Tidigt i morse tog jag min målvaktsväska och for till Alelyckan. Jag stod för Namelosers, för Niclas var sjuk. En kort resumé över matchen, den var jämn och vi förlorade med uddamålet, om det inte varit för att jag fick rusa ut till avbytarbåset, när det var en minut kvar och en utespelare fick ta min plats. Det gick inte så bra...

Ytterligare behållning av matchen, jag spelar utan handskar, för att ha bättre känsla, men det kan också medföra viss risk att bli slagen på fingrarna av överambitiösa korpamatörer. Det skedde idag, två gånger tillochmed. Jag fick begära time out för att plåstra om fingertopparna på vänsterhanden. Båda missdådarna hade dock den goda smaken att be om ursäkt, fast det hjälper ju inte mina fingrar att må bättre.

Efteråt var det dags för en sväng hem till mamma, en kopp kaffe och en bulle och lite snack om ditten och datten. Hon är rätt trött nu för tiden, hon satt och sov framför teven när jag kom. Om det berodde på det dåliga vädret eller utbudet på teven låter jag vara osagt.

Senare ringde Joh mej och bjöd mej över på en Fars Dagsfika. Gulliga ungar, de kom ihåg mej! Joh hade varit nere på stan och köpte en present till mej. Ingen slips, inga strumpor eller något annat gäspframkallande, utan en skojig grej till hjälp för att mäta upp torra och våta bakämnen. Den kallas för nus-cup och är ställbar från en matsked till en deciliter.

Naturligtvis är den totalt onödig, men just därför älskar jag den. Jag tror tillochmed att jag ska börja baka oftare nu. Det finns en magnet på den också, så nu sitter den på mitt kylskåp och ser lätt överlägsen ut.

...jag har gjort idag? Jo, det är ju ganska uppenbart, jag var och såg på innebandy, på Lundby Strand. Först var det Svartedalen mot Göteborgs IBK, en match som Göteborg överraskande vann med 5-3. Sedan var det dags för Torslanda att ta sig an Zenith, serieledarna i 5B.

Det är alltid lika jobbigt att sitta vid sidan och se på. Så var det idag också, inte nog med det, jag hade några medelålders damer bredvid mej på bänken, som naturligtvis hade pojkar i Zenith och tjoade på därefter. Ronnie stod i målet idag och började matchen förtroendeingivande. Men, efter en tio minuter eller så lyckades Zenith trassla in ledningsmålet. Ordentligt tjoande från damerna, men vi gav inte tappt. Snart hade vi kvitterat och bara några minuter efter det lade vi 2-1. Väldigt tyst bredvid mej...

Andra perioden och Zenith kvitterade ganska omgående och passade på att lägga ett till medan de ändå höll på. Som vanligt var det ganska tuffa tag när vi spelar mot dem och det straffade sej naturligtvis, med att vi fick spela 4 mot 5 i minst sex minuter i rad. Märkligt nog fick vi utvisningarna och Zenith fick lätta tillsägelser. Det kändes så åtminstone. Vår arbetsmoral höll i vilket fall som helst och vi arbetade oss ikapp och förbi ännu en gång.

Tredje och Zenith pressar på ordentligt, skapar ett lätt kaos framför vår kasse. En frispelad motståndare ska bara raka in bollen i öppet mål, då en hämndens ängel i form av Niklas störtar in och brötar bort bollen. Domaren ger tecken för straff, inte mycket att tala om och den resulterar i att Zenith kvitterar. Nästa straff däremot var det bara domaren som såg, två minuter senare blåser han av och visar strafftecknet igen, till stor irritation för alla torslandaiter. Ingen av de minst femtio närvarande personerna i och runt matchen hade inte sett någonting som skulle orsaka en straff, men det lönar sig inte att protestera, har vi märkt. Resultatet av denna horribla missbedömning blev att Zenith tog ledningen igen, en ledning som de utökar till 6-4 strax efter.

Nu var det inte slut med det, utan vi bet ihop och kämpade på. 5-6 kom och vi tryckte på för en kvittering. Mina bänkgrannar tjoade och ojade sig och tyckte att Torslanda var nog det fulaste laget de någonsin sett. Att Zenith gjorde fula grejor också undgick tydligen de annars så örnögda hisingsdamerna. En minut kvar och vi tar ut Ronnie, men till ingen nytta, Zenith höll undan och så var den dagen förstörd. Inga glade miner från mina kompisar, ja, en del av dem var rent ut förbannade, inte på Zenith, utan på de rent ut sagt urusla domarna, som på sätt och vis bestal oss på en seger.

Vi stod upp bra och kämpade på helhjärtat. I dag var inte det tillräckligt, tyvärr. Det värsta var att sitta bredvid och se hur mina kompisar inte fick ut något av allt slit. Det tar mer på nerverna att vara vid sidan om än mitt i hetluften.

Inte nog med det, dumbuss 16 var faktiskt full med folk på hemvägen. Gick  den fort? Öhhh, nä! Snarare tvärtom.

I morse, innan jag drog ner till stan, för att studera och köpa boken jag berättade om, tog jag en titt på min brorsdotter Liz' blogg. Jag har nyss hittat den alldeles själv, för ni tror väl inte en artonåring säger frivilligt att hon bloggar, till sin urgamla farbror.

Det är intressant och rolig läsning, mycket funderingar om killar och livet i största allmänhet. Det fanns en kommentar på ett inlägg, som ledde till en ännu yngre tjej, vars blogg handlade uteslutande om kläder och accesoarer. Tänk vad jobbigt, femton år gammal och hela livet verkar handla om vad man ska ha på sig i skolan just den dagen, en beskrivning av märkeskläder och andra kapitalvaror. Med tanke på hur mycket hon handlar för, måste hon ha bra snälla föräldrar.

Jag var lätt irriterad när jag åkte ner till stan, eftersom det tog en evighet med lusbuss 16, min mp3 började bråka med mig och vägrade ge ett ljud ifrån sig och det satt någon och harklade sig hela vägen.

Pratade med två gamla kollegor på Pedagogen och det fick mig på bättre humör. Jag kom plötsligt på att det är ju fredag och fick brått hem igen, jag börjar jobbet tolv istället för ett på fredagar. Resten av dagen har ramlat på snabbt, har hunnit med ett solpass efter jobbet, (jag har ju sagt att jag är fåfäng, konstigt nog).

Min mp3 är kass, vägrar fortfarande att samarbeta. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har ändå över 1600 låtar inspelade på den och vill inte bli av med dem. Annars hade jag nog slängt den i väggen eller nå't.

Krya på dej, Elisabeth!

Min bok 'Storytelling with children' har äntligen kommit in på bokhandeln. Det var tre veckor sedan jag beställde den...Kul att allting går fort:(

Vi har match på lördag, mot Zenith, hemma på Lundby Strand. Jag är inte uttagen. Jag vet att det kan hända, naturligtvis, men det kändes snopet att se laguttagningen. Självklart tar ju lagledningen ut bästa laget, så jag har nog inte övertygat på träningarna.

Jag får köra ett extrapass på SATS istället. Idag körde jag ett intensivpass, där jag lade på tjugo kilo på alla lyft- och pressövningar och med inte lika många reps. Det gick riktigt bra, så jag är nog starkare än vad jag tror. Eller?

Jag var inne på Löplabbet och kollade joggingskor. När man väger lite extra som jag, då får man söka sig till expertbutikerna för att få rätt hjälp. Tyvärr blir det också dyrt, mellan 1400 och 1600 spänn paret. Låt oss hoppas de har rea på förra årets modeller.

Efter en lång och i grunden händelselös dag flängde jag iväg och haffade flumbuss 16, för en tur ner till city. Jag träffade min brorsdotter Lis på bussen, hon skulle til sitt extrajobb, städa ett spökhus i Änggården. Sa hon iallafall...

Nere i centrum styrde jag mina steg till Kvarnbergsgatan, för att boka en tid för min första tatuering. Ni vet, där jag var i lördags, juh.  Efter en liten stunds väntetid fick jag prata med Marika, som snabbt ordnade en tid till mej. Det blir i början på april, nästa år alltså. Det är bra, då jag hinner skrapa ihop pengar och dessutom, förhoppningsvis, tappa vikt, så jag inte ser så plufsig ut när jag gaddas. Fåfäng? Självklart!

Jag måste ta lite innebandysnack också. Vi mötte Balken, serieledarna, i söndags, i Korpen alltså. Enligt ögonvittnesrapporter hade vi full koll på spelet, ledde med 5-0 i första, men tillät Balken att sticka upp till 5-3 i andra innan vi tryckte till igen, med två mål till för oss som resultat. 7-3 i slutresultat, men trots det ligger vi fortfarande trea, en poäng efter nya ledarna Hitmedbucklan och Balken. Till vår tröst kan sägas att vi har lagt flest mål och släppt in minst.

Guldheden måste vara Göteborgs mest ointressanta stadsdel.

Tidigt i morse vaknade jag av att telefonen ringde. Det var min mellanflicka Kat, (jag ska göra som Andrea och skriva alla namn med tre bokstäver bara, ekonomiskt juh!), som påminde att vi hade en buss som väntade. Tio minuter hade jag på mej, så ni förstår...Snabbt, snabbt, snabbt! På med paltor, skor och borsta tänder samtidigt, ut genom dörren, låsa och rusa iväg.

Som tur är bor mina söta barn tvärs över gården. Med fyra minuter till godo sätter jag fingret på dörrklockan. Yes! Ser lätt avslappnad ut, som om jag varit uppe sedan sex eller nå't. Flickorna var också klara så vi hastade iväg till bussen. Varför nu denna brådska? Jo, det var dags för den årliga chokladfestivalen i Göteborg, i år förlagd i Stadsmuséet. Dags att bränna pengar på exklusiv choklad och det gjorde vi med besked! Yessireebob!!!

Kort sagt, vi gick in på muséet tomhänta, med fulla plånböcker och två och en halv timme senare gick vi ut med påsar i båda händerna och en börs som grät av övergivenhet. Jag pussade mina flickor hejdå och gick vidare till öppningen av filialen till Buzzstop 28, på Kvarnbergsgatan. Jag fick mej ett bra snack med Marika, som verkade tycka att min idé med mina barn som mangafigurer var okej. Om jag kommer in med foton på dem, så fixar hon till det.

Nu blir det inte direkt precis, jag har nog inte råd förrän i vår och Marika är rejält uppbokad, så jag satsar på april, eller så. Spännande... För övrigt så hände det en rolig grej alldeles nyss, jag sitter och slötittar på dumburken, då jag upptäcker att det är ett program om Håkan Hellström. Eftersom han växte upp på Högsbohöjd, min hemmahamn sedan 1963, (herregud så längesedan!), tittade jag lite extra, för att se om han kom ihåg sin barndoms förort. Till min stora glädje gjorde han det och med besked också! Det var speciellt att se alla välkända platser på teve. Jag är inte så förtjust i hans musik, men han verkar vara en trevlig prick. (Säg det på engelska, hmmm...a nice prick...eh?) ;-)

Min äldsta, Joh, hade gjort revben och potatismos och ringde över tidigare i kväll och bjöd in mej. Hon gör så god mat! Gudars, mmmm....pork meat!

*dregel*      

Match i morgon och jag är inte med. Tackade nej för en gångs skull. Jag har en hel del att göra, men det känns redan konstigt, en helg utan innebandy. Tur att jag är uppbokad, annars hade jag klättrat på väggarna, eller så hade jag säkert åkt dit och sett på matchen.

Precis rätt! Innebandy!! Två matcher idag igen, Alelyckan kl.14:00 och dags för första matchen, B-laget mot ITStud. Alla dök upp i tid och vi var nere några minuter innan för att värma upp. Det pågick matcher på båda planerna, så uppvärmingen blev en snabb affär precis efter matchen innan vår slutade. Den lilla stunden fick mej att känna mej på rätt väg, ovanligt pigg och alert.

Det gällde tydligen också resten av de glada torslandaiterna. Efter ett par minuters prövande spel, liksom för att känna på IT-studenterna, kom vi igång och tog över verksamheten. Vårt första mål droppade in bakom motståndarmålvakten, snart följd av nummer två och innan halvleken var slut hade vi också mäktat med ett tredje.

Det är ingen idé att jag ens försöker komma ihåg vem som lade målen, men Nicklas stänkte in det tredje, tror jag, ett dragskott från tio meters avstånd. Riktigt vackert faktiskt. Vi hade kontroll på matchen, men som vanligt måste jag säga att IT var inte helt ofarliga. De hade ett par giftiga anfall och jag fick göra några schyssta räddningar.

Andra kom igång och IT flyttade upp sina positioner och började pressa våra uppspel. Det hjälpte nu inte så mycket, då vi fann andra vägar att ta oss runt. Några utvisningar störde vårt spel, men vi red ut det också. Vi lade även ett fjärde och ett femte mål och det kändes ganska säkert.

Slutet blev inte den jättepress som jag befarade, utan vi hade god kontroll på det hela. Jag fick det stora nöjet att hålla nollan, det var lagets andra nolla i rad, då Ronnie gjorde samma sak förra helgen. Nu har vi nio poäng, tre poäng efter ledande Balken, som körde över Bolltroll rejält matchen efter vår.

Hem efter den matchen för att ladda om trunken för nästa match. Nu var det A-laget och Pixbo IBF:s pigga 17-åringar som gällde. Efter att Nicklas och Henke plockat upp mej vid Centralen drog vi iväg till Mölnlycke. Vi är nog riktiga innebandynördar som åker utanför stan en lördagkväll, för att spela en match som börjar 20:00.

Trots det var det ändå tolv taggade grabbar som äntrade banan för uppvärmningen. Ronnie skulle börja stå, hans första seriematch. Matchen kom igång och vi började lite försiktigt. Pixbo spelade snabbt och säkert, men åstadkom inte så väldigt mycket framåt. Istället var det vi som lade 1-0, i ett lätt brötigt anfall, som slutade med att Pixbos annars så säkre målvakt på något vis fumlade in bollen i mål.

Några minuter senare kvitterade Pixbo, men det var ändå vi som hade haft det mesta spelet. Andra perioden kom igång och vi behöll vårt säkra spel. Ronnie storspelade i mål och vi passade på att lägga två mål till, ledning med 3-1 inför tredje. En bra period där vi fick visa att vi kan spela bra och underhållande innebandy.

Nu händer det som har hänt oss ofta den senaste tiden. I tredje börjar våra krafter att tryta, vi sjunker ner i banan och Pixbos snabba, små spelare hittar varandra bättre och framför allt närmare vårt mål. Att de också kan skjuta visar de tyvärr när de reducerar på ett snabbt dragskott från sex-sju meter. Strax efter kommer en kvittering och tyvärr också ett ledningsmål.

Vi kämpar på, men nu är vi ordentligt trötta allihop, ja, förutom jag då, vilket inte hjälper så mycket. Jag vill inte påstå att skillnaden i ålder mellan oss och dem hade en del i vår, ja, "genomklappning" är ett för starkt ord, men att de orkade hålla uppe sitt tempo fan så mycket längre än oss, kändes som en trolig orsak. Vi försökte ändå att få till en kvittering, nära var det ett flertal gånger, men som det kan hända, blir det Pixbo som lägger ett mål till. Sista minuten och vi tar ut Ronnie, men utan resultat. Pixbo vinner med 5-3.

Vi kan ju diskutera om det var rättvist eller ej, men vi gör en bra match, även om vi inte räcker ända fram. Pixbos ungdomar har bättre ork och det vinner de på i längden. Två perioder håller vi upp spelet väl, tredje som sagt är det uppförsbacke hela vägen. Det är alltid surt att förlora, men vi gör det med mersmak.

Daniel och Berntsson från City var på scoutinguppdrag i Wallenstamhallen i kväll. Skönt att veta att det finns fler innebandynördar än vi.

Fredag och jag var på gott humör, till en början, fast jag började tidigt idag. Sångsamlingen gick bra, ändå hade jag inte repat låtarna i mer än tio minuter. Ungarna på fritids var på gott humör också, så eftermiddagen gick fort.

Jag hade sett fram emot att åka ner till Majorna för en kall, men vad händer? Jo, just nu sitter jag pall hemma med en härlig kombination av orolig mage och en begynnande huvudvärk. Fryser gör jag också. Allvarligt talat, det är väl så här man ska känna sig da'n efter... Det är faktiskt orättvist...eh...på nå't vis, i alla fall.

Hoppas nu inte det inte är något långvarigt, jag har ju matcher i morgon.

Törstig är jag också...