Vad gör man en ledig lördagskväll? Ute på stan, på fest någonstans eller kanske bara softar hemma hos någon?

Ingalunda! Jag har varit och sett en helt meningslös match mellan Pixbo IBF och Lerum, i Wallenstamhallen. Den slutade 14-3 till Pixbo. Det var spel mot ett mål i stort sett 56 minuter av matchen och det var målvaktens i Lerum förtjänst att det inte blev över tjugofem mål för Pixbo.

Varför går jag då och ser en sådan här match? Jo, det handlar om huruvida mitt älskade lag IBK Torslanda ska bli trea, fyra eller femma i årets serie. Visserligen är placeringen också totalt meningslös, men nog ser det bättre ut om man slutar trea!

Nästa vecka har jag två dagar inne på Pedagogen, vilket är kul, men just nu har jag noll sekiner, så det blir att svälta under dagtid. Å andra sidan har jag en del extra  kilo att bära på, så det gör nog inte så mycket...

I morse kunde jag äntligen lämna in min uppsats i engelska. Det var på håret, idag var det den sista dagen för inlämning, men om sanningen ska fram så är jag glad över att det blev någon uppsats över huvud taget. Jag har varit ute på djupa vatten när det gäller det här ämnet som det handlade om, bedömning av elevers skrivande. Eftersom jag inte är någon skolmänniska, trots att jag jobbar på skola, så har jag ingen erfarenhet av just bedömningar av elevers lärande.

Nåväl, jag fick ihop nästan sjuhundra ord och är väl så där nöjd med resultatet. Det är till att ha höga krav på sig själv, jojo...Jag fick ju VG på både hemtentan och fonetiktentan, så jag känner ambitionsspöket fåsa mig i örat ;o)

Jag satt uppe till tre i natt för att bli klar, så jag är lagom mosig i roten idag. Jag hade egentligen tänkt att gå upp hyfsat tidigt ändå, för att kunna träna, men det sket sig ordentligt. Halv elva masade jag mig ur sängen och sedan orkade jag bara ta mig till datorn. Jag tar en sväng efter jobbet istället, men det är tyvärr tråkigare att träna på kvällen, man får nästan stå i kö till alla maskiner man behöver.

En sak till jag kommer att sakna är en latte på Magasin11. Jag brukar alltid ta en efter träningen, men nu hinner de stänga innan jag tränat klart. Snyft! Stan's godaste!

I förra inlägget ondgjorde jag mig över Telia, men döm om min stora förvåning när jag fick svar från dem, i stort sett omedelbart. En informationsansvarig hade kommenterat på loggen, först trodde jag att det var någon som drev med mig, men efter att jag ringt upp, så visade det sig att allt var helt riktigt. Efter att ha haft kontakt ett par gånger med tjejen som skrivit, via telefon då, förstås, vi snackar telebolag här, så lovade hon att lösa det hela.

Så, tack så mycket, Karin! Det är vad jag kallar bra PR!

För övrigt så var jag på gymmet och förtog mig idag, nja, inte riktigt, men nästan. Vissa moment var extra jobbiga idag, men efter passet kopplade jag av med en latte på Magasin 11, stans bästa kaffe! Nu måste jag fortsätta skriva på min uppsats...

Frölunda slog ut Luleå i hockeyn igår kväll. Om man läser en del bloggar är detta det viktigaste som hänt i världen denna veckan. Om man frågar min lillebror håller han med om detta. Visserligen får jag också en varm, trevlig känsla när Frölunda vinner, men det måste väl vara saker som är mer angelägna att lägga sitt engagemang på.

Säger jag, som är en innebandynörd.

Jag har drömt en hel del märkliga drömmar den här veckan, alla innehåller en mystisk människa av kvinnokön. Vad jag upplever i de här drömmarna kan jag inte beskriva här i bloggen, för det skulle bli för personligt, men kontentan av det hela är, om jag skulle försöka mig på drömtydning, att jag har ett uppdämt behov av feminint umgänge. Jag har levt ensam i över tolv år nu, och trivts med det, men alltsomoftast tänker jag tillbaks på min gifta tid med glädje. Fast det kanske är som med lumpen, man kommer ihåg de roliga händelserna och har förträngt allt annat.

Jag gjorde ett besök på tatuerarverkstaden, för att lämna in referensbilder och det visade sig att Marika hade sökt mig frenetiskt. Det ska bli en tatueringsmässa här i Göteborg i april, bland annat samma dag som jag skulle bli tatuerad. Jag hade undrat över det, om jag skulle bli tatuerad på mässan, men så var inte fallet. Det blir så trångt i båset där och jag ska ligga ner när jag får min bild, så Marika ville byta dag. Det är okej med mig, så det blir på tisdagen veckan efter istället.

Nu kan man ställa sig frågan, varför funkar inte det att messa till mig, för ingen av hennes meddelanden har nått fram till mig... På tal om telefon, jag har Telia-abonnemang på min fasta telefon, bytte från Tele2, för jag fick en ringpott på 350:- när jag gick över. Jag skulle få ett presentkort på 400:- också, men det har jag inte sett röken av än. Det enda jag fått från Telia är räkningar och ett meddelande häromdan att de ska höja abonnemangsavgiften med tjugo spänn i månaden. Nog att jag stannar kvar...

Nu måste jag sluta för jag ska skriva på min uppsats. 800 ord om bedömning av elevers skrivande på engelska. Jättekul...

Mina tre matcher i helgen blev två. Svenska Bil behagade att stanna kvar i garaget och meddelade detta ungefär fyrtio minuter innan matchstart. Vi körde ett extra träningspass, eftersom vi ändå hade kommit till Alelyckan, men sedan fick jag stå i alla fall. Namelosers och deras motståndare Ringrävarna kom i rätt tid, trots att matchen i sig var totalt meningslös. Inget av lagen kunde ta någon placering och det var deras sista match för säsongen. 

Jag pratar om innebandy, om ingen fattat… Nåväl, matchen kom igång och det var egentligen inget snack om vilka som skulle vinna. Vi tog hand om spelet och gjorde det bra. Efter trettio minuters spel stod det 3-0. Då fick Ringrävarna ett frislag en bit ut från mål. Ett inte alltför hårt slagen boll letar sig fram mot mig, styrs av en plötsligt framstickande klubba och smiter förbi, jag har fingrarna på den, men lyckas inte styra ut den helt. 

Efter det fick Rävisarna blodad tand och jag fick lite mer att göra, vilket var kul. Deras press ger inte våra motståndare utdelning, utan vi lägger ett sista mål istället. Efter det var det dags att åka hem och vila. Jag vaknade tidigt i morse och gjorde mig i ordning för dagens match, mot Göteborgs IBK i 5B-serien. Vi avslutar med två matcher mot dem, en nästa helg också. Dagens match gick i Hall of Flame.   

Vi fick en bra start med två mål ganska omgående, men Göteborg reducerade strax innan pausvilan. Sedan fortsatte matchen i två perioder av böljande spel fram och tillbaka. Vi låg i ledning mest hela tiden, men på något underligt vis kom Göteborg ifatt varje gång. Vid 4-4 fick de dessutom chans att ta ledningen, då de fick en straff. Klart orättvist, naturligtvis… Deras straffläggare, nr. 6, som hittills hade varit riktigt bra, tyvärr, fick förtroendet, men då darrade han för första gången. Han tog bollen ganska långsamt mot mig och jag gjorde mig så stor som jag kunde. Han blev lite orolig, hejdade sig nästan och sköt sedan höger om mig, utanför. Visserligen tog jag den inte, men en straff utanför är också en räddad straff. 

De sista tre minuterna var helt galna, vi lade mål, de kvitterade, vi lade mål igen, de kvitterade igen! Matchen slutade 6-6, ett ganska rättvist resultat och vi tar med oss de fel vi gjorde den här matchen, för att inte göra om dem nästa söndag. Då är det dags att möta Göteborgs IBK i Hall of Flame, igen!

Jag har just suttit och skrivit ett inlägg i en halvtimme, när jag är färdig trycker jag på spara och då loggas jag ut istället!

Dags att byta bloggsida?

Jag började stå i matchen mot Lerum idag. Vi hade hemmamatch, så vi var på Lundby Strand. Uppvärmingen gick bra och jag kände mej helt okej. Ronnie satt vid sidan om, vi hade två femmor mot Lerums sju utespelare, så allt verkade upplagt för en lugn match en vacker lördag i Göteborg. Eller inte...

Det tog femtio sekunder och ett frislag för Lerum, så låg bollen bakom mej, ett skott mellan benen. Det gjorde mej lätt irriterad, som ni kan förstå, jag hade inte ens känt på på bolluslingen. Vi kvitterade ganska snart efter och tog också ledninge, men så är det ju det här med att vara för överlägsen... Vi snurrade som ilskna bålgetingar runt deras mål, men en duktig målvakt och lite okoncentration i avsluten gjorde att det inte blev mer mål från oss i första. Lerum däremot fick ett mål, när de mitt i vår press sticker upp och snirklar in ett till.

Jag orkar inte beskriva hela förloppet, utan istället säger jag så här, efter två perioder stod det 4-4, vi hade haft ett kraftigt övertag, men Lerum stod upp riktigt bra i sin defensiv. Nu kommer jag till ytterligare en orsak till att vi inte ryckt ifrån och det är jag. Det smärtar att säga det, men jag hade inte något flyt alls. Av sex skott på mål, så släppte jag alltså in fyra.

Hjärnan är ett roligt organ. Förhoppningsvis använder man den till att tänka med, ibland tänker man för mycket. Detta var ett sådant tillfälle. När andra perioden slutade kände jag mej inte riktigt på det klara hur jag skulle kunna stå upp mot osäkerheten som smugit sej på mej, så jag frågade Otten hur vi skulle göra. Han tog ett snabbt beslut, tillsammans med mej, att sätta in Ronnie istället.

Det visade sej vara det rätta att göra. Visserligen startade Lerum med att göra 4-5, men sedan kom vi igång. Ibland när man byter målvakt så, mitt i en match, kan ibland spelet förändras och det var precis vad om hände. Det blev mer rörlighet i våra femmor, mer tillbakaarbete i försvaret och snabbare vändningar. Plötsligt stod det 9-5 till oss och Lerum var ett slaget lag. De sprattlade visserligen till en gång och gjorde ett mål, men vi avslutade i still och vann med 10-6.

Nu har vi 21 poäng och en god chans att klara oss kvar i topp fem. Jag själv klarade mej från den här dagen med ett inte allt för stukat självförtroende och en sönderslagen nagel, en olyckshändelse i en närkamp.

På vårt lags hemsida har webmaster lagt upp en omröstning om vem som man skulle vilja se som "Årets kolsäck". Det innebär att man får pris för att man ställt upp för laget under säsongen som gått. Jag hade det stora nöjet att få detta pris förra säsongen, efter att haft den bästa träningsstatistiken av alla i laget. Jag fick en flaska Glenmorangie, som jag fortfarande njuter ett glas av då och då.

Döm om min stora förvåning och senare munterhet, då det visade sig att någon röstat på mig igen. Det var en gammal kompis, i ett konkurrentlag som röstat, vi tränade ihop varje torsdag i Alelyckan under flera år, och hade skoj under träningarna. Otaliga är de mål jag släppt in från hans klubba, för han är en jävel på luriga skott. Jag gick in på deras hemsida, på gästboken och tackade så mycket. Det är alltid kul att uppskattas.

Under de många år som jag spelat innebandy, i de lägre divisionerna måste tilläggas, har jag lärt känna en mängd spelare, trevliga människor som tar sin sport på allvar. Det låter väl underligt, men varför skulle inte idrottsutövande på vår nivå vara lika viktig som elitidrott? Vi är trots allt så oändligt många fler. Vi kan vara bittra kombattanter på planen, under match, men efter slutsignalen blir man vänner igen.

Jag beundrar dessa människor väldigt mycket, för den tid de lägger ner på något som egentligen inte leder till berömmelse, annat än i den lokala innebandykretsen, men de gör det för att det är kul. Människor i olika åldrar, med olika yrken och familjeförhållanden, som samsas om en boll, på en plan och trivs i varandras sällskap, för det mesta i alla fall.

Så, tack så mycket, Gäddan och Steff och ni andra som tänker positiva tankar om mig, jag lovar att om ni har något liknande på gång, så tänker jag rösta på er också!!! Innebandy är att leva!