Idag skulle vi spela match i Korpen. Vi skulle ta oss an Bluechip Sports, jumbon i vår serie. Matchen började 10:00 och jag stack hemifrån vid åttatiden. När jag stod och väntade på bussen vid Gamlestadstorget, som förresten ser lika illa ut i solsken som i dåligt väder, kände jag plötsligt att vi måste ta den här matchen på allvar. Fast jag är övertygad om att mina lagkamrater alltid gör det.

Kort sagt, vi startade matchen i ett högt tempo, hade boll mycket och testade deras målvakt med skott från olika vinklar. Tyvärr värmde vi upp honom rätt ordentligt och han började ta den ena svåra bollen efter den andra. Efter en stund fick vi ett frislag framför mål Henke lägger en snabb boll åt höger och äntligen! får Fredrik in vår första.

Första halvlek var slut och vi hade haft fullständig kontroll på matchen. Bluechip hade haft tre-fyra chanser, men inget farligt. Fyllda av tillförsikt satte vi igång andra, men blev strax fyra på banan, efter att ha fixat till en utvisning med för många spelare på banan. Det tog en knapp minut och så kvitterade Bluechip.

Nu vet inte jag vad som hände, men plötsligt var lagmaskinen Torslanda en maskin med grus i vitala delar. Osäkert spel ledde till att vi fick ett mål till i baken, bara en knapp minut efter kvitteringen, ett mål som jag skulle tagit. En av motspelarna bryter in framför mål, knappt märkbart attackerad av våra backar, skjuter ett inte alltför märkvärdigt skott, som jag ska ta med vänsterhanden. Naturligtvis slinker den förbi och det kändes som om jag ville sjunka ner i marken, bokstavligt talat.

Vi fortsätter vårt inte så vägvinnande spel, med långa uppspel och skott som fastnar i en massiv köttmur framför deras mål och de bollar som slinker förbi snor deras målis. Vad händer sedan tror ni? Precis, i ett anfall, som kan betecknas som en halvkontring, skjuter en Bluechipare ett skott som en annan Bluechipare styr förbi mej och in i mål.

Nu infinner sig också det där som lag i motgång kan uppleva, lagkamrater börjar gnälla på varandra. Det gör ju inte saker och ting bättre, spelmässigt, men ingen sade något elakt till mej, tack så mycket, fast det hade varit befogat. Jag har inte känt mej så här osäker i mål under hela säsongen och inte blev det bättre av att de stänker in 1-4 bara några minuter efter.

En sista kraftansträngning och vi forcerar in en reducering, ett riktigt slit-och grovjobbamål. Fast, vad gör väl det när Bluechip trycker in femman bakom mej, efter en frispelning. Vi trycker på de sista minuterna, men det känns ändå uppgivet och det är en befrielse att slutsignalen går.

Sammanfattingsvis spelade vi bra i första, men i andra, när vi får två snabba mot oss faller vårt spel ihop och alla verkar nästan rädda för bollen. Jag är mycket missnöjd med min egen insats, två av målen skulle jag har tagit, kanske också den sista. Jag känner av att det varit en lång säsong, med många matcher och den sista veckan har jag haft ont i ben och rygg efter träningarna.

Nå, inga undanflykter, vi var kassa, jag var jättekass och nu ska jag laga mat, sitta framför teven och äta och sura, tills allt känns normalt igen.