En sanning med modifikation, naturligtvis, mycket i vårt samhälle har blivit bättre. Framför allt på fritidssidan, tycker jag, men det är nog en hel del som inte håller med mig, fråga de unga i tonåren som bor uppe i vårt område. Deras fritid består i "att hänga", för deras utbud av aktiviteter kostar pengar, som de inte har.

Något som verkligen gått tillbaka i utvecklingen är arbetssituationen på våra skolor. När jag började arbeta på Fritids för tjugofem år sedan var vi en del av barnomsorgen, vi arbetade med skolbarn upp till sexan och var rätt så autonoma. Vi hade ungefär femhundra kronor per barn och år att röra oss med och vi hade femton barn i grupperna och 2,5 personal.

Så överfördes vi till skolan, förlorade vår självständighet och pengar. Nu, tjugofem år senare, är vi inhysta i en skolsal, vi har trettiofem barn i gruppen, i åldrarna 6-8 år. Pengar, ja det är ett skämt, vi har trehundra per barn och år att röra oss med, snacka om försämring. Vi ska lägga minst halva tiden i klass under skoltid och det förutsätts att vi ska ta vissa ämnen, utan att vi egentligen har den pedagogiska kompetensen, eller ansvaret för det.

Jag har just fått rastvaktsschemat och det är lite skojigt, alla kortraster är jag ute, men inte bara jag, nästan alla är ute, så det är rätt så tomt inne vid kaffebryggaren...På tal om tid i skolan, vi har dessutom gått från att vara schemalagda trettioåtta timmar i veckan till fyrtio. Kul...

Förr åt vi gratis med barnen, vad man kallar pedagogisk måltid. Nu har något stolpskott i förvaltningen bestämt att man måste betala för maten, men ändå skall man sitta i en ibland stökig barngrupp och äta, och hålla reda på allt som sker under måltiden. Istället för att sträva mot att ha så många vuxna som möjligt inne i matsalen, för att skapa en behaglig ätmiljö, går man åt det helt andra hållet, i sin spariver. Kanske man siktar mot lärarlösa luncher...

Mitt i allt det här har politiker och ansvariga mage att prata om att bibehålla en hög standard på skola och undervisning. Jag trodde det var uppenbart att om man vill ha en bra skola, då måste man satsa ekonomiskt på det också. På artonhundratalet hade man undervisning enligt något som kallades "Lancastermodellen", en lärare rapade upp fakta i olika ämnen för grupper om tvåhundra elever, som skrev för brinnande livet. Dessa fakta kom sedan upp i stora salstentor, där det bestämdes vilka som blivit godkända eller inte. Det känns som om vi var på väg dit igen.

Ingen kan övertyga mig om att skolan har gått framåt i utvecklingen de sista decennierna, snarare tvärtom. Faktum är att det som håller en kvar i det här yrket är bra arbetskamrater och...

Jag har alltid röstat åt ett visst håll, men nu känner jag att det parti som ställer upp för att förbättra villkoren i skolan och också vill satsa på att ge våra gamla ett bra liv efter pensionen, de har min röst, helt och hållet! Ja, förutom M, SD, KD och de där andra konstiga partierna då...

Det värsta är att vi har det ingalunda jobbigast. Det finns ställen i landet där man har grupper på Fritids med upp till sjuttio barn på två personal. Man kan diskutera vad kontentan av all denna spariver leder till. Inte till något gott iallafall.