Vet att det finns inget ynkligare än en man med feber. Ju längre den håller i sej, desto mer tycker man synd om sig själv, eller som i mitt fall, en blandning av självömkan och irritation. Nu har det varit så här sedan torsdag kväll och febern har gått ner, men inte helt. Jag vandrar mellan frossa och svettningar och spär på med glada anfall av snorande.

Jag är nog tvungen att stanna hemma från jobbet i morgon. Det känns lite konstigt, för jag har inte varit borta från jobbet mer än två dagar på flera år, förutom  vid semester förstås. Naturligvis dyker de gamla vanliga frågorna upp, sätter jag nå'n på jobbet i klistret nu, vem är den stackaren som får stänga istället för mej?

Naturligtvis är det så att inse att jag faktiskt inte är oumbärlig, det finns en mängd människor med utbildning och erfarenhet som kan fixa dagen utan mej. Min tilltro till min egen förmåga är nästan löjlig ibland, eller hur?

På tal om det, så skulle jag ju stått för Namelosers i helgen, men därav blev intet. Nu har jag fått rapporter om att det gått bra för dem. De mötte Åhboys och lyckades slå dem med 5-4. Nu har de tagit sju poäng i de senaste fyra matcherna, eftersom man får två poäng vid vinst i Korpen, är det jättebra. Jag vill inte berätta varför det har gått så bra, men det har med ett nytt spelsystem att göra. Oj, nu sa jag det visst! Hehe...

Jag hoppas att vara frisk till onsdagsträningen, för på lördag är det två matcher med Torslanda, på förmiddagen i Korpen med B-laget och sedan hemma på Lundby Strand mot Bergum på eftermiddagen. Det är den sista seriematchen för säsongen och vinner vi den så är vi fyra, efter de tre stora, Backadalen B, Lindås U och Floda B.

Även om Surte vinner sina återstående så måste de lägga minst 28 mål för att komma ifatt oss. Hade vi vunnit mot Backadalen en andra gång och dessutom haft turen på vår sida i båda matcherna mot Floda hade det sett riktigt bra ut. Vi torskade dessutom mot Surte borta, vilket var ett riktigt bottennapp, vi är bättre än dem, vilket vi visade hemma.

Så, nu är det dags att sätta på en ny kanna té, kanske en droppe whisky i?

Klockan är strax innan åtta på lördag morgon och jag har vaknat efter en orolig natt. Febern har inte gett med sig och jag har just varit inne och lämnat återbud till Namelosers match i morgon. Det finns tyvärr inte en chans att bli frisk och göra en bra match, för att ställa sig i mål sjuk är inte något alternativ. Vilket är synd, för jag såg fram mot mötet med Åhboys. Det är alltid roligt att möta topplagen i divisionen, spelet brukar bli ett helt annat än vad man tänkt sej.

Livet är inte så roligt just nu, jag hostar en två-tre gånger i minuten, bara det gör mej utmattad. Fast jag har haft tur den här säsongen, jag har inte varit sjuk förrän nu och har knappt missat en träning. Kanske måndagsträningen blir den första på länge, fast hoppas inte det.

Vi hade föräldramöte i kväll. Det började arton, men jag hade lite tid innan, så jag stack hem, jag bor ju bara ett hundratal meter ifrån skolan. Jag har känt mej lite ruggig under dan, så jag hade tänkt att vila en stund. Hmm, en stund kan vara ganska subjektivt, så också vila. Jag vaknade kvart över sex huttrande som bara den, i feberfrossa.

Vad göra? Ja, inte kunde jag ringa, utan jag fick snällt slänga på mej kläderna och trava ner till Bamba, där mötet ägde rum. Efter den första inledningen skulle alla föräldrar till sina respektive barns klassrum. Jag fick en pratstund med rektor, berättade att jag hade feber, men i ett anfall av storsinthet lovade jag att hjälpa en av lärarna i 1-2:an och dessutom komma i morgon, för vi har ju sångsamling.

Jag är en idiot, som inte kan vara hemma ens när jag är sjuk...Nu har jag 38,3 och ska lägga mej. God natt!

Träningen ikväll blev en lätt avslagen tillställning. Mina grabbar lyste med sin frånvaro, igen och Namelosers kunde glatt dra över tiden en stund. Fast, det går som det brukar när det inte är många avbytare på bänken och dessutom flera drar hem tidigare, hawaiibandy och många öppna lägen. Niclas och jag släppte väl in en femton mål tillsammans, inte för att vi var dåliga, utan för att backspelet var obefintligt. Alla såg mer eller mindre tacksamma ut när vi lade av.

Jag ska troligen stå för Namelosers på söndag. Niclas ska till London och dricka öl, den apan. Nej, jag är inte alls avundsjuk på honom, (gris). Hoppas han får det bra, (inte!)

Nu till min egentliga anledning till kvällens inlägg. Har just vägt mej och..... -3,2 kg sedan start för en vecka sedan.Hihi

Gud vad jag är sugen på choklad!

Här är den bästa platsen i Göteborg, södra skärgården i allmänhet och Brännö i synnerhet...

Första vägningen efter starten: -2,2 kg. Yeeheeyy!!!

Lördag, 13:00 och jag är på väg till Reichen Sport, för att köpa en ny målvaktsväska. Min gamla är "ihålig", för att använda ett adekvat uttryck. Döm om min lycka när det första jag ser är en målvaktsväska som de sänkt med 300:-.Men säg den lycka som varar, jag hade inga kontanter på mej och deras kortläsare hade gått till sina elektroniska förfäder. Jag får dras med min gamla väska en vecka till, ser det ut som...

Vidare till Gamlestadstorget, Göteborgs absolut fulaste plats, där jag tar buss nr. 78 mot Alelyckan. Jag upptäcker att jag är ganska tidig inför vår kommande match mot Bolltroll, men byter om ändå. Under tiden dyker mina gamla träningspolare upp, det blir ett glatt återseende. Det visar att de ska spela matchen innan oss. Jag följer med dem ner och ser en stund på matchen. Sedan är det lagom att gå upp och se vilka av mina lagkamrater som kommit.

De sista veckorna har Torslanda IBK dragits med ett gäng förkylda spelare och det är inte någon skillnad i omklädningsummet. Två återbud hade ersatts med två stycken inaktiva spelare, Knape och Daniel Malin, (kan man säga att han kommit ur mal-in-påse?) Jag vet, dåligt skämt och min äldsta dotter skulle stöna högt om hon visste att jag skriver sån't här. Vi är sju utespelare och jag, inte fullt lag alltså.

Bolltroll, som är Betlehemskyrkans lag, står nere och väntar på att matchen innan ska bli klar. Det går inte så bra för mina gamla polare, en 2-0 ledning har, med hjälp av en övernitisk domare blivit 2-3. Deras motståndare, Chalmers Lindholmen, har gripits av någon slags missriktad hybris, (gud vad jag gillar det ordet!) och beordrat en mätning av böjen på ett klubblad. Det slutar med att mina kompisar får spela box-play i två minuter och Mackan, den förhärdade missdådaren får matchstraff och får se resten av matchen från sidan av planen.

Vår match kommer igång och Bolltroll är vad jag kommer ihåg från innan, snabba och aggressiva och ger inte våra spelare mycket tid att organisera uppspelen. Vi blir tillbakatryckta en hel del och snart sitter deras första mål bakom mej, ett skott från en fyra meter ut, jag är skymd och ser inte bollen förrän precis innan, får upp armen, men bollen studsar in under ribban.

Inga hängande huvuden eller sura miner, utan vi peppar varandra och fortsätter vårt spel. Perioden slutar med lite bättre spel från oss. Andra perioden går igång, med spel liknande första periodens början, men nu händer något märkligt. Knape, som hela tiden sett ut som att han tycker att det är kul att komma igång igen, jobbar och sliter högt upp i banan. På något vis får han med sig den lilla vita och vips! sitter den bakom Bolltrolls målvakt. Stort jubel från de röda, avspel och så helt plötsligt är det dags för Håkan att upprepa Knapes bedrift. Vi hade vänt! Inte nog med det, Knape passade på att fira sin comeback med att göra 3-1 bara någon minut senare.

Så händer det som inte bör hända, vi faller tillbaka en smula och då hugger Trollen som elaka mungosar. efter ett uppspel på vår högerkant, ett diagonalpass landar rätt på en överraskad motståndares klubblad och så ligger bollen i mitt mål igen. Jag tror att grabben inte riktigt fattar att han gjort mål först, för han står och glor med en förvånad min ett par sekunder, innan han börjar jubla.

När man har medvind, solen i ryggen eller vad det nu heter, då blir allt så mycket lättare att spela innebandy. Så var det för Bolltroll efter det målet. Vi faller tillbaka och bara försvarar oss. Elakingarna kommer närmare och närmare vårt mål, (tänk att ett lag från en frireligiös kyrka kan vara så dumma mot sin nästa!) och så, från Ottens specialläge rycker sig en av deras bästa spelare loss, skjuter ett rappt skott som smiter förbi min axel.

3-3 och nu är vi inte så glada på varandra längre. Men några muttranden senare inser vi att vi älskar varandra fortfarande och sätter igång igen. Nu är det vi som trycker på mot deras mål och efter en tilltrasslad situation klämmer vi in fyran. Stort jubel, innan vi upptäcker att domaren som står nere hos mej vinkar att det inte var något mål, utan frislag för motståndarna. Vilken fantastisk syn denne man har! Jag står i jämnhöjd med honom, men ser absolut inget fel med det målet, inte heller domaren som står två meter ifrån.

Sista minuterna är en enda transportsträcka till slutsignalen. Det slutar oavgjort, men jag känner att vi blivit bestulna på vinsten, av domaren. Fast om man ska vara ärlig så är resultatet rättvist. En sak är säker, med fullt manskap kör vi över ett sådant här lag. Trots sjukdomar och allt är det roligt att se Knape på plan igen och vilken återkomst, två mål! Vi gjorde en bra match, trots allt, men blev lite trötta på slutet. Själv är jag rätt nöjd med min egen insats, fick göra en del go'a räddningar.

Ett av naturens största mysterier är en sak jag tänkt på ofta. Hur i själva Arboga är det på det viset att vissa människor kan trycka i sig dubbla portioner mat, ta efterrätt och avsluta med kaffe och kaka och ändå gå ner i vikt, medan andra tittar på en bild av mat och går upp? Jag tillhör den andra kategorien, tyvärr.

 Jag är 53 år gammal och har för många kilo i övervikt, tränar två-tre gånger i veckan, spelar matcher nästan varje helg, men inte fan märks det på vågen! Jag kan i stort sett alla sorters bantning, efter ett liv i kamp mot kilona. Visst kan det verka som veckans i-landsproblem, men jag har svårt att förstå att det aldrig händer nå't positivt på viktförlustfronten.

Jag tycker om mat, där är ju ett problem, men jag tar bara en portion och den är inte jättestor. En annan grej är att jag måste äta efter träningarna och det kan bli ganska sent. Magen får jobba över frampå nattkvisten och det är nog inte så bra.

Och så är ju det här med godis...Eller ännu hellre choklad. Det är så jädrans svårt att låta bli. Jag är helt övertygad om att det finns extra mycket vanebildande ämnen i chokladen.

Nu har jag kommit till ett beslut, som går ut på att jag ska undvika allt med socker, för att se om jag kan ramla ner i vikt. Min ex-fru säger att ju äldre man blir desto svårare blir det att gå ner, men det tänker jag bevisa att det är fel. Jag ska väga mej ett par gånger i veckan och meddela resultatet här på bloggen, men bara hur mycket jag tappat, inte faktiska vikter, det håller jag för mej själv.

Jag tror på den pressen jag kan få av de som känner mej och som läser bloggen, som jag hoppas kommer med kommentarer,både positiva och negativa. Jag är rätt trött på hur jag ser ut, men kom ihåg, det är som med missbrukare i allmänhet, man hittar på de mest fantastiska ursäkter för att försvara de gånger man trillar dit. Tro mej inte när jag är översvallande positiv, då är det nå't lurt...