Sent i förrgår kväll sprängde någon, eller några en hemmagjord bomb på min skola. Resultatet blev en söndrig toalett och en massa glassplitter. Jag väcktes tidigt av en kollega som ringde mej och meddelade vad som hänt, vi har en telefonkedja vid krissituationer, och jag gick från ytterst sömnig till klarvaken på en tiondels sekund, ungefär.

Som vanligt tror man det värsta innan man fått se skadans omfattning, så jag kastade på mej kläderna och stack ner till skolan. Det såg inte så fräscht ut, men det var inte någon grop i marken eller halvt raserat hus eller så. Skadorna var ändå så omfattande att två klassrum fick stängas och de två drabbade klasserna i A-spåret fick tränga ihop sig på Fritids.

Våra lokaler var intakta, så vår verksamhet kunde fortsätta utan problem, med decimerat antal barn, eftersom vi gått ut och sagt att de barn som kunde och ville fick gå hem. Det blev en lugn dag på skolan, fast naturligtvis mycket prat om det som hänt.

Vår rektor blev intervjuad i lokalnyheterna och hon sade något som jag till fullo håller med om, att ett sådant här tilltag är en rejäl kränkning av barn, personal och föräldrar på skolan. Jag kan känna ett visst mått av irritation och ilska när man kommer ner till jobbet efter en helg och upptäcka att man slagit ut rutor eller klottrat på väggarna. Det är för att man känner vanmakt över ens egen hjälplöshet att stoppa allt sabb.

Förresten, jag såg GT:s löpsedel. Vi var huvudrubrik, men allvarligt talat... Bara för att sälja några extra lösnummer, vad står det? Jo: " Skola i Göteborg sprängd i natt!". Det låter ju som om det bara finns en stor krater kvar, men jag lovar den finns där, i stort sett intakt, tack och lov!