Idag vaknade jag med en underlig känsla i magen. Jag mådde lite illa och beslöt att hoppa över frukosten, höll mej bara till té. Illamåendet gick så småningom över, det kändes bra över lunch och jag tänkte inte mer på det.

Vi skulle på en föreläsning i kväll och jag hastade mej hem vid halv fem för att vila en stund innan det var dags att gå till bussen. Jag vaknade upp efter tjugo minuter med en fruktansvärd magvärk, rusade ut till rummet med kakel och vitt porslin och ni kan gissa vad som hände sedan. För att uttrycka det vackert så hade jag fullt ös på den peristaltiska rörelsen.

Det tog aldrig slut, kändes det som och en viss frustration uppstod. Min avgångstid kom och passerade, jag fortfarande fast förankrad på tronen. Efter några minuter kunde jag resa mig ett ögonblick, ringde en arbetskompis för att vidarebefordra min oförmåga att medverka i kvällens aktivitet, sedan var det dags för ett nytt besök på ni vet var.

Strax efter sex var jag helt slut och föll tillbaka i sängen. Jag slocknade med en gång och sov tre timmar. Telefonen måste ha ringt tre-fyra gånger, men jag orkade bara inte upp.

Nu har jag varit uppe i en halvtimme, magen är väl okej, men jag har en frän smak av mellanmålets skivade smörgåsköttbullar i munnen. Jag lever på grönt té och koltabletter just nu och funderar på vilka kommentarer jag lär få höra i morgon från allt annat än medkännande kollegor. Om jag nu är fräsch nog att gå, förstås.

Jag är med i en gångtävling med några av mina arbetskamrater. Jag har haft ett bra medelvärde hittills, men nu såg jag på min stegräknare att jag bara var uppe i 8500 steg idag. Ingen träning idag heller förstås, som hade lagt till en del steg.

Nu känner jag mig rätt matt igen, dags att gå till sängs. Nattinatti.