Idag var jag på Frölunda Kulturhus och lyssnade på en dansk psykolog, Helle Jensen, som pratade om vikten av hur vi bemöter barn i arbete och vardag. Vissa grejor hon sade var, när man tänker efter, rätt självklara. Att vi präglar våra barn redan som nyfödda och att de kommunicerar direkt med en, var någonting jag tänkt på och fick belägg för nu. Att vi dessutom, kanske helt omedvetet, gör barnen i skolan osäkra genom vårt bemötande i pressade situationer, är någonting att ta på allvar.

Vi har haft en del skadegörelse på skolan de senaste veckorna, sönderslagna rutor och klotter. Det går en massa rykten om att det är den och den som har gjort det. Jag tänker mer på de som blir utpekade, hur svårt det är att få bort en stämpel.

Kille i sexan: "Det är klart att det är NN. som gjort det, han är så jobbig."

Jag: "Hur vet du det, har du sett att han gjorde det?"

Kille i sexan: "Nä, men jag tror det. Han är så'n..."

En stor del av vårt jobb består av att arbeta med sociala normer, inte bara sådana som här ovan, utan också de vanliga problemen som genomsyrar dagens samhälle. Vi har till exempel vardagsrasismen, som dyker upp när man minst anar det. Tack och lov bor och jobbar jag i ett område där det finns en mängd olika folkslag, utan att något dominerar, förutom svenskar då. Barnen växer upp och har kompisar från Vietnam, Kina, Irak, Iran, Libanon, Turkiet, ja stort sett alla världsdelar är representerade på vår skola. Vi har knappt någon som säger något nedsättande om barn med invandrarbakgrund.

En knapp kilometer bort ligger högstadiet och där är det krig mellan olika konstellationer, för att inte tala om hatet som de har gemensamt mot gängen från Väster. Vad som gått snett vet jag faktiskt inte, men

grunden är okunnighet och rädsla inför det man inte vet. Där har de som arbetar med ungdomarna en viktig roll och de bör stöttas med alla medel. Inga nerdragningar av budgetar där inte! Vill man ha en trygg utemiljö, så måste man ge våra barn en meningsull tillvaro. Glöm inte att vi föräldrar har ett enormt ansvar där också.

På tal om ungdomsverksamhet, efter jag lyssnat på Helle Jensen gick jag och knackade på på 1200 kvadrat, för att kolla om Julia var där. Den som öppnade dörren var en bloggkompis vars blogg jag älskar att läsa, Andrea. Vi hade inte träffats förut, ett kort ögonblick funderade jag på var jag sett henne förut, när hon överraskad sade: "Bogge?!" "Öh, Andrea?!" svarade jag förvirrat. Det var mycket märkligt, faktiskt, att se henne i verkliga livet, så att säga.

Och Andrea, jag håller med, vi får väl samlas alla vi som läser varandras bloggar och ta en öl någon gång! Red Lion?