Jag började stå i matchen mot Lerum idag. Vi hade hemmamatch, så vi var på Lundby Strand. Uppvärmingen gick bra och jag kände mej helt okej. Ronnie satt vid sidan om, vi hade två femmor mot Lerums sju utespelare, så allt verkade upplagt för en lugn match en vacker lördag i Göteborg. Eller inte...

Det tog femtio sekunder och ett frislag för Lerum, så låg bollen bakom mej, ett skott mellan benen. Det gjorde mej lätt irriterad, som ni kan förstå, jag hade inte ens känt på på bolluslingen. Vi kvitterade ganska snart efter och tog också ledninge, men så är det ju det här med att vara för överlägsen... Vi snurrade som ilskna bålgetingar runt deras mål, men en duktig målvakt och lite okoncentration i avsluten gjorde att det inte blev mer mål från oss i första. Lerum däremot fick ett mål, när de mitt i vår press sticker upp och snirklar in ett till.

Jag orkar inte beskriva hela förloppet, utan istället säger jag så här, efter två perioder stod det 4-4, vi hade haft ett kraftigt övertag, men Lerum stod upp riktigt bra i sin defensiv. Nu kommer jag till ytterligare en orsak till att vi inte ryckt ifrån och det är jag. Det smärtar att säga det, men jag hade inte något flyt alls. Av sex skott på mål, så släppte jag alltså in fyra.

Hjärnan är ett roligt organ. Förhoppningsvis använder man den till att tänka med, ibland tänker man för mycket. Detta var ett sådant tillfälle. När andra perioden slutade kände jag mej inte riktigt på det klara hur jag skulle kunna stå upp mot osäkerheten som smugit sej på mej, så jag frågade Otten hur vi skulle göra. Han tog ett snabbt beslut, tillsammans med mej, att sätta in Ronnie istället.

Det visade sej vara det rätta att göra. Visserligen startade Lerum med att göra 4-5, men sedan kom vi igång. Ibland när man byter målvakt så, mitt i en match, kan ibland spelet förändras och det var precis vad om hände. Det blev mer rörlighet i våra femmor, mer tillbakaarbete i försvaret och snabbare vändningar. Plötsligt stod det 9-5 till oss och Lerum var ett slaget lag. De sprattlade visserligen till en gång och gjorde ett mål, men vi avslutade i still och vann med 10-6.

Nu har vi 21 poäng och en god chans att klara oss kvar i topp fem. Jag själv klarade mej från den här dagen med ett inte allt för stukat självförtroende och en sönderslagen nagel, en olyckshändelse i en närkamp.

På vårt lags hemsida har webmaster lagt upp en omröstning om vem som man skulle vilja se som "Årets kolsäck". Det innebär att man får pris för att man ställt upp för laget under säsongen som gått. Jag hade det stora nöjet att få detta pris förra säsongen, efter att haft den bästa träningsstatistiken av alla i laget. Jag fick en flaska Glenmorangie, som jag fortfarande njuter ett glas av då och då.

Döm om min stora förvåning och senare munterhet, då det visade sig att någon röstat på mig igen. Det var en gammal kompis, i ett konkurrentlag som röstat, vi tränade ihop varje torsdag i Alelyckan under flera år, och hade skoj under träningarna. Otaliga är de mål jag släppt in från hans klubba, för han är en jävel på luriga skott. Jag gick in på deras hemsida, på gästboken och tackade så mycket. Det är alltid kul att uppskattas.

Under de många år som jag spelat innebandy, i de lägre divisionerna måste tilläggas, har jag lärt känna en mängd spelare, trevliga människor som tar sin sport på allvar. Det låter väl underligt, men varför skulle inte idrottsutövande på vår nivå vara lika viktig som elitidrott? Vi är trots allt så oändligt många fler. Vi kan vara bittra kombattanter på planen, under match, men efter slutsignalen blir man vänner igen.

Jag beundrar dessa människor väldigt mycket, för den tid de lägger ner på något som egentligen inte leder till berömmelse, annat än i den lokala innebandykretsen, men de gör det för att det är kul. Människor i olika åldrar, med olika yrken och familjeförhållanden, som samsas om en boll, på en plan och trivs i varandras sällskap, för det mesta i alla fall.

Så, tack så mycket, Gäddan och Steff och ni andra som tänker positiva tankar om mig, jag lovar att om ni har något liknande på gång, så tänker jag rösta på er också!!! Innebandy är att leva!