...dans, så hände det en skojig grej idag. Jag hade vaknat sent och bestämt mej för att ta cykeln ner till stan. En sväng först till Plantagegatan och The English Shop och Hurra!, de hade fått in enkilospåsar med Jelly Bellies. Äntligen! Vidare ner till centrum och ett besök på Games Workshop, för att köpa några färgburkar. Hela stället var full av figurspelande ungar, men jag kom därifrån tämligen snabbt, med burkar i bagaget.

Det var dags att fika, men alla mina favoritställen var fulla med människor, kul att dom går bra, men varför precis när jag ska fika? Raskt cyklande började jag närma mej Järntorget, då jag kom på att Språkkaféet ligger ju på Esperantoplatsen. En blick in och det var gott om plats. Jag beställde en kaffe och en varm macka med chevré och honung och satte mej med dagens tidning.

Nu kommer jag till vinjetten av inlägget. Medan jag satt där och kopplade av, så var det någon som satte på musik i högtalarna, gammal, argentinsk tango från trettiotalet. Jag vet inte varför jag gillar den musiken, med en sångare som smäktande sjunger om sitt 'corazon' i brand. Kanske för rytmens skull?

Nåväl, jag sitter där, näsan djupt in i sportsidorna, foten stampar lätt takten till musiken, då jag märker en rörelse i ögonvrån. Jag tittar upp och där framför dansar ett ungt par en långsam, smäktande tango. Jag blev helt fascinerad och kunde inte sluta se på dem. Snart fick de sällskap av ett par till, som dansade i en ny stil, tango likaväl.

Det visade sig att Språkkaféet hade tango som aktivitet den här lördagen och där satt jag och var helt uppslukad av dansen, när jag kom på att jag satt mitt bland dansarna. Jag fick rätt brått att flytta på mej, eftersom jag inte kan ta ett danssteg, om det så gällde livet. Jag ville ju inte ge folk intryck av att jag tänkte bjuda upp någon.

Hela vägen hem tänkte jag på det faktum att jag aldrig dansat under hela mitt liv. Jag kände en viss avundsjuka när jag såg på dansarna och tänkte att så skulle jag också vilja göra. Det är kanske dags att ta en kurs?