus, Nazareth...

10. Supertramp: Crime of the Century.  Inte så mycket att säga , förutom att jag gillar dem, de är fortfarande lika sköna att lyssna på.

Så var det med det. Bubblare är Pink Floyd, Stones, 10cc., Roxy Music och Budgie. Så det så. Återkommer med de tio bästa amerikanska plattorna.

Förresten, någon räddade de gamla tanterna innan spelningen började, så deras trumhinnor inte sprack...

Idag stod jag för Namelosers, eftersom Niclas, deras målvakt var upptagen med jobb. Vi mötte Formsvacka, men de visade sig inte vara våra värsta motståndare.

Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Matchen började bra, spelet böljade fram och tillbaka, men vi fick snart en utvisning för ruff, en något förvånande sådan, eftersom vi råkat ut för ett liknande läge precis innan, utan åtgärd. Vi redde ut den utvisningen och i ett läge någon minut senare tog jag ett skott och skulle skicka ut bollen för en kontring. Då lyfter en motstånare klubban och får bollen på skaftet. Bollen studsade vidare till en annan, överraskad Formsvackare, som fick in den in mål.

Jag står gärna för mina misstag, men den här gången blev jag faktiskt förbannad. Om man stoppar bollen med klubbskaftet, måste man ändå ha klubbladet under knähöjd och grabben hade bladet i midjehöjd. En normal åtgärd hade varit avblåsning och vårt frislag, men domaren stod vid mittlinjen och såg absolut ingenting. Inga protester hjälpte, utan domaren hade bestämt sej.

Det var ett tufft spel hela tiden, för domaren, allas våran E. tillät en hel del, tyvärr väldigt ensidigt. Vi fick i stort sett alla domslut mot oss och dessutom två utvisningar till. Den sista var en fem-minutare för misconduct, vilket ingen av oss förstod alls. Jag såg att det kokade hos flera av våra spelare. Själv såg jag en fasthållning utan åtgärd, några ruff, som tilläts och jag blev lite orolig för E. Var han inte riktigt kry, för så här usel har jag aldrig sett honom?

Till slut kom tillfället som fick allt att brista. Tobias bryter ett anfall, tar sej upp på högerkanten, men fastnar på en back. Backen rycker och sliter i Tobbe, utan att E. verkar se något, får honom att falla, men rycks med och ramlar rätt över Tobias. Tobias ligger upp och ner vid sargen och får backens hela tyngd på sej. Jag ser hur han trycks ihop och sedan hörs ett vrål av smärta. Tobias vänsteraxel och arm är helt obrukbar och vi undrar vad som ska hända. Backen måste väl få matchstraff tycker en hel del av våra spelare, men E. deklarerar lugnt att det var ju en olyckshändelse. Då fick Patrik, lagkaptenen nog och lämnade walkover, med hänvisning att vi ville klara oss hela från den här matchen. Ingen tackade för match eller så, men jag gick över till motståndarna i omklädningsrummet och beklagade att vi inte slutförde. Det stod ju trots allt bara 1-0 en bit in i andra halvlek. Som jag ser det var det inte deras fel, utan E:s, som tillät det hårda spelet och var inkonsekvent i sitt bedömning.

Jag körde hem Tobias i hans bil, för han var inte i stånd att köra. Jag försökte köra så mjukt jag kunde, för varje ojämnhet eller ryck fick honom att kvida av smärta. Troligtvis kan han inte jobba imorgon, stackarn.

Som avslutning kom jag att tänka på något jag läste på nätet. Det var en innebandymatch i Korpen, någonstans i Sverige, där domaren inte gjorde en av sina bästa insatser. Efter slutsignal gick lagkaptenen i det förlorande laget fram till domaren och avgav en föga smickrande bedömning över domarens insats. Denne såg lugnt på honom och svarade: " Varför tror du jag dömer korpmatcher?"

klockan är nu tjugo i nio och jag slötittar på The League. Jag har varit och sett på vår match mot Biskopsgården i Lundby Strand. Snacka om att göra en match onödigt spännande...

Vi började med att lägga 1-0 hyfsat tidigt i matchen, men Biskopsgården svarade nästan omgående. Vi lade ett snabbt till och Biskopsgården svarade. Efter en period stod det 2-2, fast med lite mersmak för oss. Andra perioden startade upp och vi började få ett gott grepp på matchen. i spelade helt rätt, lät bollen gå runt inom laget och tog vara på de chanser som uppkom. Snart stod det 5-2 till oss och hade inte deras målvakt varit så grymt bra hade det varit tvåsiffrigt.

Nå, som alltid, verkar det som, slappnar vi av och backar hem. Tredje perioden utvecklade sig till en enda lång pina, när Biskopsgården pressade på och vi sprang runt som yra höns. Snart hade de gjort 3-5 och med fem minuter kvar gjorde motståndarna 4-5. Allt vårt spel var som bortblåst och när Biskopsgården tog ut målvakten var allt spel fast förankrat på vår planhalva. Tack och lov kom de inte närmare än ett stolpskott och med trettio sekunder kvar får Nicklas bollen och släpper den sedan inte från sej, utan kniper åt nere i vårt vänsterhörn, tills slutsignalen gick.

En sak är säker, det är bättre att vara med i matchen än att stå bredvid som åskådare. Varje gång känns det som om jag håller på att skaffa mej ett lätt magsår eller hjärnblödning. När slutsignalen gick andades jag ut för första gången på en minut eller så. Vi fick vår seger, men den var nära att tappas, så vi är tacksamma.

Jag kom på att jag faktiskt ska spela i helgen. I morgon står jag för Nameloosers, då deras målvakt är fullt upptagen med TV-inspelning. Återkommer med hur det gick i den matchen.

För en gångs skull ska jag inte stå i en match under helgen. Istället ska jag medverka som åskådare. Det ska faktiskt bli skönt. Vi ska möta Biskopsgården, som ligger precis bakom oss i tabellen, en inte alldeles lätt match, även om vi är på uppåtgående.

Träningen i onsdags gick väl sådär, men det är inte därför jag inte blev uttagen. Vår förstemålvakt är tilbaka, efter en lång tid. Han har kört några träningar nu och två korpmatcher. Det har gått bra för honom, så det är dags för honom att komma in i hetluften. Vad det nu betyder när man spelar i division fem...

Man kan kanske tycka att jag skulle känna en viss besvikelse över att bli bänkad, men jag känner inte alls så. Både Calle och Mathias är bättre målvakter än jag, tycker jag själv, iallafall. Dessutom kommer jag att få gott om chanser senare, när Calle åker till Thailand. Han kommer att vara borta i ett par månader, så det är då jag får passa på att glänsa, hehe.

Det viktigaste är att Torslanda tar tre poäng i morgon och jag ska vara där och heja fram oss, you can bet on it!

En liten lista över mina favoriter av tv-serier:

1. Dead like me. En skruvad serie om en ung tjej som blir en "Grim Reaper", en Lieman på svenska, alltså. Visad på TV 2, märkligt nog.

2. Torchwood. En spinoff på nya Doctor Who. Våldsam, underlig, men också väldigt underhållande. Har något så ovanligt som en urmanlig huvudperson som visar sej vara gay.

3. Stargate. Jag är barnsligt förtjust i science-fiction, dessutom har den pågått i tio säsonger och är full av häftiga intriger. Nyligen läste jag att den inte är så populär bland amerikanska kristna, bara det gör den ännu bättre.

4. Farscape. Jag gillar sf, sa jag inte det...

5. Midsomer Murders. Engelsmännen är experter på mysiga deckare. Bra intriger, roliga rollfigurer och oöverträffade miljöer.

6. Lost. En av de mest spännande serierna på många år. Underlig intrig, men den funkar.

7. A touch of Frost. Ytterligare en engelsk deckare. Frost måste vara Barnabys motsats, miljön är mer skitig, brotten hemskare, men lika njutbar i intrig och persongalleri.

8. Babylon 5. Livet på en rymdstation, där elakingarna avlöser varandra under 5 säsonger.

9. Band of brothers. Den absolut bästa krigsserien någonsin.

10. Star Trek. Nämen...dök det inte upp mer sf? Jodå och inte så lite heller. The Next Generation, sju säsonger; Deep Space 9, sju säsonger; Voyager, sju säsonger; Enterprise, fyra säsonger och så förstås serien som startade det hela, originalserien från 1966, tre säsonger.

Så, nu var listan komplett. Återkommer med andra senare...

I söndags var det fars dag och det firade jag med att lira två matcher i innebandyn. Först var det match i Korpen, mot Bluchip Sports. Denna match hade den härliga starttiden 10:00, vilket krävde av mej att åka hemifrån 07:55, för att hinna i tid, hurra Västtrafik!

Vi började, som vanligt lite trevande, men olikt alla andra matcher tog vi faktiskt ledningen, en ledning som höll i två minuter, ungefär. Ett skott från sex meter, delvis skymt, letade sig in bakom mej. Skulle det bli som vanligt, att vi tappar och jobbar i uppförsbacke resten av matchen?

Tack och lov så var mina grabbar på spelhumör och det tog inte lång tid för oss att göra både 2-1 och 3-1 innan paus. Ett snabbt peptalk och vi var redo för rond två. Det kändes så bra redan från början och vi hade full fart och formligen åkte från dem i andra. Bluechiparna höll hyfsade steg med oss i sju-åtta minuter, men sedan var de slutkörda. Sex mål drog vi in, och jag höll tätt bakåt, 9-1!

Hem till mamma och en fika och därefter till mina ungar. De bjöd mej på tårta, det var ju Fars Dag, bless the little tykes!!! Snabbt hem för att slänga in lite svettiga kläder i tvättmaskinen och ladda in lite fräscha i trunken. Iväg till Torpahallen för nästa match, mot IK Surd.

Det var en rätt cool sporthall jag trädde in i, hemmaarena för IBK Göteborg och ett par andra lag, ljus och luftig var den. En pojklagsmatch pågick när jag kom, men ingen chans att titta på, för det var att hoppa in i omklädningsrummet och byta om. Ett kort taktiksnack, som gick ut på att lägga upp femmorna, power-play och box-play, samt att inte underskatta motståndet, sedan var det dags att värma upp.

Surd är lite speciella, för de flesta i laget är döva eller hörselskadade, så domarna kör, förutom visselpipor också med flaggor. Det tog ett par förlorade tekningar in i matchen innan vi upptäckte att de flaggade nån tiondel innan pipan ljöd, efter det vann vi i stort sett varje tekning.

Vi tog en tidig ledning, men upptäckte att Surd spelade respektlöst och på gränsen till ojuste hela tiden, därmed inte sagt att de var ojusta, inte alls. Något de gjorde däremot var att tidigt i matchen klagade de på domarna, ibland över varenda domslut som gick dem emot. Tyvärr fick de in oss i samma spel och en allmän grinighet spred sej i laget. Vi höll ihop spelet ändå och när drabbningen var slut och röken lagt sej stod det 9-3 till oss.

Vinsten gjorde att vi tog oss upp till fjärde plats i tabellen. På lördag är det dags att möta Biskopsgården. Träningarna går bra, så jag längtar...

Fast det är ju en fråga om att bli uttagen också...

Snart ska jag se på Stargate SG-1. Jag vet, det är nördigt, men jag älskar de här serierna. Jag har införskaffat alla fem säsongerna av Farscape, äger ett tjogtal science-fiction-filmer, och självklart har jag sett varenda avsnitt av Star Trek-serierna.

Teve är en del av ens liv, vare sig man vill eller inte. När det dessutom finns DVD som komplement till det ibland magra kanalutbudet, finns det ibland risk att man fastnar för länge framför burken. Pengar kostar det också, för jag köper mina filmer. Jag har faktiskt aldrig laddat hem någonting, tro det eller inte.

Nå, jag kom ifrån det jag ville ha sagt, nämligen att fredagar är de absolut härligaste att koppla av framför teven. En arbetsvecka är över och man är trött. Hur skönt är inte då att sjunka ner i en fåtölj och låta sig förföras av en läckert gjord teve-serie. Och det ska jag göra nu.

Idag vaknade jag med en underlig känsla i magen. Jag mådde lite illa och beslöt att hoppa över frukosten, höll mej bara till té. Illamåendet gick så småningom över, det kändes bra över lunch och jag tänkte inte mer på det.

Vi skulle på en föreläsning i kväll och jag hastade mej hem vid halv fem för att vila en stund innan det var dags att gå till bussen. Jag vaknade upp efter tjugo minuter med en fruktansvärd magvärk, rusade ut till rummet med kakel och vitt porslin och ni kan gissa vad som hände sedan. För att uttrycka det vackert så hade jag fullt ös på den peristaltiska rörelsen.

Det tog aldrig slut, kändes det som och en viss frustration uppstod. Min avgångstid kom och passerade, jag fortfarande fast förankrad på tronen. Efter några minuter kunde jag resa mig ett ögonblick, ringde en arbetskompis för att vidarebefordra min oförmåga att medverka i kvällens aktivitet, sedan var det dags för ett nytt besök på ni vet var.

Strax efter sex var jag helt slut och föll tillbaka i sängen. Jag slocknade med en gång och sov tre timmar. Telefonen måste ha ringt tre-fyra gånger, men jag orkade bara inte upp.

Nu har jag varit uppe i en halvtimme, magen är väl okej, men jag har en frän smak av mellanmålets skivade smörgåsköttbullar i munnen. Jag lever på grönt té och koltabletter just nu och funderar på vilka kommentarer jag lär få höra i morgon från allt annat än medkännande kollegor. Om jag nu är fräsch nog att gå, förstås.

Jag är med i en gångtävling med några av mina arbetskamrater. Jag har haft ett bra medelvärde hittills, men nu såg jag på min stegräknare att jag bara var uppe i 8500 steg idag. Ingen träning idag heller förstås, som hade lagt till en del steg.

Nu känner jag mig rätt matt igen, dags att gå till sängs. Nattinatti.