Två dagar på Pedagogen, med engelska upp över öronen. Kul, men tröttande. Igår var det mycket prat, så pass att jag upptäckte att jag faktiskt tänkte på engelska en stund. Skrämmande hur lättledd man är... Fast det var väl tanken, antar jag. ;)

Annars händer inte så mycket av intresse, träning och matcher, men det är ni inte så intresserade av, eller? Kanske nå'n enstaka då, men tro inte att jag tänker prata om träningarna, man är väl inte fanatisk heller...

Det var evigheter sedan jag var ute och tog mej en kall, kom jag på. Det brukar inte bli så många mer heller, för jag orkar inte sitta på pub så jäkla länge. Det beror på att jag trivs så bra hemma, har jag kommit på. Men, i vilket fall, i morgon kväll, efter jobbet, så drar jag nog till Red Lion och testar nå'n engelsk sort...

Jag märker att jag har bara tid att blogga nu, när vi spelat matcher. Lite enahanda innehåll på bloggen blir det..Jag vill skriva om annat, men det händer inte så mycket mer.

Efter att ha hämtat min brorsons bil och lyft in trunken i trunken,(hehe), upptäckte jag att det var så gott som snustorrt i tanken. Tanklampan lyste, den som visar att det är mindre än två liter kvar av reserven, så det var läge att bli lätt panikartad, innan jag kom in på Preem vid Jaegerdorffsplatsen.

Martin, jag har tankat för 100 spänn, så du vet det...Mycket blev det inte...

Första matchen idag var på Alelyckan. Vi mötte Ericsson Packets, som ligger sist i vår serie. Ronnie började att stå och det gjorde han bra. Bra, det var också Otten som öppnade målskyttet med två fullträffar. Vi gjorde ett till innan paus och det kändes rätt lugnt. Ronnie hade verkligen briljerat i mål, det var meningen att jag skulle ta andra halvlek, men jag ville att Ronnie skulle fortsätta, för han var i ett stim, så att säga. Han stod kvar och det var ett bra beslut, han höll nämligen nollan. Vi ökade på med två mål till och vann komfortabelt med 5-0.

Vi hade matchen ganska säkert under kontroll, men hade lite problem med Alelyckans betonggolv och alla underliga studsar. Vi hade även lite småknussligt med att hitta varandra, i våra speluppställningar, men det kommer att bli bättre, när våra nya killar blivit varma i kläderna. En rolig kommentar som David avhörde i duschen, sagt av en Ericsson-spelare:

" Fan va' orättvist!" med tanke på att vi hade vunnit. Min bäste Ericssonit, är du säker att vi var på samma match? Orättvist, det är nog det sista ord man kan använda för att beskriva matchen.

Nästa match var på Lundby Strand, där vi mötte Svartedalen, som just idag hade fullt lag med sig. De hade torskat med 3-6 mot Pixbos ungdomslag helgen innan, med bara sju man, så de är bra, inget snack om det. Calle började i mål och han såg bra ut, till en början. Trots det tog Svartedalen ledningen efter några minuter, vi kvitterar strax efter. Men, säg den glädje som varar, Svartedalen trampar på och när första pausvisslan ljuder har de en ledning på tre bollar, 2-5.

Nu hade Calle fått nog, han är en humörspelare och börjar det gå halvkasst, så lär det inte bli bättre. Han gick av och jag tog över. Vi ändrade lite på vårt spel och fick strax känning, med två snabba mål. Svartedalen var fortsatt farliga och efter fjorton minuter in i andra fick de hål på mej med. En brytning av ett uppspel, en snabb passning in till en fristående spelare, som drar på till höger om mej. Nästa mål är en indianare från oss. Ett uppspel från bakom mål, som igen bryts och skjuts in bakom mej. Innan pausvilan faller ett mål till, tyvärr inte för oss. 4-8 efter två perioder. Skit också...

Tredje kom igång med ett häftigt tempo. Vi kände att vi hade ett visst grepp på matchen, men det brukar vara så, att det lag som ligger under verkar ha ett övertag, när de försöker att jaga ikapp. Vi lägger 5-8 några minuter in i perioden, som följs av 6-8 och nu spelar vi riktigt bra. Vi pressar på, Svartedalen kommer upp i några inte så ofarliga attacker, men så småningom kämpar vi in 7-8.. Jag får möjlighet att göra några bra räddningar, då Svartedalen vaknar till och inser att vi faktiskt kan gå ikapp.

När det är drygt två minuter kvar och vi kämpar för utjämningen, då upprepar sig historien igen. Ett uppspel från oss, som bryts på vår planhalva, ett snabbt pass och direktskott och så sitter deras nionde mål.

Sista minuterna är intensiva, men utan något positivt för oss. Matchen var över och blev en förlust, 7-9, vår andra i serien.

Vi har verkligen hamnat i ett getingbo när det gäller vår serie, 5B. Om man jämför de två femmorna är vår mycket svårare. Nu är det ju tur att vi ska möta alla tre gånger, så vi kan visa att vi kan spela till oss överlägen också.

Förresten, en repris, när vi kom ner till Alelyckans innebandyplaner spelar Namelosers på ettan. Precis som förra söndagen låg de under och det blev inte bättre. När de hade slutat hade de förlorat med 5-2. Jag vet inte varför, men de såg osäkra ut på plan, som om de inte litade på att deras spelsystem fungerar riktigt. Niclas i målet gjorde det han kunde, men verkade också smittad av den allmänna osäkerheten. De har kanske inte världens bästa tekniker i laget, men de har hjärta och en mängd slitvargar och det kan ta ett lag långt. Nu måste de ha tro på sig själva och lite tur också.

Något av det bästa jag gjort är att jag installerade en tvättmaskin i badrummet. Idag har jag tvättat två tvättar efter matchen. Hoppas nu bara att tvätten hinner torka innan träningen imorgon.

Nu i veckan ska jag in till Lärarhögskolan för två dagars undervisning. Det kommer att bli en intensiv vecka, innebandyträning måndag och onsdag, träning på Sats tisdag och fredag, Pedagogen onsdag och torsdag och så förstås jobbet måndag, tisdag och hela fredagen. Matcher till helgen kanske, Pixbo på lördag kväll och IT Stud på lördag eftermiddag.

När ska jag få tid att träffa mina barn?

För första gången på flera år var jag tillbaka på Gamlestadshallen, den här gången för match istället för träning. Jag kom rätt tidigt och träffade några Cityspelare och så Forsberg och Boris, min gamla målvaktskollega från torsdagsträningarna. Han och Forsberg skulle sitta i seket.

Matchen kom igång och det var som jag tänkt mej, full fart och fysiskt som bara den. Efter ett par minuter får City grepp om bollen nere i vårt vänsterhörn. Efter en intensiv närkamp får City ett frislag, vi ställer upp, men frislaget slås snabbt, en cross över till vänster där en kille slår till ur snäv vinkel, förbi Calle och i mål. 0-1, men det kändes inte tungt alls, för vi hade lika stor del av spelet. Ganska snart kvitterar vi, men innan perioden var över gjorde City 1-2.

Andra började med ett fortsatt intensivt spel, där domarna tillät en hel del kroppskontakt. Tyvärr passade de på att visa ut en av våra spelare, när han anammade Citys inställning till spelet. Tyvärr, förresten, det visade att vi hade ett mycket lyckat boxplay, då vi gick från 1-2 till 3-2 under två minuter. Strax därpå lägger vi också 4-2. Det var lite smågrinigt på plan, men det hör till tycker jag.

I tredje visade det sig att City absolut inte givit upp matchen, utan de kämpade på, med god hjälp av deras målvakt Robert. Han hade spelat stabilt hela matchen och nu tog han plötsligt allt som kom i hans väg. Ett reduceringsmål kändes allt närmare och till slut kom det. Vi gjorde det fatala misstaget att låta Anders B. stå omarkerad framför mål och då hände det, naturligtvis.

Tiden började ändå rinna iväg för City-spelarna och det märktes på dem. En viss frustration gav sej tillkänna, i form av efterslängar och tufft spel. Nu var ju inte vi sämre på den fronten och den märkligaste grejen i hela matchen hände tretton minuter in i sista perioden. Henke L. bryter ett uppspel, galopperar upp på vänstersidan och Citys ytterforward som blivit på efterkälken, sträcker sig efter bollen och råkar trippa Henke, som faller raklång. Då rusar domaren fram och hotar Henke att ge honom 2+10 om han försöker filma så igen. Att Henke lyckades behålla sitt lugn är faktiskt otroligt, men vi andra undrade helt stillsamt om domaren hade glömt glasögonen hemma, (fast vi undrade det tyst, för ingen ville riskera en onödig utvisning).

Knappt två minuter kvar och vi får ytterligare en utvisning mot oss, City tar ut målvakten och pressar på, men vi rider ut stormen. Vinst till slut, efter en spännande och intensiv match. City var inte alls dåliga och kommer med sitt spel att ta poäng från många lag i gruppen. Idag tog vi alla poängen, men vem vet om det händer nästa gång. It can go either way, eh!

Ett taggat Torslanda kom till Alelyckan för sin fjärde match i Korpen. Vi skulle möta Dragsters, ett före detta elitkorplag, som ramlat ur efter minst tio år i toppen. Vi mönstrade två kedjor och tre backar, medan våra motståndare mäktade med en! avbytare. Antingen berodde det på en viss självsäkerhet, eller att de faktiskt har problem med att få ihop folk.

Det visade sig att det var det senare alternativet. Vi satte igång och spelade runt, höll bollen väl inom laget. Dragsters spelade fysiskt, till den milda grad att domarna kände sig att visa ut en av dem efter en stund. Då passade vi på att lägga mål. Sedan fortsatte vi med att lägga två till, innan

pausvilan. Dessutom fick en av Dragsters spelare matchstraff, efter att knuffat domaren och berättat för honom hur usel han var på att döma. Nu hade Dragsters inga avbytare.

Jag hade ändå haft en del att göra och mina tröga dagar kändes som om de var över. Det kändes riktigt bra, ja, ända fram till två minuter in i andra, då jag släpper in världens enklaste boll, en halvdant skott från sju meter ut. Jag såg den hela vägen, sätter upp högerhanden för att greppa skottet, då bollj-veln smiter över handen på mej. Två minuter senare var det dags igen, men den här gången såg jag inte bollen alls, förrän den låg i kassen. Minst fyra man stod framför mej och täckte, så det var bara att chansa på ett hörn. Tyvärr var det fel hörn...

Nu visade Torslanda sin styrka. Trots två snabba reduceringar fortsatte de röda att trycka på och det gav utdelning, i kombination med att Dragsters tröttnade. Efter andra halvlekens slut hade vi gått upp till slutresultatet

7-2. Fullständigt rättvist, enligt alla. Jag tror också att Dragsters håller med, men det hade varit roligt att möta ett Dragsters med två hela femmor, då hade nog inte slutresultatet varit så stort eller självklart till vår fördel.

Mina träningskompisar Namelosers spelade innan oss, på planen bredvid. De mötte Romelanda Warriors, som också var obesegrade efter två omgångar. Olyckligtvis tappade Namelosers matchen i slutet och förlorade med 4-6. Niclas lyckades göra en likadan miss som jag, han skulle bara plocka ett ganska lätt skott, men missade och släppte in den. Niclas såg inte glad ut och jag vet precis hur han kände sej, jag hade samma känsla bara en halv timma senare.

Nu ska jag packa om trunken, för nästa match.

I morgon är det två matcher som gäller, B-lagsmatch på förmiddagen i Alelyckan och A-lagsmatch i Gamlestadshallen. Båda matcherna är rätt spännande faktiskt, för jag har lite kopplingar med båda motståndarlagen. Dragsters som vi möter på förmiddagen har jag tränat med för ett par år sedan. Det är ett gäng trevliga killar, som dock kommer att göra sitt bästa att trycka in så många bollar som möjligt bakom mej, vilket jag naturligtvis ska se till att de misslyckas med.

Göteborg City är ett nystartat lag, med en del gamla bekanta från mina torsdagsträningar i Alelyckan, Daniel och Anders. Dessutom är det ett par till som jag mött när de spelade i Kärra. Jag såg dem spela mot Zenith i söndags och de var bra, vilket inte är så konstigt, med tanke på all samlad erfarenhet som finns i det laget. De spelar ungefär som vi, rätt fysiskt och utan direkta krusiduller. Att de också har en riktigt bra målvakt, Patrick, gör ju inte dem sämre precis.

På tal om målvakter, så dubblar Calle och jag i morgon. Jag står i B-laget och Calle är reserv och så tvärtom i A-lagsmatchen. Undrar om det är många korplag som har två målvakter på matcherna? Tror inte det! Det innebär en trygghet att veta att det finns backup och vi målvakter stöttar varandra till 110%.

Jag var och letade efter kursböcker i dag, till min engelska. Det ligger en bokhandel på Rosenlund, som har en mängd kurslitteratur. Naturligtvis var boken jag sökte slut och jag får räkna med att den inte kommer in igen förrän om en dryg vecka. Jag hittade ändå lite intressanta barnböcker som jag köpte. I kursen ingår nämligen att vi ska läsa och redovisa tio olika barnböcker och hur man kan använda dem i undervisningen. Jag har en massa förslag på böcker, hoppas bara att de faller de andra i smaken också.

Första helgen i november är det chokladfestival i stan. Den kommer att äga rum i Stadsmuséets lokaler. Jag längtar redan dit. Oj, vad pengar jag kommer att göra slut på där, eller rättare, vad pengar vi kommer att göra slut på, mina döttrar är lika förtjusta i choklad som jag och följer naturligtvis med.

Maltwhisky och choklad är en underbar kombination, så ni bara vet...

Nu har jag tagit några öl och druckit en gingrogg, (som förresten smakade skit, blanda inte med cola!), men jag är fortfarande inte glad. "Pissed and pissed, if you know what I mean."

Dags att gå på godiset...Mmmm, lakritsbåtar...

Idag spelade jag match. Hur det gick? Jag släppte in ÅTTA bollar. Två mer än motståndarnas målvakt.

Är jag nöjd? Öhhhhh...nää!

Om Peter Swartling hade bedömt innebandy, hade han idag sagt:

"Du SUGER!!!"

Undrar om det är dags att ta ett break?

Idag var jag på Frölunda Kulturhus och lyssnade på en dansk psykolog, Helle Jensen, som pratade om vikten av hur vi bemöter barn i arbete och vardag. Vissa grejor hon sade var, när man tänker efter, rätt självklara. Att vi präglar våra barn redan som nyfödda och att de kommunicerar direkt med en, var någonting jag tänkt på och fick belägg för nu. Att vi dessutom, kanske helt omedvetet, gör barnen i skolan osäkra genom vårt bemötande i pressade situationer, är någonting att ta på allvar.

Vi har haft en del skadegörelse på skolan de senaste veckorna, sönderslagna rutor och klotter. Det går en massa rykten om att det är den och den som har gjort det. Jag tänker mer på de som blir utpekade, hur svårt det är att få bort en stämpel.

Kille i sexan: "Det är klart att det är NN. som gjort det, han är så jobbig."

Jag: "Hur vet du det, har du sett att han gjorde det?"

Kille i sexan: "Nä, men jag tror det. Han är så'n..."

En stor del av vårt jobb består av att arbeta med sociala normer, inte bara sådana som här ovan, utan också de vanliga problemen som genomsyrar dagens samhälle. Vi har till exempel vardagsrasismen, som dyker upp när man minst anar det. Tack och lov bor och jobbar jag i ett område där det finns en mängd olika folkslag, utan att något dominerar, förutom svenskar då. Barnen växer upp och har kompisar från Vietnam, Kina, Irak, Iran, Libanon, Turkiet, ja stort sett alla världsdelar är representerade på vår skola. Vi har knappt någon som säger något nedsättande om barn med invandrarbakgrund.

En knapp kilometer bort ligger högstadiet och där är det krig mellan olika konstellationer, för att inte tala om hatet som de har gemensamt mot gängen från Väster. Vad som gått snett vet jag faktiskt inte, men

grunden är okunnighet och rädsla inför det man inte vet. Där har de som arbetar med ungdomarna en viktig roll och de bör stöttas med alla medel. Inga nerdragningar av budgetar där inte! Vill man ha en trygg utemiljö, så måste man ge våra barn en meningsull tillvaro. Glöm inte att vi föräldrar har ett enormt ansvar där också.

På tal om ungdomsverksamhet, efter jag lyssnat på Helle Jensen gick jag och knackade på på 1200 kvadrat, för att kolla om Julia var där. Den som öppnade dörren var en bloggkompis vars blogg jag älskar att läsa, Andrea. Vi hade inte träffats förut, ett kort ögonblick funderade jag på var jag sett henne förut, när hon överraskad sade: "Bogge?!" "Öh, Andrea?!" svarade jag förvirrat. Det var mycket märkligt, faktiskt, att se henne i verkliga livet, så att säga.

Och Andrea, jag håller med, vi får väl samlas alla vi som läser varandras bloggar och ta en öl någon gång! Red Lion?