Tro det eller ej, jag ska inte spela match i helgen! Vi ska möta Fiskebäck i Korpen, men för min del är det släktangelägenheter som kommer först. Dessutom frågade Namelosers om jag kunde stå för dem på söndag morgon. Jag har gjort det en gång tidigare och kan garantera att det är inte något bra att göra efter en sen kväll med förlustelser, så jag tackade nej till dem.

Plötsligt förstod jag att det skulle bli en helg utan att jag kavade runt på knäna i vadderade kläder, inget slängande på golvet och inga blåmärken efter stenhårda bollar. Konstigt...

Nu är det dags för lp-skivor från USA, som har haft inflytande på mitt lyssnande. Jag började skriva det här inlägget för ett par timmar sedan, väldigt omfattande, men så tryckte jag på fel knapp och allt försvann. F-k, sh-t and even more, som någon engelsktalande kanske skulle sagt, jag gjorde det i alla fall. Nu får ni korta versionen och alla ni som inte är tillnärmelsevis lika gammal som jag, en del av de som jag nämner var faktiskt jättekända en gång i tiden...

1. The Allman Brothers Band, TABB, 1969   Bandet som skapade sydstats- soundet. Leadgitarristen Duane Allman startade också Derek and the Dominoes med Eric Clapton. Duane omkom tragiskt 1971 i en MC-olycka, basisten Berry Oakley gjorde likadant ett år senare, på nästan samma ställe.

2.  Captain Beyond, CB, 1972   Band från Californien, med Rod Evans på sång, Deep Purples förste sångare. Jag köpte plattan för det häftiga omslagets skull, med en 3-D-bild. Grym musik dock, har lyssnat på den otaliga gånger.

3.  King's X, Gretchen Goes To Nebraska, 1989   Tremannaband från Texas som skapade Heavy Metal med inslag av grunge, soul och funk. Enligt Jeff Ament, basist i grungeikonen Pearl Jam var det King's X som uppfann grungen.

4.  Creedence Clearwater Revival: Cosmo's Factory, 1970  Jag köpte skivan för att Doug Clifford, som spelar trummor, var en kopia av min äldste bror. Upptäckte snart att det var ett grymt skönt sound och så var jag just då förtjust i långa solon på gitarr. Det finns det gott om här.

5.  Metallica, Black Album, 1991  Ett tråkigt Trash Metalband, som blev mycket intressanta när de gjorde en mer klassisk hårdrockplatta. Min favorit är The Unforgiven.

6.  Rush: Rush, 1974   Canadensiskt tremannaband. Första gången jag hörde dem lät sångaren som om han fastnat med ballarna i ett skruvstäd. Efter en stunds lyssnande tyckte jag att det passade bra och det svängde enormt.

7.  Doobie Brothers: The Captain and Me, 1973   Tom Johnston, gitarrist och låtskrivare samlade ett gäng kompetenta musiker i Californien, gav dem ett gäng potentiella hitlåtar och bad dem rocka röven av alla. Den här plattan är bland andra resultatet, med låtar som China Grove och Long Train Running.

8.  Foghat: Rock and Roll, 1973   Ett band med ursprung i London, men de flyttade snart till USA och fick stor framgång där. En kul grej är framsidan, som istället för titelnamn har en bild med en sten och en bulle. Jag fattade inte på länge att det inte betydde Rock and Bun, som lät obegripligt. Egentligen var det ett rundstycke, typ. Rundstycke på engelska= roll...

Aha!!!

9.  Spirit: Twelve Dreams of Dr. Sardonicus, 1970  Ett californiskt jazz-soul-rock-psykedeliaband. Cool music, dude! Heavy, man! Och det är den faktiskt, nästan lika bra är plattan som kom efter, Feedback. Svår att beskriva, men den måste lyssnas på i hörlurar och blundandes.

10.  Janis Joplin: Pearl, 1970   Janis sista platta innan hon dog av en överdos. Ett tragiskt livsöde, men vilken röst hon hade. Raspig, whiskeyhes och innerlig.

Ja, det här var min egen personliga lista över plattor som influerat mej under åren och gett mej goda lyssningsstunder. Ni tycker säkert inte detsamma, men det är så det ska vara.

Jag har just varit på Frölunda Torg och hämtat ut en ny mobil på Telenor. Det ingår i mitt abonnemang att få en ny efter arton månader.

Gud vad fin den är! En Sony Ericsson K530, med tusen prylar i som jag inte vet vad de ska användas till. Kamera, mp3, radio, bildhantering, videouppspelning, trackID, PlayNow, ja, listan verkar hur lång som helst. Just det, man kan ringa med den också!

Nu håller den på att laddas och sedan ska jag botanisera i menyerna. Hihi...

16:30, Alelyckan, match mot GTIF med Namelosers. Det har blivit en hel del matcher nu, på sistone. Jag har faktiskt nästan glömt att man kan skriva om något annat på den här sidan, kanske är det tråkigt för er, men å andra sidan är ju ingen tvingad att läsa och jag gillar VERKLIGEN innebandy! (Nööörd...)

GTIF började att snurra runt oss i en hiskelig fart och de avlossade en massa skott mot mej. Det tog inte alls lång tid för mej att bli sjöblöt av svett, men jag höll nollan! Efter fem minuter fick vi låna bollen ett ögonblick och då lade vi 1-0. Inte alls snällt och framför allt väldigt orättvist. Ny femminuters press och sedan fick vi låna bollen ett ögonblick och då lade vi 2-0. Definitivt inte rättvist.

Nu var GTIF:arna lätt skärrade och efter avspel slarvade de i ett uppspel, vi snodde bollen och si! 3-0 var ett faktum. Strax efter deras obligatoriska femminuterspress snodde en av våra grabbar lite övermodigt bollen, gick på mål och krånglade in den, 4-0...

Halvtidsvila och vi hämtar andan, klappar om varandra och är lite förundrade över den konstiga matchbilden. Andra halvlek börjar och GTIF fortsätter att mala på, fast beslutna att börja lägga mål, men jag måste vid det här laget gjort ett trettiotal räddningar och jag kände mej i bra form. Vad händer härnäst tror ni? Precis, helt rätt, vi får låna bollen, går upp och stänker in

5-0.

Men säg det flyt som varar, någon gång måste väl allt GTIF:s slit bära frukt. Efter att jag stoppat ett skott går bollen ut till en ytter på högerkanten, nära mittlinjen, han skjuter, bollen studsar på mej och vid min högerstolpe står en motspelare ochtrycker in bollen i mål. Enligt mej hade han hög klubba, jag såg bladet i ögonvrån, men Ture, domaren godkände målet. Inget att göra, 5-1.

Trycket tog inte slut mot vårt mål bara för de hade reducerat, nej, de var äregiriga, våra motståndare och hade satt sej i sinnet att försöka vinna matchen. Otrevliga typer...Fast på plan var det väldigt rent spel, jag tror det var en utvisning på hela matchen. Nå, det tog inte så jättelång tid förrän GTIF:arna var alldeles för nära igen, faktum var att en stod i målgården när ett skott kom och studsade på honom, in i mål. Ture blåste för mål och jag fick ett lätt utbrott, sade en del saker som inte var så bra, men Ture skakade beklagande på huvudet, menade att han inte kunde se allt som hände på planen, vilket faktiskt är sant. Men är man sur så är man och då tänker man inte logiskt. Jag muttrade: " Nåt kan du väl försöka se i alla fall," fast tyst, så jag inte skulle få en idiotisk utvisning på mej.

Tack och lov blev det inte fler mål, utan vi stod upp tiden ut mot den aldrig sinande anstormingen. En lyckad dag i Alelyckan, jag räknade ut att jag hade en räddningsprocent på 95%. Det är inte ofta. Nu är jag trött och ska ta en kopp té och sedan lägga mej och läsa en bok.

I går kväll regnade det, det var kallt och det kändes som en perfekt hemma-

kväll. Vad gjorde jag då? Jo, tio minuter i sex står jag nere i Majorna och väntar på skjuts till mitt fredagsnöje. Skulle jag ut och ta en bägare med polarna? Kanske en bio med någon vän varelse av det motsatta könet? Nej, det var dags att åka en fyramilssväng till den lilla, pittoreska samhället Skepplanda för att spela en match i innebandy.

Bilen kom, med Putte och Henke, över till Hisingen för att hämta Nicklas och sedan raka vägen till vårt mål. Efter omklädning och snabb genomgång av Otten var det dags att beträda planen i Skepplanda idrottshall.

Jesus, vad liten den var! Då pratar jag inte om samhället, utan just planen, minst fem, sex meter kortare än vanligt. Den såg ut att vara någon meter smalare också. Vi skulle möta Skår, ett lag vi slog enkelt i höstas, men det skulle inte ske idag, det var vi alla säkra på. Fördel av hemmabana kan ibland vara avgörande och dessutom såg de ut att ha nya spelare i laget.

Matchen kom igång och båda lagen kände sig för, som två boxare som letar blottor, fast utan att försöka slå varandra förstås. Sju, åtta minuter in i matchen får Otten en läcker passning, snurrar upp sin försvarare och klappar till. Målvakten sprattlar till, men till ingen nytta, 1-0 till oss och vi kände oss en smula säkrare.

En bit in på andra perioden hade vi ökat till 3-0. Då beslöt sig domarna att de hade för lite uppmärksamhet och började visa ut spelare till höger och vänster. En rejäl förvirring uppstod och när alla utvisningsminuter retts upp av det stackars sekretariatet, stod det fyra Skårspelare och tre Torslanda-

iter på plan. Vi fick spela så i över tre minuter, men det gick bra, jag fick göra en del intressanta räddningar.

Precis när vi blivit fulltaliga fick vi till en kontring och ökade upp ledningen till 4-0, men Skår hade ändå inte gett upp. I ett anfall strax efter skjuter de ett skott från åtta meter, jag är skymd och bollen smiter in vid min bortre stolpe. Inte mycket att göra åt. Perioden avslutas ändå att vi lägger ett mål till.

Nu är det så att man ska inte tro att matchen är över, bara för att man har en hyfsad ledning. Vad händer i tredje om inte en upprepning av matchen mot Surte, vi faller tillbaka och låter Skår ta över lite. De utnyttjar mer att de är vana vid den lilla planen, tar emot studsar från kortsidan, skjuter mer och hittar varandra bättre. Deras målvakt lyfter sej också ett snäpp, från bra till bättre. Just då bestämmer jag mej för att göra ett par tavlor. Först går jag ut för att plocka ner en lyrboll, men har balans på fel fot och trampar utanför målområdet med båda fötterna. Frislag till Skår som inte resulterar men en minut senare kommer nästa tavla. Ett av våra uppspel bryts, Skår vänder snabbt och deras center kommer nästan fri, har Nicklas i rygg. Centern slår ett snabb boll mella benen på Nicklas, jag har gått ner för att täcka så mycket jag kan av målområdet och då smiter bolljäveln in mellan mina ben också. Skit...Nicklas var vänlig nog att ta på sej målet, men jag vet bättre. Tack i alla fall, grabben.

Nu visar Torslanda sin styrka som lagspelare. Inga sura miner, Andreas kommer fram till mej direkt och peppar mej, det är lugnt grabben, det gör inget, kör på! Vi fortsätter, men Skår har fått blodad tand. Strax efter rullar de upp vårt försvar,efter vi fått en underlig avblåsning mot oss. 3-5 och nu är vi ordentligt skärrade. Dags för timeout, Otten manar till lugn och att vi måste komma tillbaka till vårt spel.

Det hjälper en stund, men så i en tilltrasslad situation framför mål, mitt tyvärr, kommer ett skott som touchar en av våra backar. Bollen ändrar riktning och smiter förbi min vänsterhand med någon millimeter. 4-5, glada Skårspelare och något konfunderade Torslandaiter. Vi tog oss samman dock och tog över igen, etablerade press mot deras mål. Skårs målvakt valde då att göra flera spektakulära räddningar just då, men pressen gav ändå utdelning, genom en utvisning av en Skårspelare. Tre minuter kvar och nu spelade vi en bländande stund av power play, bollen fördes runt Skårs planhalva, utan att de hade någon möjlighet att bryta. Det snabba spelet bar frukt, de fyra försvarande sjönk ner och så fick Bamse en lucka, mitt i banan. Han klappar till och äntligen ser målvakten mänsklig ut, flaxar förgäves och så står det 6-4.

Det var lättade medspelare som klappade om en glad målskytt, samtidigt åker Otten ut för en tveksam grej efter avblåsning, så sista en och en halv spelar vi box play. Skår tar ut målvakten, men de verkar uddlösa, plötsligt. De kommer aldrig till skott och vi vinner till slut.

Vi var lättade efteråt, i det stora hela var vi det bättre laget, men Skår var inte heller samma lag som i höstas, tvärtom var de riktigt bra stundtals. En seger igen för ett lag med go' känsla just nu. Resan hem blev ganska trevlig, till slut. Nu väntar återigen ett inhopp i Namelosers, då Niclas har teve-inspelning idag. Det är dags halv fem och motståndarna är GTIF.

Hur ofta skriver jag om innebandy på den här bloggen? Ofta! Så ofta att jag känner mej som en nörd. Fast å andra sidan är jag väldigt mycket ute på nätet, så det är kanske inte helt fel, att jag är en nörd alltså.

Så, inte ett inlägg utan innebandysnack, här är dagens dos. Vi möter Skår på fredag, ett lag som ligger efter oss i tabellen. Vi slog dem övertygande i höstas, men det betyder ingenting på fredag. De har spelat jämnt med Surte och slagit Biskopsgården, som vi slog med nöd och näppe i höstas. Nu tror jag inte att våra grabbar grips av nån hybris och tror att det blir en lätt match, utan om vi spelar som vi gjorde mot Surte, så är det säkert. Hoppas jag.

En rolig detalj som jag tänkt på är att sedan jag börjat i Torslanda har jag fått röra på mej lite längre än Alelyckan vid bortamatcher. Det är ingenting jämfört med Björn, min son. Under hans aktiva tid inom friidrott, reste han runt på tävlingar i Stockholm, Uppsala, Gävle, Borlänge osv. Jag får möta de mer modesta samhällena Ale, Bergum, Gråbo och Skepplanda. Men resorna är roliga, mycket snack om allt möjligt i bilen.

Jag slutar halv fem på fredag. Det blir lite tajt att hinna. Om jag blir uttagen, förstås. Men det har känts bra, både på träningarna och de två senaste matcherna.

17:00 var det dags igen, nu i Lundby Strand. Vi mötte Surte, som slog oss i höstas. De började också med att ta ledningen, men sedan gjorde de inte så mycket mer. Vi spelade taktiskt riktigt mot ett snabbt, ungt lag som Surte är, gick in på kropp och skar av deras möjligheter till att komma på mål. Det tog inte lång tid förrän vi kvitterat och dessutom gått ifrån. Mina kolleger i Torslanda spelade på som inspirerade, skållade råttor och när vi gick till pausvila stod det 4-1 till oss.

Andra perioden skilde sig inte så mycket från första, förutom att målskörden inte blev lika stor. Men, det gjorde inte något, för grabbarna spelade allt bättre och det var en fröjd att se dem i aktion. Ingen vek undan eller var tveksam i närkamper och det gav utdelning i form av två mål till. Tyvärr fick Surte ett också, men jag fick en liten revansch i tredje.

Det blev inga mer mål i matchen, men vi föll tillbaka något och tillät Surte att komma upp högre i banan. Pressen ökade mot vårt mål, men jag kände själv att jag hade flytet med mej sista, fick göra några svettiga räddningar.

Tjugo långa minuter senare tjöt det till, matchen var slut och vi hade vunnit med 6-2.

På det hela taget är jag verkligt nöjd med helgen och min insats. Jag måste tacka grabbarna i Torslanda för en väl genomförd match. En lagseger!

Lätt sömndrucken raglade jag upp halv nio i morse. Hade jag lyckats med att lägga mej i tid i går kväll? Ehhhh, nä! Ingen frukost, utan en kopp té, på med kläder, packa trunken och så iväg.

Jag var på Alelyckan i god tid, bytte om och gick ner till planerna, för att se lite på matcherna som pågick. Efter hand kom de andra ner och uppvärmning påbörjades, allt i tid för en gångs skull. Så också matchen.

Namelosers mötte Åketorp, ledarna i sin serie och jäklar vilken fart de satte från början, Åketorp alltså. Det tog inte lång tid förrän Evert, domaren varnade våra grabbar att inte slå med klubborna så mycket, vilket berodde på att vi kom på efterkälken hela tiden. Till slut blev det en utvisning för oss för upprepade slag och straff för Åketorp. Jag försökte finta killen som lade straffen, men han var alldeles för bra och fintade mej istället. 0-1 och nya tag, i fem minuter, sedan var det dags för våra pojkar att trycka in kvitteringen.

Säg den glädje som varar. Ny utvisning för oss och Åketorp lägger 1-2. Sedan har de en bra period och trycker tillbaka oss ordentligt och avslutar  med att göra 1-3, ett grymt snyggt mål med pass till anfallande ytter, som klappar till och hittar en minimal lucka vid min hjälm. Avspel och efter visst trassel vid deras mål lyckas vi klämma in en reducering. Till pausvila med

2-3, inte alls dumt.

Vårt lag kämpar hela tiden, vilket ger utdelning och det pratade vi om i pausen. Vi tog med oss det ut till andra halvlek och trampade på. Det kändes som vi kom närmare våra motståndare och de var nog lite nervösa, tyckte jag mej se. De fortsatte dock sitt fina spel, men med våra grabbar mer inpå kroppen. Tyvärr blir det mer tillfällen till utvisningar också, då Evert, helt riktigt visar ut en något övertänd Nameloserlirare, efter att han klättrat på sin motspelare.

Ett massivt tryck mot oss och efter en dryg minut var det dags, 2-4. Inget att snacka om, bra power play från de unga. Det var det inte bara en minut senare, då vi fick en ny utvisning mot oss. Efter ett hafsigt uppspel bröt vår back, passade upp till en löpande forward och dunk! tryckte han in den i mål. 3-4 och ny nerv i matchen igen. Nu tog vi över mer och mer, men det var inte mycket tid kvar. Med bara en minut kvar får vi ett frislag fyra meter utanför deras mål, en av deras killar står och försöker störa spelet, men Tobias slår ett snabbt frislag rakt på spelaren, Evert blåser och visar ut killen för felaktigt avstånd. Direkt på frislaget letar sig bollen fran till en av våra fria spelare som vispar till och vi har kvitterat!

Slutsignalen går och vi har kommit ikapp. Vi är rätt belåtna, som ni kan förstå. En stor eloge til Åketorp, som trots besvikelsen var storsinta och sade att vi spelat bra. Själv är jag nöjd med min insats, jag motade flera skott och hade en räddningsprocent på närmare 80, skulle jag tro.

Nu är jag hemma och vilar, snart är det dags att dra till nästa match, 17:00 i Lundby Strand. Under tiden ska jag ta en macka och lite té. Hoppas jag har något ännu roligare att berätta efter den matchen.