För en gångs skull är jag uppe innan sju. Det låter kanske inte speciellt för alla som börjar jobba vid den här tiden, men sedan jag börjat läsa har mina dagar börjat vid åtta-halvnio. Jag överfölls av en otrolig trötthet igår kväll, men klamrade mej fast vid medvetandet tills jag sett sporten på teve. Och yes! Frölunda tog poäng igår igen, de ligger tvåa nu.

Det kan man inte säga om IBK Torslanda, tyvärr. Jag var inne på GIBF:s resultatsida och kollade. Efter de första sju omgångarna ligger vi sist, med fyra ihopskrapade poäng. Ingen rolig läsning alls, men vad ska man säga? Vi kan nog rada upp en hel del förklaringar till vår beklämmande höst, men det tänker inte jag göra. Trots allt förlorade vi med uddamålet mot suveräna serieledarna Zenith, det visar att vi har potential att slå alla lag i den här serien. Hoppas att vi börjar göra det också.

Det börjar dra ihop sej till tentor i engelskan och jag känner ett visst pirr i skallen, när jag tänker på det. Det är en hel del att läsa in, och vi har en hemtenta på 4,5 poäng att göra. Vad den ska innehålla får vi reda på i nästa vecka.

Vi ska fira vår skolas fyrtioårsjubileum ikväll. Det är inte klokt, egentligen, men snart har jag jobbat tjugofem år på samma ställe. Min arbetskamrat Eli slår mej ändå där, hon har jobbat i kommunen några år längre än mej och så också på fritids.

Det får mej att tänka på om jag har valt rätt jobb, eller är det slentrian som håller en kvar vid sin arbetsplats? Ja, en viss trygghet är det ju, att ha samma ställe att gå till varje dag, men om man ser på vad det finns för utbud av arbeten att välja på, så är jag inte missnöjd med mitt. Tvärtom, jag har nog ett av världens bästa yrken. Allt annat jag vill göra, får jag ta som hobbies.

Floda en söndag, vad gör man där? Hmmm, a tricky one. Om man inte handlar dagen-eftermat på Netto eller tar en Quattro Staggione med extra ost på pizzerian, så kan man alltid ta sej till Hjällsnäshallen för att se på en division femmatch i innebandy. Tyvärr så var det bara fem ungar i tolvårsåldern, plus de närmast sörjande där. Om nu resten gjorde nå't annat får vi hoppas att det inte var för många på Netto...

Lerum, som vi mötte idag är ett gäng erfarna killar, som troligtvis spelat ihop sedan barnsben. Nu tränar de en gång i veckan, om de har lust. De började matchen ganska försiktigt, vilket vi tackade för, med att lägga första målet. Det kom snart en kvittering dock och ytterligare varsitt mål, innan Lerum gjorde ett litet ryck till 2-4. Vi gav som vanligt inte tappt, utan kom ikapp. Efter det följdes vi åt upp yill 6-6, innan matchen tog slut. Sammanfattnigsvis var vi det bättre laget, med klart bättre skottstatistik och mer bollinnehav, men det hjälper inte när vi inte förvaltar våra chanser. Så, precis efter slutsignalen så kändes det lite surt med bara en pinne.

Alelyckans sportcenter är en anläggning som man lärt sig utan och innan under åren som gått. Jag måste väl varit där minst en trehundra gånger, vid det här laget. Men det bästa är att inne i anläggningen råder status quo, det luktar precis samma när man kommer in i foajen, för att inte tala om i omklädningsrummen. Doften av snabbuppvärmningen, dvs. Tigerbalsam slår emot en och man ler igenkännande.

Sedan, när man kommer ner till innebandyplanerna, då är det likadant där, det dåliga ljuset på tvåan, samma usla betonggolv på båda banorna. Bollen tenderar alltid att ha sitt eget liv under matcherna, dessutom har man, som målvakt, lika mycket glid som en snigel på ett sandpapper. Och så har vi, inte att förglömma, själva förkroppsligandet av begreppet trotjänare, Evert, domaren som måste ha varit med när de uppfann spelet. Mr. Göteborgskorpen själv, eller som Janne, min arbetskamrat skulle uttrycka det, Mr. Gothenburg Pickaxe. Fundera en stund på den...

Som ni förstår så var det match idag igen för B-laget. Det var dags att ta sig an den nya serieledaren, Hitmedbucklan. De har den goda smaken att ha likadan dräkt som vi, röd, men idag var vi bortalag och mina utespelare fick dra på sej chica, ljusgröna västar.

För att ta det snabbt, vi var bra, de var också bra. Vi förde spelet en aning mer men de var giftiga i närheten av vårt mål. De lade mål, vi lade mål och efter en batalj som innehöll en hel del kamp, men inte så mycket finlir stod det till slut 4-4. Det smärtar mig att säja att trots att vi var bättre, så var resultatet helt rättvist. Min insats var okej, tre av deras mål kom ur täckta lägen och svåra att avstyra, men jag fick också göra några schyssta räddningar.

Resultatet gör att, om Balken vinner sin match idag, så ligger vi fortfarande trea, så låt oss hoppas att deras match utfaller till vår belåtenhet.

På tal om resultat, så har jag en märklig dragning till Idol. Jag vet faktiskt inte varför, för det mesta är det musik som är ointressant för mej. Men, det är svårt att hålla sej opartisk när man ser programmet. Framför allt är det ju det orättvisa i hur omröstningen går till. Ett telefonsamtal, en röst, det låter ju rättvist, men om man har hela Sveriges fjortisar som bara älskar en och som gärna gör slut på pengarna i betalmobilen, så för de övriga en ojämn kamp. Igår var grabben som är på rymmen från fritids, Johan, så pinsamt urdålig, så jag var tvungen att byta kanal medan han sjöng(?). Trots det klarar han sej och den enda , förutom Anna, med en intressant röst, Robin, åker ut.

Förresten, varför bry sej, egentligen...

Tidigt i morse tog jag min målvaktsväska och for till Alelyckan. Jag stod för Namelosers, för Niclas var sjuk. En kort resumé över matchen, den var jämn och vi förlorade med uddamålet, om det inte varit för att jag fick rusa ut till avbytarbåset, när det var en minut kvar och en utespelare fick ta min plats. Det gick inte så bra...

Ytterligare behållning av matchen, jag spelar utan handskar, för att ha bättre känsla, men det kan också medföra viss risk att bli slagen på fingrarna av överambitiösa korpamatörer. Det skedde idag, två gånger tillochmed. Jag fick begära time out för att plåstra om fingertopparna på vänsterhanden. Båda missdådarna hade dock den goda smaken att be om ursäkt, fast det hjälper ju inte mina fingrar att må bättre.

Efteråt var det dags för en sväng hem till mamma, en kopp kaffe och en bulle och lite snack om ditten och datten. Hon är rätt trött nu för tiden, hon satt och sov framför teven när jag kom. Om det berodde på det dåliga vädret eller utbudet på teven låter jag vara osagt.

Senare ringde Joh mej och bjöd mej över på en Fars Dagsfika. Gulliga ungar, de kom ihåg mej! Joh hade varit nere på stan och köpte en present till mej. Ingen slips, inga strumpor eller något annat gäspframkallande, utan en skojig grej till hjälp för att mäta upp torra och våta bakämnen. Den kallas för nus-cup och är ställbar från en matsked till en deciliter.

Naturligtvis är den totalt onödig, men just därför älskar jag den. Jag tror tillochmed att jag ska börja baka oftare nu. Det finns en magnet på den också, så nu sitter den på mitt kylskåp och ser lätt överlägsen ut.

...jag har gjort idag? Jo, det är ju ganska uppenbart, jag var och såg på innebandy, på Lundby Strand. Först var det Svartedalen mot Göteborgs IBK, en match som Göteborg överraskande vann med 5-3. Sedan var det dags för Torslanda att ta sig an Zenith, serieledarna i 5B.

Det är alltid lika jobbigt att sitta vid sidan och se på. Så var det idag också, inte nog med det, jag hade några medelålders damer bredvid mej på bänken, som naturligtvis hade pojkar i Zenith och tjoade på därefter. Ronnie stod i målet idag och började matchen förtroendeingivande. Men, efter en tio minuter eller så lyckades Zenith trassla in ledningsmålet. Ordentligt tjoande från damerna, men vi gav inte tappt. Snart hade vi kvitterat och bara några minuter efter det lade vi 2-1. Väldigt tyst bredvid mej...

Andra perioden och Zenith kvitterade ganska omgående och passade på att lägga ett till medan de ändå höll på. Som vanligt var det ganska tuffa tag när vi spelar mot dem och det straffade sej naturligtvis, med att vi fick spela 4 mot 5 i minst sex minuter i rad. Märkligt nog fick vi utvisningarna och Zenith fick lätta tillsägelser. Det kändes så åtminstone. Vår arbetsmoral höll i vilket fall som helst och vi arbetade oss ikapp och förbi ännu en gång.

Tredje och Zenith pressar på ordentligt, skapar ett lätt kaos framför vår kasse. En frispelad motståndare ska bara raka in bollen i öppet mål, då en hämndens ängel i form av Niklas störtar in och brötar bort bollen. Domaren ger tecken för straff, inte mycket att tala om och den resulterar i att Zenith kvitterar. Nästa straff däremot var det bara domaren som såg, två minuter senare blåser han av och visar strafftecknet igen, till stor irritation för alla torslandaiter. Ingen av de minst femtio närvarande personerna i och runt matchen hade inte sett någonting som skulle orsaka en straff, men det lönar sig inte att protestera, har vi märkt. Resultatet av denna horribla missbedömning blev att Zenith tog ledningen igen, en ledning som de utökar till 6-4 strax efter.

Nu var det inte slut med det, utan vi bet ihop och kämpade på. 5-6 kom och vi tryckte på för en kvittering. Mina bänkgrannar tjoade och ojade sig och tyckte att Torslanda var nog det fulaste laget de någonsin sett. Att Zenith gjorde fula grejor också undgick tydligen de annars så örnögda hisingsdamerna. En minut kvar och vi tar ut Ronnie, men till ingen nytta, Zenith höll undan och så var den dagen förstörd. Inga glade miner från mina kompisar, ja, en del av dem var rent ut förbannade, inte på Zenith, utan på de rent ut sagt urusla domarna, som på sätt och vis bestal oss på en seger.

Vi stod upp bra och kämpade på helhjärtat. I dag var inte det tillräckligt, tyvärr. Det värsta var att sitta bredvid och se hur mina kompisar inte fick ut något av allt slit. Det tar mer på nerverna att vara vid sidan om än mitt i hetluften.

Inte nog med det, dumbuss 16 var faktiskt full med folk på hemvägen. Gick  den fort? Öhhh, nä! Snarare tvärtom.

I morse, innan jag drog ner till stan, för att studera och köpa boken jag berättade om, tog jag en titt på min brorsdotter Liz' blogg. Jag har nyss hittat den alldeles själv, för ni tror väl inte en artonåring säger frivilligt att hon bloggar, till sin urgamla farbror.

Det är intressant och rolig läsning, mycket funderingar om killar och livet i största allmänhet. Det fanns en kommentar på ett inlägg, som ledde till en ännu yngre tjej, vars blogg handlade uteslutande om kläder och accesoarer. Tänk vad jobbigt, femton år gammal och hela livet verkar handla om vad man ska ha på sig i skolan just den dagen, en beskrivning av märkeskläder och andra kapitalvaror. Med tanke på hur mycket hon handlar för, måste hon ha bra snälla föräldrar.

Jag var lätt irriterad när jag åkte ner till stan, eftersom det tog en evighet med lusbuss 16, min mp3 började bråka med mig och vägrade ge ett ljud ifrån sig och det satt någon och harklade sig hela vägen.

Pratade med två gamla kollegor på Pedagogen och det fick mig på bättre humör. Jag kom plötsligt på att det är ju fredag och fick brått hem igen, jag börjar jobbet tolv istället för ett på fredagar. Resten av dagen har ramlat på snabbt, har hunnit med ett solpass efter jobbet, (jag har ju sagt att jag är fåfäng, konstigt nog).

Min mp3 är kass, vägrar fortfarande att samarbeta. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har ändå över 1600 låtar inspelade på den och vill inte bli av med dem. Annars hade jag nog slängt den i väggen eller nå't.

Krya på dej, Elisabeth!

Min bok 'Storytelling with children' har äntligen kommit in på bokhandeln. Det var tre veckor sedan jag beställde den...Kul att allting går fort:(

Vi har match på lördag, mot Zenith, hemma på Lundby Strand. Jag är inte uttagen. Jag vet att det kan hända, naturligtvis, men det kändes snopet att se laguttagningen. Självklart tar ju lagledningen ut bästa laget, så jag har nog inte övertygat på träningarna.

Jag får köra ett extrapass på SATS istället. Idag körde jag ett intensivpass, där jag lade på tjugo kilo på alla lyft- och pressövningar och med inte lika många reps. Det gick riktigt bra, så jag är nog starkare än vad jag tror. Eller?

Jag var inne på Löplabbet och kollade joggingskor. När man väger lite extra som jag, då får man söka sig till expertbutikerna för att få rätt hjälp. Tyvärr blir det också dyrt, mellan 1400 och 1600 spänn paret. Låt oss hoppas de har rea på förra årets modeller.

Efter en lång och i grunden händelselös dag flängde jag iväg och haffade flumbuss 16, för en tur ner till city. Jag träffade min brorsdotter Lis på bussen, hon skulle til sitt extrajobb, städa ett spökhus i Änggården. Sa hon iallafall...

Nere i centrum styrde jag mina steg till Kvarnbergsgatan, för att boka en tid för min första tatuering. Ni vet, där jag var i lördags, juh.  Efter en liten stunds väntetid fick jag prata med Marika, som snabbt ordnade en tid till mej. Det blir i början på april, nästa år alltså. Det är bra, då jag hinner skrapa ihop pengar och dessutom, förhoppningsvis, tappa vikt, så jag inte ser så plufsig ut när jag gaddas. Fåfäng? Självklart!

Jag måste ta lite innebandysnack också. Vi mötte Balken, serieledarna, i söndags, i Korpen alltså. Enligt ögonvittnesrapporter hade vi full koll på spelet, ledde med 5-0 i första, men tillät Balken att sticka upp till 5-3 i andra innan vi tryckte till igen, med två mål till för oss som resultat. 7-3 i slutresultat, men trots det ligger vi fortfarande trea, en poäng efter nya ledarna Hitmedbucklan och Balken. Till vår tröst kan sägas att vi har lagt flest mål och släppt in minst.

Guldheden måste vara Göteborgs mest ointressanta stadsdel.