För en gångs skull är jag uppe innan sju. Det låter kanske inte speciellt för alla som börjar jobba vid den här tiden, men sedan jag börjat läsa har mina dagar börjat vid åtta-halvnio. Jag överfölls av en otrolig trötthet igår kväll, men klamrade mej fast vid medvetandet tills jag sett sporten på teve. Och yes! Frölunda tog poäng igår igen, de ligger tvåa nu.

Det kan man inte säga om IBK Torslanda, tyvärr. Jag var inne på GIBF:s resultatsida och kollade. Efter de första sju omgångarna ligger vi sist, med fyra ihopskrapade poäng. Ingen rolig läsning alls, men vad ska man säga? Vi kan nog rada upp en hel del förklaringar till vår beklämmande höst, men det tänker inte jag göra. Trots allt förlorade vi med uddamålet mot suveräna serieledarna Zenith, det visar att vi har potential att slå alla lag i den här serien. Hoppas att vi börjar göra det också.

Det börjar dra ihop sej till tentor i engelskan och jag känner ett visst pirr i skallen, när jag tänker på det. Det är en hel del att läsa in, och vi har en hemtenta på 4,5 poäng att göra. Vad den ska innehålla får vi reda på i nästa vecka.

Vi ska fira vår skolas fyrtioårsjubileum ikväll. Det är inte klokt, egentligen, men snart har jag jobbat tjugofem år på samma ställe. Min arbetskamrat Eli slår mej ändå där, hon har jobbat i kommunen några år längre än mej och så också på fritids.

Det får mej att tänka på om jag har valt rätt jobb, eller är det slentrian som håller en kvar vid sin arbetsplats? Ja, en viss trygghet är det ju, att ha samma ställe att gå till varje dag, men om man ser på vad det finns för utbud av arbeten att välja på, så är jag inte missnöjd med mitt. Tvärtom, jag har nog ett av världens bästa yrken. Allt annat jag vill göra, får jag ta som hobbies.