Kära blogg! Det var nu en vecka sedan jag skrev i dej och vad kan det bero på? Hmmm...kanske att det varit en riktigt tråkig vecka på jobbet och att livet suger i största allmänhet. Inte!!! Nä, det har varit en vecka fylld med aktiviteter morgon och kväll, så jag har inte haft tid, eller varit för trött för att skriva.

Vi har haft avslutning på vårt Astrid Lindgren-tema i skolan och barnen har fått visa upp sina alster för föräldrarna. Vi hade avsatt torsdag kväll till detta och kringaktiviteterna inbringade ett netto på 8000:-. Hälften av det går till vår fadderby i Bolivia och hälften ska våra ungar använda till något roligt.

Så har det ju varit skoj på träningarna också, ja, så skoj man nu kan ha på träningar. Jag är ju en ganska lättroad person så jag har alltid roligt. Martin var tillbaka igen, efter en tids influensa, (det är vad han säger, men han har ny tjej, så jag tror att det var något annat han var drabbad av.) ;) Till syvende og sist är det alltid roligare med två målvakter på träningarna.

Helgen har varit lugn, förutom idag då. Tidigt i morse packade jag min trunk och drog iväg till de östra stadsdelarna, för gissa vad?  Precis! Innebandymatcher i Alelyckan. Observera att jag skrev matcher, jag fick stå för Namelosers på förmiddagen, eftersom Niclas var ute och reste igen. Hur fan har han råd, först London och sedan Spanien? Jag har knappt pengar att komma över Mölndals stadsgräns...

När jag stod och väntade på buss 78 på Gamlestadstorget, där förresten fåglarna flyger uppochned för att inte avlida i akut tristess när de ser eländet, började det naturligtvis att regna, rejält. Jag hade optimistiskt nog tagit lågskor på mej och det var inte lyckat. Jag måste sett ut som om jag övade inför Lets Dance, när jag trippade mellan vattenpölarna.

Skit samma, eftersom jag tenderar att bli långrandig, jag kom fram, bytte om och gick ner. Vi värmde upp och vi var två femmor, för en gångs skull. Vi skulle möta Formsvacka, som fullständigt demolerade Tobias förra gången vi mötte dem, så en viss spänning låg i luften. Samma domare som förra mötet var det också, Evert, vilket inte gjorde Tobias så glad.

Matchen kom igång och vi började avvaktande och lät de andra spela runt bollen, utan att de kom till några farligheter. Efter några minuters kännande på varandra, så kom vi igång, fick ett anfall som resulterade i att vi stänkte in 1-0. Hurra och glada miner, men tyvärr så slutade inte matchen där. Formsvacka pressade på och tryckte in en kvittering bakom mej och inte nog med det, efter att mina backar spelat underligt, minst sagt, så åker till slut Patrik på en utvisning. En och en halv minut håller vi emot, sedan lägger Formsvacka 1-2.

Andra halvlek och nu kommer ett sammanbitet gäng in på plan, fast beslutet att ändra på siffrorna. Spelet böljar fram och tillbaka, jag känner att jag har god kontroll på bolluslingen och håller tätt bakåt. Gnetspelet visar sig vara en källa till allmän förnöjelse, för oss iallafall. Vi kommer närmare och närmare deras mål och till slut ligger kvitteringen i nätmaskorna bakom deras,generellt mycket bra, målvakt.

En viss press mot mitt mål uppstår naturligtvis efter detta, men med hjälp av några utvisningar flyttas spelet över till deras planhalva. Vi fick dock inte in någon mer boll, utan matchen slutade oavgjort. Faktum är att det var många konstiga resultat idag, i Namelosers serie. Åketorp som leder 4A förlorade mot Angry Alabama och Åhboys, tvåorna i serien, torskade mot St. Brevett.

En paus uppstod nu för mej, eftersom min match med Torslanda inte började förrän 15:00. Den fyllde jag med att fika och titta på mitt gamla gäng, Kungskorparna, när de mötte Hofarna 2. Inte mycket att orda om, utom att Mogges brorsa Cliff var med för första gången och det slutade med att ambulansen fick komma. Efter en taclkling som fick Cliff att falla över sargen landade han så olyckligt att han skar upp ett åtta centimeter långt och någon centimeter djupt sår i knäet. Det såg rätt så äckligt ut, lite grann som råbiff...

Nu var det dags för vår match, mot Hitmedbucklan. Vi hade spelat oavgjort mot dem i höstas, men jag hade en go' känsla inför matchen. Vi hade två femmor och dessutom var Martin med som målvakt. Jag skulle börja i målet, bestämde Johan och det kändes bra.

Vi kom igång och spelade runt bollen mellan oss. Det kändes lätt upphetsande också, för Hmb. var inte alls dåliga och kom i flera anfall. De sprang gärna runt och letade luckor att skjuta i, men jag hade god koll på dem. En av dem sade att jag täckte alldeles för bra och det kändes riktigt gott. Vi får också in det första målet, efter lätt kalabalik framför deras mål.

Tyvärr tar det inte lång tid innan de kvitterar, på ett friläge.  Inte mycket att göra, men vi kör på som Torslanda brukar, utan att bry oss om några bakslag. Paus och Johan samlar oss, säger att bara köra på. Jag får fortsätta i målet och det kändes bra. Efter tekning för andra halvlek, sätter vi igång och spelar riktigt bra en stund.

Säg det som varar, naturligtvis ska det hända något som rubbar cirklarna. Henke L. åker ut för slag och bara en halvminut senare få vi en utvisning till, för felaktigt avstånd vid frislag. Nittio sekunder tre mot fem låter kanske inte mycket, men jävlar vad långt det är. Vi reder dock ut det, jag lyckades igen med att vara där jag behövdes. Strax efter vi får in Henke igen, bryter han ett anfall och skicka upp bollen till en frispringande Otten, som hur säkert som helst vispade in bollen över målvakten. Mål är alltid kul att få, men mål i box play är nåt speciellt.

Vi ökade på med mål av Henke S. och Henke L. och nu kändes det rätt säkert. Henke S. var dessutom på ett glatt spelhumör och ibland är det tillräckligt för att allt man vill ska hända också händer. I ett trängt läge vispar han till bollen med en backhand och självfallet går den in.

Nu har vi kontroll på hela matchen, men Hmb lyckas ändå få in ett mål till, ett som jag inte är så nöjd med. De bryter ett uppspel och en av dem får öppet läge i bästa position, fyra meter från mål. Han skjuter och jag känner bollen stryka min underarm och studsa in i mål. Jag gick ändå ut för att täcka av skottvinklar, men nog fan hittade han en lucka. Alltnog, det var det sista som hände i matchen och vi hade vunnit, med 5-2. Igen mycket rättvist och vi spelar riktigt bra på alla positioner. Jag vill ge alla med beröm godkänt efter dagens batalj och bra snack från bänken också.

Nu är jag äntligen klar med den här dagens blogg. Nu kommer snart mina flickor över och vi ska ha en av våra go'a filmkvällar. See ya!!!

Igår var det sista matchen för serielaget och om man summerar det hela, så blev det en hyfsad säsong, både för laget och speciellt för mej. Jag har spelat åtta matcher i A-laget, varit omklädd till ytterligare fyra.

Av de åtta jag stått vanns fem matcher och förlorades tre, eller om man skriver tabellspråk:   8   5   0   3   59-26   15   +33.  Ett snitt på antalet insläppta mål per match på 3,25.  Rätt cool, eller hur?

Jag har också följt Surtes framfart i helgen. De hade två matcher kvar att spela och tog en igår och den sista idag. Vi hade en bra plusstatistik mot dem innan matcherna, vi hade +44 och de hade +13. Alltnog, Surte hade inte gett upp hoppet att snyta fjärdeplatsen framför näsorna på oss, utan rivstartade mot Surd och vann med 18-3. 15 mål upp där och nu var de uppe i +28. Idag mötte de Skår i sin sista match och körde över dem med 11-4, +7 till och med en slutlig plusstatistik på +35. Vi behöll vår fjärdeplats med nio mål tillgodo...Rättvist, vill jag tillägga, då vi har spelat jämnt med de tre storlagen, kanske med undantag mot Lindås i andra omgången.

Faktum är att just nu är det bara Lindås som lagt mer mål än oss, Backadalen kommer nog att gå förbi oss eftersom de har två matcher kvar och ligger bara tre mål efter oss.

Jaha, det här var ett avsnitt för er kalenderbitare, eller tabelltuggare. Kanske inte så roligt för de flesta, men jag tyckte det var kul. För övrigt har det varit en lugn helg. Jag var nere en sväng på stan och handlade lite kläder, det händer inte så ofta. Det blev två skjortor och ett par byxor, lite kallingar och sockor. Jag letade efter några fräcka T-shirts också, med tryck, men de jag fann var på tok för dyra. Jag får ta en sväng till Frölunda och se om jag hittar något, på tisdag, i morgon hinner jag inte, för träningen.

I eftermiddags var det dags för Torslandas sista match i serie 5A, mot Bergums IF, i Lundby Strand. Tyvärr skulle jag inte spela, utan hade blivit draftad till sekretariatet i stället. Jag hade hellre spelat.

Pålle, som dras med en envis förkylning, skulle dela jobbet med mej idag. Vi satte oss till bords, så att säga och matchen blåstes igång. Tio sekunder senare var det dags att stoppa klockan, eftersom Torslanda hade gjort 1-0. Sedan tog det inte så långstund förrän vi stoppade klockan igen, men då var det dags för Bergum att kvittera. Inte nog med det, de tog ledningen också. Just då spelade vi rätt virrigt och jag såg på mina lagkamrater att de  var rätt missnöjda med sig själva.

Alltnog, vi kvitterade innan paus och sedan fortsatte vi på den insatta vägen, med snabba,rappa mål och fint spel. Tyvärr hade Bergum också samma idé som oss och gjorde sitt bästa att hålla jämna steg med oss. Efter två perioder stod det 8-5 till oss, men det kändes inte helt på den säkra sidan än. Jag satt och led med Calle också, han hade blandat riktigt fina räddningar med riktiga bottennapp och får ta på sej några av deras mål. Jag såg på långt håll att han absolut inte var nöjd med sin insats.

Tredje perioden och spelet fortsatte att bölja fram och tillbaka. Vi gjorde mål och de gjorde mål, vi gjorde mål igen och vad gjorde de? Precis, de svarade med mål. Fast då var festen slut för deras del. Inga mer mål behövde Calle släppa till och han avslutade matchen riktigt bra. Vi å andra sidan mäktade inte med mer än ett till innan Fredrik tjöt, så matchen slutade 11-7. Målrikt så det förslår.

Om man summerar det hela så var vi det bättre laget och skulle nog ha satt några baljor till, det var fina lägen som brändes i ivern över att få trycka in bollen. Sedan var det ett Bergum som inte gick att känna igen från förra matchen, de kämpade mer som ett lag och var mycket mer effektiva och farliga i sina avslut. Faktum är att jag är lite förvånad över att de inte tagit fler än tre poäng i årets serie, deras spel visar att de kan stå upp mot flera av lagen.

Jag såg nu att Surte gör sitt för att komma ifatt vår överlägsenhet i målskillnad, de spöade Surd med 18-3! Vinner de över Skår imorgon med 17 mål är de förbi oss. Kanske är det läge att åka till Ale gymnasium och heja på Skår, för en gångs skull.

Vad kan få en vuxen man att krypa ur sängvärmen en tidig lördagmorgon och resa med de kommunala färdmedel som står till buds? Ni fattar ju, innebandy på Alelyckan 1, detta tempel för amatörbandy, där testosteronet ligger tät som dimma.

Jag är naturligtvis inget undantag, utan redan kvällen innan hade jag packat min nya trunk med mina kläder och så glad i hågen riktade jag in min färde mot tidigare sagda plats. Jag måste säga det igen, men fy fan vad tråkig Gamlestadstorget är! Medan jag väntade på buss 78 såg jag flera av de andra väntande gå in i statisk chock av ren uttråkning. Eller inte...

Vi mötte Svenska Bil i morse, ett lag vi slog med 5-2 i höstas. Två av mina gamla polare från Flatås Måleri spelar med dem och vi snackade ett ögonblick innan matchen. De var inställda på att spöa oss ordentligt, men jag kände inte att så skulle bli fallet. Det började bra med att vi lade 1-0 och hade bra koll på spelet, men långsamt tog SB över och både kvitterade och lade ett ledningsmål, innan vi vaknade och insåg stundens allvar. Vi började trycka på igen, men då blandade sej domarna i spelet, fast inte som de borde.

Svenska Bil hade ett antal rätt råbarkade typer med i laget, nya sedan sist och de satte igång med efterslängar och tjuvnyp, när det inte gick så bra på plan. Tyvärr var det så att de måste också varit domarnas hemliga kompisar, för de fick inte ens tillsägelser över vad de höll på med. Naturligtvis faller vi in i deras hårda spel och voìla! blir det varningar och någon onödig utvisning. Vi lyckas innan detta trycka in två mål, men sedan är det bara gnäll och kaos på plan, sura miner och efterslängar. Värst av dem alla är deras nr. 5, en rakad grabb som såg ut som han kommit direkt från gänggymmet i Hammarkullen. Otrevligare människa får man leta efter.

SB får ett frislag, Nicke tar bollen och för upp den till deras avspelspunkt, då femman kommer upp bakom honom och slår undan bollen, varpå Nicke får två minuter för fördröjande av spelet. Domaren står tre meter därifrån och ser alltså inte vad som händer! Jag brukar inte bli så arg under spel, men det här gjorde mej svinirriterad och jag skrek på den minst sagt halvsovande misstaget till domare och undrar hur fan han dömer, men som vanligt hjälpte det inte. SB får spela power play i två minuter och naturligtvis kvitterar de, visserligen med hjälp av Nisse, men ändå!

Jag kunde inte släppa hur inkompetent domaren var och kände för första gången under matchen att risken var stor att vi kunde tappa den, tack vare honom. Tack och lov kommer det en befrielse, i form av Otten, som vid ett frislag, snabbt skjuter i en lucka och sätter en ny ledningsboll, en ledning som vi behåller tiden ut. En stark känsla av lättnad kröp över mej, över att vi hade tagit två goa poäng, trots att domarna försökte stoppa oss. Ytterligare en 3-3-match hade känts som en ren förlust, för vi var klart bättre än våra motståndare, större delen av matchen.