Tar en paus i läsandet och skrivandet av engelskan. Teorier och idéer snurrar bara runt i huvudet just nu, till ingen egentlig nytta, så det kändes meningslöst att arbeta. Istället så kommer några andra funderingar.

Jag har gått med i Facebook. Vad det ska vara för nytta med det har jag inte riktigt förstått, men det klarnar väl när jag fattar hur man hanterar alla finesser. Jag vet till exempel inte hur man laddar upp bilder, vilket är viktigt då det personfierar ens sida. Nu är inte det så jättenödvändigt, utan det handlar mera om vilka bekanta man hittar. Jag har skrapat ihop fjorton vänner hittills, varav tio är släktingar. Det är lite kul, för de flesta är min äldste brors barn och barnbarn, som är utspridda i Götaland mestadels. De bor i Dalsland, Sandhem, Jönköping och en ända borta på baksidan, i Skarpnäck. Ett brorssonbarn har till och med hittat utomlands, till mitt favvoställe i Europa, Irland.

Vilket osökt för mig till semester och vad som händer då. Jag blir nog kvar i Göteborg i år igen, med tanke på min pissiga ekonomi, men åh! vad jag skulle vilja åka till Irland just. Johanna och jag har pratat om det i ett par år nu, men hennes ekonomi är lika värdelös som min. Vi skulle  vara en vecka i Dublin och en vecka i Killarney, i sydvästra delen. Katarina och Ellinor skulle också vara med, men Björn är det trögare att locka med. Han föredrar Skottland, säger han. Jag skulle vilja åka dit med honom också, men så länge vi inte vinner på jobblottot, så blir det en dröm bara. Hittills har vi vunnit femtio spänn, eller nåt.

Jag läste en blogg av en kille som gjorde ett experiment, som gick ut på att han inte skulle höra av sig till någon på en månad. Ingen ringde, utom hans mamma, förstås. Jag känner igen det, precis så är det för mig. För ett par år sedan kom jag på att om det var någon som ringde och höll kontakt med andra så var det jag, ytterst sällan ringde någon till mig. Varför det är så vet jag inte, men jag gjorde som han i bloggen. Efter en och en halv månad ringer första personen, min lillebror, som undrade om jag var sjuk, eftersom jag inte hört av mej på några veckor. Några veckor! Säg sex veckor, för mig är det fler än några.

Jag kom underfund med att jag inte har många vänner, efter skilsmässan blev det ändå färre. Jag har till exempel aldrig haft någon nära nog att prata med om just min separation, vilket hade varit ett stort steg i min läkandeprocess. Nu är ju allting bra, men det har tagit en lång tid.

Mamma undrade om jag inte hade någon ny kvinna i mitt liv. Hon suckade bekymrat när jag sade att så inte är fallet. Jag är ju fortfarande ung, enligt henne. Tack för det, mamma, du är bäst! Det har inte känts riktigt att skaffa någon ny, efter Anki, som faktiskt ändå var mitt livs kärlek. Att vi inte lever ihop längre beror på att jag sumpade det, med att ta allting för givet i äktenskapet och inte vara uppmärksam. Det tog mig tio år att fatta vad jag gjorde för fel. Man blir aldrig för gammal för att lära, eller hur...

Det är sådant här som dyker upp i huvudet, när man sitter och jobbar hemma på förmiddagarna. Det låter kanske lite dystert, men så är inte fallet. Jag mår alldeles utmärkt och jag är inte utan mänskliga kontakter. Jag har bra arbetskamrater och vi träffas då och då utanför jobbet, jag har en hel drös med innebandyvänner och jag har mina barn. Om jag nu kan återknyta kontakter med folk på Facebook, så blir det ytterligare ett plus. Just nu funderar jag på att söka efter mina kusiner i USA. Kanske de också är inne på Facebook.

Jo, förresten, i hörlurarna idag: Soilwork- Sworn to a Great Divide