Idag var det dags för Brännö igen. Jag hade tagit med mig min elgitarr att ha där ute, och några låtidéer fick jag också med mig. Vi började repa en av dem och det lät rätt hyfsat. Det fattas fortfarande en gitarrist, så vi har inte kunnat börja med finesser som solon och så, men det är på gång...

Det mest uppseendeväckande som hände idag skedde på vägen hem. När jag rullat ut cykeln från Björn och Jeanettes tomt så märkte jag att bakhjulet wobblade lite. Jag satt upp och började cykla, men kom inte så långt, då hela cykeln skakade och lät urjävlig. Något är allvarligt fel på den, bakhjulet wobblade inte bara lite, det kändes som om det hängde löst och skramlade. 

Gissa vem som fick leda cykeln hela vägen hem? Från Saltholmen till Högsbohöjd... Ingen svår gissning, jag så klart. Det är ungefär 6,5 km hem från Saltholmen, så det blev som ett lättare träningspass.

Det märkliga är att jag blev inte förbannad eller uppgiven över att cykeln rasade. Istället tyckte jag på sätt och vis synd om den, om man nu kan göra det över ett föremål. Jag menar, min cykel har troget fört mig dit jag vill i rätt många år nu, utan större missöden, (förutom förra året, eller var det året innan?, då bakre drivpaketet rasade). Den har stått emot ett högt, konstant tryck, ja mina vänner, jag väger över hundra kilo...Så när den nu suckar uppgivet och slutar fungera, då tänker jag bara på att den ska få den allra bästa vård och bli frisk igen.

Jag gillar verkligen min cykel! I morgon hittar jag en sommaröppen cykelverkstad och lämnar in den, kosta vad det kosta vill.