Igår var jag och hämtade min cykel. Det blev en dyr historia, det fattades tio kronor från tusenlappen, men så var det nya bromsklossar, nytt bakdäck och injustering av växlarna i priset. Glad i hågen tog jag min cykel och drog ner till stan. Efter ett besök på Musikverkstan på Andra Långgatan, så kom jag till slut till Tonys lilla shop på Landsvägsgatan. Där satt han och Mike och pratade skit i största allmänhet.

Efter att ha varit där en stund ringer min syster och meddelar att mamma inte fått någon mat, eftersom hemtjänsten inte varit där. Klockan var närmare fyra, så förståeligt nog var mamma rejält hungrig. Min angenäma vistelse på Seriehörnan fick avbrytas och jag kastade mig på cykeln för hemfärd.

Vid Margretebergsmotet händer något jag inte varit med om förut. När jag växlar ner för att komma över vid cykelöverfarten rasslar det till och pedalerna fastnar i ett läge, omöjliga att rubba. Kedjan hade kilats fast emellan de två innersta kugghjulen i främre drivpaketet.

Jag börjar känna en viss vana att leda cykeln hem, synd bara att jag bor så högt upp på ett berg då...

Okej, när jag kom till mamma hade hemtjänsten just varit där och hon hade fått sin mat. Jag antar att det hade kört ihop sig för de, i semestertider, med ovana vikarier, lär inte det vara ovanligt.

I förmiddags tog jag cykeln till reparatören igen och nu kan man se vilken fördel det är att bo på ett berg. Jag rullade från min gård uppe på Höjden ända till Älvsborgsplan, utan att ta ett tramptag, (det gick ju inte att trampa, om ni minns), en sträcka på 1,8 km. Jag vet det, jag kollade på Eniro. När jag visade upp min kraschade hoj, såg reparatören konfunderad ut. Enligt honom skulle det inte gå att trassla till det så. Efter att ha bankat och bänt en stund lossnade kedjan till slut och jag kunde åka vidare. Yay!

Förresten så blev Stygn en av de två finalisterna i tisdags, men de föll på mållinjen mot ett band från Borås, State of Drama, vilket så här i efterhand inte var direkt fel, de var riktigt bra. Bilden ovanför visar Stygn, det är Danne som spelar dragspel.Här nedanför är vinnarna:

Min cykel är nu i cykelreparatörens på Mariaplans Cykel händer. Efter att a tagit en snabb blick på den konstaterade fackmannen, (inte jag, alltså), att den genomgående sprinten hade gått åt h-e. Byte av bakhjul och byte av bromsbelägg ska gå på ungefär 800:-. Jag får tillbaka den på torsdag.

I morgon går jag på Liseberg igen, den här gången får jag med mig mina ungar, hoppas jag. De har sagt ja preliminärt. Vi ska fika, spela på några av varuhjulen och se på Danne igen. 

Dyraste fikat i stan...Innan man ens hunnit ta första tuggan är man minst sjuttio kronor fattigare.

Idag var det dags för Brännö igen. Jag hade tagit med mig min elgitarr att ha där ute, och några låtidéer fick jag också med mig. Vi började repa en av dem och det lät rätt hyfsat. Det fattas fortfarande en gitarrist, så vi har inte kunnat börja med finesser som solon och så, men det är på gång...

Det mest uppseendeväckande som hände idag skedde på vägen hem. När jag rullat ut cykeln från Björn och Jeanettes tomt så märkte jag att bakhjulet wobblade lite. Jag satt upp och började cykla, men kom inte så långt, då hela cykeln skakade och lät urjävlig. Något är allvarligt fel på den, bakhjulet wobblade inte bara lite, det kändes som om det hängde löst och skramlade. 

Gissa vem som fick leda cykeln hela vägen hem? Från Saltholmen till Högsbohöjd... Ingen svår gissning, jag så klart. Det är ungefär 6,5 km hem från Saltholmen, så det blev som ett lättare träningspass.

Det märkliga är att jag blev inte förbannad eller uppgiven över att cykeln rasade. Istället tyckte jag på sätt och vis synd om den, om man nu kan göra det över ett föremål. Jag menar, min cykel har troget fört mig dit jag vill i rätt många år nu, utan större missöden, (förutom förra året, eller var det året innan?, då bakre drivpaketet rasade). Den har stått emot ett högt, konstant tryck, ja mina vänner, jag väger över hundra kilo...Så när den nu suckar uppgivet och slutar fungera, då tänker jag bara på att den ska få den allra bästa vård och bli frisk igen.

Jag gillar verkligen min cykel! I morgon hittar jag en sommaröppen cykelverkstad och lämnar in den, kosta vad det kosta vill.

Hej och hå, så det kan gå. Jag har lovat mej själv dyrt och heligt att inte besöka Liseberg inom en överskådlig framtid, eftersom jag tycker att det är så jävulskt tråkigt. Så, vad händer? Jo, Danne och hans gäng skulle vara med i en musiktävling, "Svensktoppen Nästa", eller nå't sån't. De skulle uppträda på Taubescenen, så utan att jag ens reflekterade över mina löften hade jag glatt betalat sjuttio kronor för inträdet och strosade runt på Liseberg, i väntan på att det hela skulle börja.

Tro det eller ej, jag hade lyckats med att komma den dagen det var hysteriskt mycket människor där, men trots det så var det Danne och Mia med barn de första jag träffade på där inne. Vi bänkade oss en stund framför Taubescenen, men det var en bra stund innan tävlingen började, så jag begav mig ut på en liten rundtur, (jag ville spela lite på varuhjulen). Tro det eller ej, men mitt i folkhavet utanför Spelhuset träffade jag på Björn och Jeanette och ett helt gäng från Brännö.

Helt kort, vi bänkade oss alla vid Taubescenen när det var dags. Fem olika nummer uppfördes, tre solister och två band. Dannes band, Stygn, uppträdde som trea och var riktigt bra, trots strul med ljud, Dannes dragspelssolo hördes inte bland annat. Två nummer valdes ut av en tremannajury, det blev Stygn och en av solisterna, som jag tyckte framförde ett riktigt sömnpiller till låt.

Efter ytterligare ett framförande av låtarna tog juryn ytterligare en funderare och till sist medömde de Stygn som vinnare, helt rättvist tycker jag, fast vem är jag att bedöma sådant, det är inte min stil av musik alls. Efter att ha grattat Danne till vinsten drog jag hemåt för att se på Morden i Midsomer.

Nu kommer jag att åka till Liseberg nästa tisdag också, det är ny delfinal då. Så gick det med mitt löfte...

Förresten så vann jag, ovanligt nog. En DVD-film. Den kostade mig bara trettio kronor!

Mina pengar är på upphällningen nu. Lönekontoret gjorde en liten glitch förra månaden och sänkte min lön med 250 kronor. I gengäld får jag min nya lön plus tre månaders reroaktiv lönehöjning plus minst tjugo dagars semesterersättning plus de 250 kronor de missade förra månaden.

Hoppas jag.

Jag hyser en viss misstänksamhet mot alla maskiner som ska räkna ut och ge mig rätt lön, vilket förstås är lätt paradoxalt eftersom jag utnyttjar min dator till i stort sett allting, betalar räkningar och skickar post. Men, det känns som att kan det hända en gång, kan det upprepas alltför många gånger efter det.

Jag längtar efter innebandyträningarna nu. Andra lag har haft försäsongsträning i ett par månader redan, men vi tappra börjar i slutet på august. På tal om det, så träffade jag Henke på BK i Frölunda. Han är inte klar för träning, eftersom han inte fått den operation av knät som han behövde. Det blir ett ordentligt avbräck för oss i höst, jag vet inte heller om vi har nya spelare på gång. Jag har sett på de andra lagens hemsidor att det har varit en hektisk "silly season" den här sommaren. Hos oss har det varit helt dött.

Nu går jag och funderar på om jag ska skaffa en ny hjälm, min gamla har blivit bra sliten. Visserligen är det inga problem med de, men om den pajar har jag ingen reserv. Problemet är egentligen att hjälmar är så förbannat dyra.

Jag har inte skrivit alls på nästan tre veckor. Det har varit skönt, att inte bry sig speciellt om någonting för en tid. Jag har haft en härlig semester hittills och planerar att fortsätta med det.

Idag hade vi första repet med bandet ute på Brännö. Jag hämtade min bas hemma hos Danne och Mia och drog till Björn för att plugga in och dra på. Det var riktigt roligt att få spela igen. Vi repade förstås bara två låtar till att börja med, Björns låtar. Mer hann vi inte med. Vi kom överens att köra nytt rep nästa söndag. Då ska jag ha med mig några av mina låtar också. 

Jag trivs verkligen på Brännö. Det känns jobbigt att åka därifrån, varje gång. Hade jag haft råd skulle jag skaffa hus där, utan att tveka. Det måste vara den bästa platsen på Jorden.

I morgon blir det träning på SATS och sedan tar jag en tur på cykeln, om inte vädret är uselt förstås. Vart vet jag inte riktigt än, vi får se vart pedalerna tar mig.

Jag har verkligen fått en bra start på min semester, Vädret är ju underbart och jag svettas floder. Det lät nog lite ironiskt, men jag ser det som en bra sak, att svettas menar jag. Det betyder att jag är ute och rör på mig. Idag tog jag en sväng till Partille, för att ta en fika, men det blev en kall glass  Sävedalen på tillbakafärden istället. Det gick inte att dricka nåt kaffe eller så i värmen.

Jag har suttit här och samlat in bilder för min kommande tatuering. De ska vara en en hjälp för Marika när hon kastar sig över min arm och sticker fram ett nytt motiv i vinter. Jag har vissa idéer som jag vill få fram, men til syvende og sist får Marika härja bäst hon vill.

Nu ska jag snart lägga mig, för att vara pigg och glad till i morgon bitti. Jag planerar en liten cykel- och båttur till Brännö och Galterö. Det var åratal jag var ute på Galterö, förr var det ofta, när jag var med i Göteborgs Sjöscoutkår och ännu tidigare med pappa och mina bröder. Vi plockade alltid en sten på vägen till Ersdal och lade i ett röse vid sidan av stigen ut. Det började min farfar och pappa med redan på trettiotalet. Det ska bli kul att se om röset är kvar.