Torsdag kväll och halva semestern avklarad. Sverige är som vanligt lamslaget så fort det kommer snö. Igår skulle jag till Kristinedal för innebandyträning. Jag startade redan halv fem, för att vara på den säkra sidan, vi skulle mötas kvart i sex i entren. Vad händer, tror ni?

Efter att väntat på 16-bussen i tjugo minuter, poppar det upp ett meddelande att linje 16, 58 och 80 är gravt försenade och att 16 dessutom inte trafikerar sin vanliga rutt. Den går alltså inte upp till oss, för snöns skull. Dessutom var 64an också försenad. Vad göra? Kånkande på min sportväska hastar jag ner till Axel Dahlströms torg för att få fatt i en spårvagn, för vagnarna går ju i alla väder, eller hur?

En sjua kommer ganska snart och med en god fart far jag mot centrum. Väl där börjar problemen igen. På Avenyn börjar vi krypa fram, för att det ligger minst fem vagnar framför oss, två av dem linje elva, som går åt samma håll som sjuan... Varför de kör på Avenyn är frågan, de åker ju på Västra Hamngatan normalt.

Så småningom är vi äntligen framme vid Gamlestadstorget, som förresten knappast har blivit charmigare än sist, en snabb blick på klockan, två minuter i sex. En resa på 9,5 km tog alltså 90 minuter...

Vägen hem gick fortare, tack och lov. Dessutom hade jag, för en gångs skull, tur med 64:an på Marklandsgatan. Trött efter träningen hade jag ingen lust att pulsa uppför backarna från Axel, utan chansade på att bussarna hade börjat gå. Inte 16-bussen, naturligtvis, men jag behövde bara vänta på 64:an i fyra minuter. Fast, en bekant till mig berättade att hon stått och väntat på den i nästan en timme.

Så, istället för att sätta in bussar som kan hantera snön i backarna upp till oss, väljer Västtrafik att köra ordinarie tur med 64:an, en gång/timmen på kvällen. Bra planering...

Det var naturligtvis inte bättre idag, utan det var lika knepigt att ta sig fram och åter från stan. Jag var och såg på några matcher innebandy i Gothia Cup. En kul grej hände på väg dit, föraren på bussen, 16-bussen förresten, körde av en avfart för tidigt efter Hisingsbron och höll på att inte komma därifrån Han letade efter ett ställe att vända på, körde till slut in på en parkering, som var för liten för att kunna svänga runt med en ledbuss på. En kvart senare lyckades han till slut, med några passagerares hjälpsamma vinkande, vända på ekipaget och resan kunde fortsätta.

Jag kände för honom, chauffören, för det måste vara grymt stressande att hamna i ett sådant predikament, men han löste det och bad om ursäkt för allt efteråt. Jag tror ingen var arg eller sur på honom, det är ju mänskligt att fela.

Det är alltid så här om det kommer det minsta med snö, ren panik och otillräckliga insatser för att ordna kaoset som uppstår. Så...det finns bara en sak att säga:

Värsttrafik-sämst när det gäller!

Jaha, så har man firat första julen på många år utan sina barn. Det är visserligen en sanning med modifikation, eftersom jag hade en jullunch med dem. Jag fick en julklapp av dem också, Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse, eller True Blood som TV-serien kallas. Sju härliga böcker för mig att läsa igenom under jullovet. Jag har semester nästa vecka, förhoppningsvis ska jag hinna med en massa saker då.

Okej, julafton... Efter lunchen med barnen kastade jag mej på buss 755 och färdades till Kållered. Av någon underlig anledning var jag ensam passagerare på bussen den större delen av färden...Väl framme välkomnades jag av Ceh och hennes mamma och mammas make Rune. Med på julfesten var också Runes två söner, Cehs morbror och hans fru och deras kusin från Stockholm. Ceh och jag samlade en massa vuxenpoäng den kvällen...

Jag har jobbat veckan som varit, det har inte varit så många barn, idag var det bara fyra stycken, så det har varit en skön vecka. I morgon ska jag färdas söderut igen, med Ceh, till några av hennes kompisar som bor i Lindome. Där är vi tills nästa år, hehe...

På måndag ska jag börja träna igen, med innebandyn. Det ska bli kul igen. Får se om jag hinner göra lite inspelningar också veckan som kommer.

Jag är inte byggd för det här!!!

En skojig grej hände häromdagen. Jag var inne på bloggen och rotade runt lite, då jag upptäckte ett svar på ett av mina inlägg, ett som jag inte märkt innan. Jag hade skrivit om ett besök på Nefertiti, där jag hade avfärdat en av akterna i en bisats, ungefär. På det hade jag fått ett ganska så kortfattat svar, som dröp av en "who gives a fuck of what you think?"-känsla, underförstått alltså. Ja, enligt min tolkning...Desutom var inlägget undertecknat med Sarah, samma namn som artisten jag dissat.

Jag hade gått dit för att lyssna på setet efter, med Samuel Hällqvist Center, så jag var väl inte världens mest uppmärksamme lyssnare på artisten innan. Nu vet jag inte säkert att det var just den Sarah som spelade, som skrivit, men jag kände ändå att jag inte givit henne en rättvis bedömning. Man är vl inte sämre människa än att man kan ändra sig om så behövs, så jag letade upp henne på myspace och youtube...

Okej Sarah, om det var du som skrev...Jag gillar musik med nerv och klös i, det får gärna vara tungt och drivande. Band som In Flames och liknande gör mig glad, tro det eller ej, men även modern jazz och stilar i gränslandet mellan rock och jazz.

Därmed inte sagt att jag förkastar all annan musik, när det gäller jazzsångerskor är jag stor fan av Lindha Kallerdahl, (men jag är kanske jävig där...) så efter lyssnat på myspace-sidan kan jag bara säga att, ja, det är inte alls dåligt, tvärtom ganska bra! Så, jag tar tillbaka det jag skrev innan och säger istället: "Sarah, du äger!" Jag trodde att det inte var riktigt min stil, men den får mig att vilja lyssna mer...

För övrigt dog mitt trådlösa tangentbord för ett halvår sedan och jag ersatte det med ett billigt skitmärke som heter Lumatron...Vissa bokstavstangenter får man nästan hamra på för att det ska ge utslag... Gissa vad jag skriver nu, utan att trycka hårt: Ida, nr ja hade ratvakt p kolan fr ja nstan rva av mi.

Fast, vad ska man begära av ett tangentbord för 200:-?

...sedan Ceh och jag blev ett par. Det var faktiskt inte något jag hade trott på innan, utan hade bespetsat mig på ett liv utan någon. Ja, det låter ju lite tragiskt, förstås, men det hade gått femton år sedan A. och jag skildes, utan att jag har haft sällskap.

Ceh kom in i mitt liv och ruskade om alla föreställningar jag haft och det är jag glad över. Igår firade vi omruskningen med att gå och äta på Stearin, på Tredje Långgatan, en liten och väldigt mysig restaurang. Vi tog olika menyer, för att kunna smaka på så många olika rätter som möjligt, (vi smakade på varandras mat, om ni fattar...)

Jag började med svensk bläckfisk med korall, kapris och lök och Ceh tog pumpasoppa. Soppan var riktigt god, men bläckfisken var underbar! Till huvudrätt hade Ceh kummelrygg med fänkål, hjärtmusslor och purjolök och jag fick svinlägg med brynta polentakuber. Kummelryggen var himmelsk, med massa smaker, men min rätt var inte alls dum heller. Ceh äter inte gärna gris, men jag gillar det och köttet var smakrikt, med en lätt rökig smak. Mums, alltså! Som avslutning fick jag en päron kaka med hasselnötter och glass, helt okej och Ceh hade en Crème Brûlée med blodapelsinsorbet. Båda desserterna var en perfekt avslutning på en underbar middag. Så om ni ska gå ut och äta gott, gå till Stearin!

Efteråt tog vi oss ner till stan och gick in på Swea Hof, där Ceh äntligen fick smaka på en Cosmopolitan, Carries favoritdrink i Cehs favoritserie, Sex and the City. Jag tog en Whisky Sour, bara för att det var så längesedan. Den var lika god som jag minns...

Nu ska jag snart plocka ihop och göra mig klar för att dra till Brännö, för att repa. Ska bli kul!

Det var som sagt en tid sedan jag skrev här Det beror inte på att jag inte har något att berätta, utan snarare att jag inte vill berätta allt...

Förra veckan firade Ceh och jag fem månader tillsammans, vilket för mej är helt fantastiskt. Jag hade ställt in mej på ett liv i ensamhet, men nu går tankarna snarare åt "när är det dags att flytta ihop?"-hållet. Vi har sagt att vi ska ligga lågt med det, men det knns inte alls främmande

Bandet ligger lite nere nu, vi är för närvarande tre som träffas ibland och repar, Leif har tagit en time-out för att repa med sina andra band, ett reggae-band och så Dom Ökända. Dom Ökända har en spelning den tjugonde, så för en gångs skull ska de repa innan... Annars lade jag fram åtta låtar jag skrivit för bandet, sju nya och en riktigt rejält gammal låt. Jag skrev den för nästan trettio år sedan, men den funkar fortfarande. Hoppas jag.

Min träning ligger rejält nere, jag har inte gjort ett skapandes grand på två månader nu, så det är dags att börja om. När det gäller innebandyn har jag fortfarande inte tid, men oj!, vad det suger i träningstarmen, när jag läser på vår hemsida. Kanske ska jag köra en träning i veckan, i alla fall...får fråga om de behöver mej...

Min mamma har fått ett tillfälligt boende på Toftaåsen, i väntan på förflyttning till ett äldreboende. Hon har blivit mer förvirrad det sista året och har råkat ut för en del otrevligheter, ramlat och slagit sig och hon åkte också på en lunginflammation förra året, som tog styggt på henne. Med viss motvilja måste jag medge att hon kan inte bo hemma längre, utan har det bättre på ett äldreboende. Problemet är bara att vi vet inte var hon hamnar, vi får ta det första som blir ledigt. Det kan bli Styrsö, Gråberget eller gud vet var...

Slutligen sitter jag och tragglar med PIM-arbetet nu. Vi i Högsbo är absolut sist i Göteborg med att bli klara med det arbetet. Det är ett program som går ut på att man ska lära sig olika ord- och bildbehandlingsprogram, att utnyttja Internet i sitt arbete med barn och så vidare...Alla som gjort det verkar ha fått en personlig laptop att ha på jobbet, men tydligen ska vi inte få det, så jag funderar seriöst på att skita i det...

Nu har det gått ett par veckor sedan valet och som vanligt är politik ett flyktigt ämne, det pratas knappt om det på jobbet längre. Jag är en av dem som är rejält besviken på utgången av valet, det gick inte alls min väg, kan man säga. Men, eftersom vi lever i ett demokratiskt samhälle är det bara att bita i det sura äpplet...

Men, igen, hur i helvete kan SD få en såpass stor andel av rösterna, så att de kan ta plats i riksdagen? Ett parti som bevisligen har sina rötter i svensk nynazism...Är folk så irriterade på de etablerade partierna, så att de slänger allt förnuft  på sophögen och proteströstar på tokhögern?

Dessutom är jag väldigt lycklig över att jag inte lade mina röster på Miljöpartiet den här gången, för jag hade blivit rejält förbannad när jag insett att jag röstat på ett vindflöjelparti. Makthungern är stark, eftersom man överger den gamla koalitionen och går över till den andra sidan, vilket är det som verkar hända.

Det sista som har med politik att göra handlar om M, eller "arbetarpartiet". Hur man lyckas dupera så många med den lögnen är häpnadsväckande. Moderaterna har aldrig varit ett arbetarparti och kommer aldrig att ha någonting med arbete att göra, inte från ett arbetstagarperspektiv i alla fall. Ända sedan början av förra seklet har Högern motarbetat all förbättring för den vanliga människan och vår arbetssituation.

Slutligen har jag lagt ner innebandyn, tills vidare. Orsaken är så mycket att göra och så lite tid till förfogande. Något måste få stryka på foten och det blev innebandyn, tyvärr. Till hjälp för det beslutet var att det gått lite knackigt på träningarna, jag vill slåss om förstemålvaktspositionen och den var jag långt ifrån.

Fördelen är att jag får mer tid till bandet och, framför allt, Ceh! Ceh, med risk för att låta tonårsfånig, men wow!! vilken fantastisk människa hon är! Vi finner varann mer och mer för varje vecka vi är ihop. Förra veckan firade vi fyra månader tillsammans och just nu ser jag inte något slut på det här, och det vill jag inte heller. Jag tillbringar mer och mer tid med henne och det känns bra!

I fredags var jag tillbaka på Nefertiti efter rätt så många års frånvaro. Jag ville se Sarah Riedel och Samuel Hellqvist. Att jag skulle gå med Ceh gjorde inte saken sämre, tvärtom.

Jag kom lite innan Ceh, hon var tvungen att vänta på att hennes ex skulle plocka upp barnen för helgen. På den tiden jag satt där och trånade hann jag trycka i mej två öl, en Hobgoblin, som alltid är god och en Sleepy Bulldog, som inte föll mej på läppen...mer ner i halsen... Sarah Riedel hann börja innan Ceh kom, men  det gjorde inte så mycket, hon var så där, fast jag fick några idéer till musik att göra...

Jag timade in det så när Ceh dök upp, så stod varsin kall Paulaner och väntade på oss. Inte helt fel... Samuel Hellqvist stod näst på tur och vilket gig det blev! Samuel måste vara jazzens variant av hårdrockare, för vilket tryck det var! Stundtals var jag så inne i musiken att jag inte riktigt visste var jag var någonstans, så suggestiv var den. Vi fick också sällskap av Lindha, Ceh's syster. Hon känner de flesta av musikerna, så hon gick runt och socialiserade sig. Trots det hann hon med att prata mycket med oss och vi följde henne hem till porten, innan vi fortsatte hemåt. Jag höll på att glömma, vi slank in på The Bishop's Arms också, innan vi äntligen äntrade ettans vagn åt sydväst.

Lördagen gick i arbetets tecken Vi tog oss ut till Ceh's bror Johan, som har fullt upp med att fixa till sitt hus. Han ska klä det med svartmålade plankor och vi hjälpte honom med att måla. Vi höll på till sju ungefär, innan vi stoppade för dagen. Som tack bjöd han oss på middag på en närbelägen restaurang/pizzeria Grym mat var det, jag tog en pasta med oxfile och gorgonzola, mycket god.

Mätta och belåtna och en aning trötta, (läs: helt slut!), tog vi vagnen från Mölndals Bro och var hemma på mindre än fyrtio minuter. Det blev sängen direkt och jag sov minst åtta timmar, troligen mer. Se där vad lite kroppsarbete gör med ens veka kropp...

Jag lämnade Ceh till hennes städning innan barnen kom hem igen och åkte tillbaka till Mölndal, vid ettiden ungefär. Jag hälsade på mamma, som var där, efter att ha ramlat och slagit sig för några dagar sedan. Hon mådde bra, tack och lov och jag satt hos henne och pratade, tills det var dags för henne att äta.

Jag måste avsluta med att säga... allvarligt talat, vilket mat de fick! Potatisbullar med lingon och brytbönor...skitmat, och det på en söndag!

En grej till, min bror har tatuerat sig, igår var han på Buzzstop 28 i Gamlestan och tatuerade Frölundaloggan på högerarmen. Den blev riktigt bra, gjord av Marcus. Jag är glad att han gick till en riktig tatuerare och inte till någon hemmafixare, han känner någon sådan också...

...nästan i alla fall, och snart sätter alla aktiviteter igång. Jag längtar efter innebandyn nu, det ska bli gott att börja med träningarna igen. Repen ute på Brännö har också kommit igång, med en ny gitarrist, eftersom Jonas hoppat av. Jag har använt tid av semestern till att komponera och fått ihop fem nya låtar. Nu ska jag bara spela in dem på min studio.

    En stor del av min fritid spenderas självklart tillsammans med Ceh. Veckodagarna blir det inte så mycket, men helgerna är desto mer intensiva och jag älskar varenda sekund. Vilken kvinna hon är!

    Jag hoppas också att jag blir klar med min tatuering i höst. Det växer så sakta fram, motivet. Nu har vi börjat färglägga och Isolde är helt klar. Alla som säger att tatuera sig blir som ett gift har totalt.....rätt! Jsag har redan idéer till fyra nya tatueringar...Ceh har också funderat på ett motiv och jag tycker det är en grym idé! Orsaken till att hon inte börjar nu med den är den gamla vanliga, det kostar en hel del! Ändå har kostnaderna legat stilla ganska länge, men det är dyrt att gadda sig! Att inte tatuerare kan få betala artistskatt på sisna alster är märkligt, eftersom de är konstnärer!