Ville bara önska Er alla en...

...är det jul. Jag jobbar idag och imorgon, men så blir det ledigt till den 5:e januari. Ledigt förresten, jag har fortfarande en massa att skriva, så det blir min sysselsättning under lovet.

Vi har spelat matcher i helgen, i lördags mötte A-laget Pixbo IBF:s herrjuniorer i seriematch. Det gick ganska bra, ett oavgjort resultat, 5-5. Lite signifikativt är att när man möter sådana lag, som växt upp med innebandy och är riktigt bra, så har de en tendens att bli nonchalanta och en smula överlägsna. Jag hörde från en av våra spelare som var med att Pixboynglen sprang runt på plan och påpekade hur j-la dåliga vi är. Då är det ju extra skönt för oss att det blev oavgjort. Vi är, ja, förutom suveränerna Zenith, de enda som snott poäng från dem.

Jag spelade B-lagsmatch i Alelyckan igår. Vi mötte SCA, som slog oss tidigare i höstas, den enda förlust vi inhöstat(!) hittills under säsongen. Igår var vi sugna på revansch, men oj vad svårt det var att få hål på köttmuren framför SCA:s målvakt. Det krävdes ett power-play för att vi skulle ta ledningen. Det hände strax efter paus och det var Freddan som ovanligt nog fick en mängd extratid att sikta in sig på mål. Inte nog med att det var ett viktigt mål, det var snyggt också, en pärla rätt upp i målvaktens närmsta kryss.

Bara någon minut senare fick SCA en straff efter en regelvidrig frilägesrensning från våra backar. Efter en lång palaver med domaren, så plockar de äntligen fram en straffläggare och så sätter de bollen i rullning. Det är faktiskt rätt kul, men ibland kan man se att ens motståndare är osäker på vad han ska göra av sin straff, så var det nu också. När grabben hade en fyra meter kvar till mitt målområde, rörde jag mej en liten bit mot honom, han drog åt min vänstersida, jag följde efter och plötsligt insåg han att han kommit för nära. Istället för att försöka dra mej, så skjuter han, ett skott som tar på bröstet på mej.

Ni förstår att det kändes gott i hela kroppen efter den räddningen. Det visade sig vara en avgörande räddning, för närmare mål kom de inte. Vi avslutade med att lägga 2-0 i öppen bur, när SCA tog ut målvakten den sista minuten.

Förresten höll jag på att toka till det i slutet. Efter en tuff tackling bakom vårt mål trodde jag att vi fick en avvaktande utvisning till vår fördel, Evert stod och höll ut armarna i en washout, jag såg det som om han visade på en avvaktande. Samtidigt vrålade någon från vår bänk: "Byt nu då!" Jag trodde de roopade på mej, men det var till en av våra tröttkörda backar, eller så. Jag var nästan framme vid avbytarbåset då jag såg mina panikslagna medspelare frenetiskt vifta mej tillbaka till målet. Tack och lov hände inget, annars hade man känt sej åtskilligt bortgjord.

Jag skyller på trötthet, för jag var rejält sliten efter matchen, SCA hade ett massivt tryck de sista tio minuterna. I kväll är det sista träningen på en tid, det ska bli skönt med ett uppehåll. Jag kommer ju ändå att hålla igång på gymmet under helgerna, så förhoppningsvis är jag i fin form till återstarten.

Mitt vänstra långfinger ser ut som en lila korv idag. Jag klämde den på träningen igår, ja, faktiskt efter träningen.

Det är ett hårt liv man lever...

Just nu är jag j-vligt nervös. Imorgon klockan nio sätter jag mig på Pedagogen och skriver min första tenta på tjugofem år. Det känns som om jag inte kan ett skit just nu. Ovissheten att inte veta direkt vad som kommer upp på tentan, gör mej halvtokig, det är etthundrasextio sidor som man helst ska kunna utantill, verkar det som.

Well, önska mej lycka till!

Jag har haft två dagars intensivt korvstoppande på Pedagogen den här veckan. Det börjar dra ihop sej till avslutning på den här delkursen och det börjar redan nästa måndag, med en tenta i fonetik. Vi körde en provtenta i torsdags och det gick sådär. Att läsa fonetisk skrift går bra, men allt annat runt, brrrr...

Vi har en hemtenta, en uppsats på femtonhundra ord om läsande och användande av engelsk litteratur i undervisningen. Den ska vara klar den 7:e januari och jag är redan högst fundersam på hur jag ska skriva. Vi ska också göra en portfolio, där vi ska redogöra för vad vi tillskansat oss den här kursen. Den lir examinerad den 12:e januari. Nu vet ni vad jag ska göra den här julen och nyåret.

Vi hade match idag, 09:00 på Alelyckan. När man inte har bil, utan får förlita sej på de kommunala färdmedlen, kan restiden ibland bli lite skev. Fem över sju begav jag mej ner till Axel Dahlströms Torg, för att fånga upp 7:an mot Bergsjön. Den kom punktligt kvart över och tjugofem minuter senare släppte den av mej på Gamlestadtorget, platsen som gud glömde. Efter tio minuter kom 78:an och förde mej bort till Alelyckan.

Jag fick rätt onda aningar när jag inte såg en enda bil på hela parkerings-platsen, och mycket riktigt, anläggningen var stängd och tillbommad. Jag tänker inte säga vad jag yttrade under de tjugofem minuter jag väntade på att någon skulle komma och öppna. Kallt var det också.

Till slut kom någon och öppnade och jag kom in. Snabb omklädning och ner till planerna för uppvärmning. Vi skulle möta Bolltroll, ett lag som vi haft småknepigt mot tidigare säsonger, resultat 1-2 och 3-3 förra året. Evert blåste igång och vi började trampa på. Det tog inte lång stund förrän ettan låg bakom deras målvakt, och jag hann knappt jubla klart då tvåan låg där också, två i stort sett identiska mål, pass från bakom målburen och ett rappt skott i mål.

Sedan var det något underligt som hände. Vi började spela lite hattigt och osäkert, tappade bollen i uppspel och innan vi hann säga ecklesiastik-departementsportvaktsuniformknapputstrasa, så hade de jäkla trollen kvitterat. Då presenterade sig ett av våra nyförvärv, David, med att ta emot bollen nere i trollens vänstra försvarszon . Efter att snurrat runt i vad som verkade vara en tio sekunder, utan att motståndarna kom på att gå på honom, ser han upp och smätter in ett gott skott från i stort sett ingen vinkel alls, rätt in i bortre krysset. Hela Bolltrolls försvar såg helchockat ut, men ingen såg lika chockad ut som David själv. Han tog emot sina lagkamraters jubel med ett förundrat leende på läpparna.

Säg den glädje som varar, Bolltroll slutade inte direkt att vara farliga efter det och strax innan pausen lyckades de peta in en kvittering igen. Vi hade väl inte spelat så där jättebra, med markeringsmissar i försvaret och uppspel mitt i banan, men allt sådant snackade vi igenom i pausen och vi kom ut till andra som ett nytt lag, ja, nästan.

Vi tog över mer av spelet och började pressa dem högre upp i banan och det gav till slut resultat. Efter att ha brutit ett av deras anfall drog Bamse upp på vänsterkanten, bryter in mot mål och smäller upp bollen i nättaket. Efter det så höll vi tätt och klarade även av en utvisning precis i slutet.

Det var skönt med en vinst idag, det innebär att hur det än gick i matchen mellan Balken och Hitmedbucklan så ligger vi tvåa.

Efter en lång, nåja, inte så jättelång arbetsdag, jag jobbar ju deltid, så fick jag packa om min träningsväska, för att strax innan sju äntra slöbuss 16 till Hisingssidan. Måndagsträning och dags att möta de som var med om debaclet igår och de som hade varit spellediga och troligtvis undrade vad som hände. Ingen hade några direkt uttömmande svar på det, förstås.

Jag förväntade mej en rejäl träningsdos, med mycket fysövningar, men jag fick en ordentlig dos av fysövning på ett rätt så överraskande vis. I uppvärmningsövningen 2 mot 1 gick jag in i en närkamp för att knipa bollen från anfallarna.  Då kommer Freddan dundrande in på mål, hinner inte stanna, utan ramlar över mej och lägger hela sin kroppstyngd på min nacke.

Det krasade till i nacken och så kom en fruktansvärd smärta. Det enda jag tänkte var att "nu gick det åt helvete!" Några sekunder senare klarnade det till och jag befann mej, till min stora lättnad stående upp och höll mej om nacken. Står man upp är man inte förlamad iallafall. Nacken värkte som ett rejält nackspärr, jag kunde inte vrida riktigt på huvudet.

Jag gick av plan, (duh!) och kände efter hur det kändes och efter en liten stund lättade värken. Jag tog beslutet att fortsätta träningen och det gick hyfsat bra. Freddan, stackaren, gav mej lite Tigerbalsam, som ytterligare förbättrade nacken. Stackaren förresten, han var riktigt orolig, för det är ju inte roligt att skada någon vare sig under match eller träning, men det var ju trots allt tur att det just var Freddan som föll på mej, han väger väl typ sextio eller nå't.

Nu sitter jag och funderar om jag ska åka ner på stan i morgon och läsa, eller om jag gör det hemma. Fördelen med att läsa på Pedagogen är att det finns ett enormt utbud på lunch innan jag åker hem.

Sugen på Thaimat...mmmm.

Fast det är jag nästan jämt, kanske blir det körv på Gourmetkorven istället. Omväxling förnöjer!

På något vis kändes det som jag vaknade i morse efter en hejdundrande fest, som spårat ur, fast utan bakfyllan. En känsla av lätt frustration genomsyrar ens sinne. Varför? Tyvärr, mina vänner, det handlar om innebandy igen.

Strax efter sju igår kväll mötte vi Svartedalen i Lundby Strand. Jag var andremålvakt, bakom Calle och fick alltså följa dramat från sidan. Det började inte bra, efter en halv minut, i Svartedalens första anfall, låg bollen bakom Calle och flinade retsamt. Tre minuter senare var det dags igen. Ingen bra start alls och vi spelade virrigt, Svartedalen spelade snabbt och forecheckade högt, störde våra uppspel.

Snart stod det 0-4, men då vaknade vi till liv, till slut. Två snabba mål innan paus och vi kände att vi hade kontakt. I andra fortsatte vi att trycka på och kom ifatt och också förbi. Helt plötsligt hade vi 5-4, men bara i en halv minut. Snabb replik från Svartedalen, 5-5 och sedan ett litet ryck från deras sida. När perioden var slut stod det 6-8. En bra period från oss, trots allt.

Tredje perioden var tyvärr en lätt missräkning. Svartedalen spelade på och hade mer utdelning på sina chanser än vi på våra. Vi kom aldrig ifatt, utan Svartedalen drog ifrån ytterligare. 8-12 slutade matchen, det sista målet i öppen kasse, då vi desperat försökte komma ifatt.

Det känns som sagt ganska surt dagen efter, men vår förlust var inte helt orättvis. Svartedalens spel verkar inte passa oss speciellt bra, men vi kan hålla uppe vårt spel i perioder och då spelar vi riktigt bra. Calle var inte nöjd efter matchen och jag kan förstå honom, men han gjorde också en hel del bra räddningar, får man inte glömma.

På ett mer personligt plan kan sägas att det händer en massa just nu...inte.