klockan är nu tjugo i nio och jag slötittar på The League. Jag har varit och sett på vår match mot Biskopsgården i Lundby Strand. Snacka om att göra en match onödigt spännande...

Vi började med att lägga 1-0 hyfsat tidigt i matchen, men Biskopsgården svarade nästan omgående. Vi lade ett snabbt till och Biskopsgården svarade. Efter en period stod det 2-2, fast med lite mersmak för oss. Andra perioden startade upp och vi började få ett gott grepp på matchen. i spelade helt rätt, lät bollen gå runt inom laget och tog vara på de chanser som uppkom. Snart stod det 5-2 till oss och hade inte deras målvakt varit så grymt bra hade det varit tvåsiffrigt.

Nå, som alltid, verkar det som, slappnar vi av och backar hem. Tredje perioden utvecklade sig till en enda lång pina, när Biskopsgården pressade på och vi sprang runt som yra höns. Snart hade de gjort 3-5 och med fem minuter kvar gjorde motståndarna 4-5. Allt vårt spel var som bortblåst och när Biskopsgården tog ut målvakten var allt spel fast förankrat på vår planhalva. Tack och lov kom de inte närmare än ett stolpskott och med trettio sekunder kvar får Nicklas bollen och släpper den sedan inte från sej, utan kniper åt nere i vårt vänsterhörn, tills slutsignalen gick.

En sak är säker, det är bättre att vara med i matchen än att stå bredvid som åskådare. Varje gång känns det som om jag håller på att skaffa mej ett lätt magsår eller hjärnblödning. När slutsignalen gick andades jag ut för första gången på en minut eller så. Vi fick vår seger, men den var nära att tappas, så vi är tacksamma.

Jag kom på att jag faktiskt ska spela i helgen. I morgon står jag för Nameloosers, då deras målvakt är fullt upptagen med TV-inspelning. Återkommer med hur det gick i den matchen.