Ikväll var det dags för säsongens sista match i Korpen. För en gångs skull behövde jag inte stå och vänta på Gamlestadstorget, detta skithål i Göteborg, utan Henke plockade upp mig vid Älvsborgsplan. Det var dags att möta Bengthulken Boys, ett lag som ligger i mitten av tabellen, men med tanke på hur det gick förra söndagen, så är inga matcher säkra. Vi vann med 3-1 i höstas, men jag minns att det var en jämn, tät match.

Uppvärmning på planen bredvid, sedan när matchen innan, Glädjedödarna-IBK Major  5-5, var klar, äntrade Torslandas laddade hjältar Alelyckans plan nr. 1. Matchen kom igång, trevande först, men sakta tar vi över, utan att för den skull glänsa. Inga mål heller och jag började tro att första halvlek skulle sluta 0-0.

Men si, då fick vi en utvisning med oss. Vi ordnade upp vårt power-play, spelade runt och attackerade som elaka pitbulls, men fy vad svårt det var att få in bolluschlingen! Till slut får Bamse ett bakåtpass, klipper till från nästan halva plan och bollen seglar in mot mål, touchar en spelare och studsar in i mål, bakom en överraskad och delvis skymd målvakt.

Paussignalen ljöd strax efter avspelet efter mål och vi samlades för ett taktiksnack. Vi var två femmor och de hade en avbytare, så vi sade att köra på och få slut på deras ork. En slurk vatten och jag var redo att fortsätta. Jag hade inte haft så mycket att göra, några räddningar och resten hade mina backar resolut rensat undan. Ett skott i stolpen hade Bengthulken också, så det fanns ingen anledning att slappna av.

Vi spelade bättre i andra, höll bollen föredömligt och tog över matchen. Snart resulterade det i ett nytt mål och av bara farten ett till. Vår för dagen förkylde och lätt näsblödande Odde jobbar föredömligt högt upp i forecheckingen, stressar en av deras backar så han tappar bollen. Odde tar hand om den och smätter in den bakom målvakten. Allt kändes plötsligt ganska bra, men naturligtvis händer det något skit.

Henke, som för dagen inte skaffat sej en kompis i domare Evert, åker ut för förröjande av spel vid ett frislag. Boyzen ser ett tillfälle att reducera och etablerar ett ganska bra power-play. Jag får tillfälle att göra ett par fina räddningar, men vårt box-play är riktigt bra, så bra att vi bryter deras anfall och Otten får bollen, driver upp mot mål och skjuter ett rappt skott som visslar förbi målvakten. 4-0 och med en man mindre. Inte helt fel.

Resten av matchen är en transportsträcka mot slutsignalen, där våra backar jobbar riktigt bra. Boyzen kommer inte riktigt till avslut, trots att de försöker frenetiskt. Jag måste säga att det var starkt av dem att hålla upp tempot så hyfsat, med bara en avbytare. Signalen ljöd och vi avslutade säsongen med seger och en tredjeplats i serien, den bästa placeringen hittills. Att dessutom få hålla nollan är alltid lika roligt.

En snabb summering av korpsäsongen för min del:

12 spelade matcher, 6 vunna, 4 oavgjorda, 2 förlorade, 42-27  16 poäng.

Jag är väldigt nöjd!