Vi skulle möta Skår i lördags, ett lag vi inte visste så mycket om, förutom att de hade samma poäng som oss i serien. Jag var uttagen som förstemålvakt. Det är egentligen underligt, att trots alla matcher jag spelat under årens lopp, är jag fortfarande lika nervös innan. Det kändes dock ganska bra under uppvärmningen och mina lagkamrater verkade också taggade. Nervositeten gick omärkligt över i en förväntan istället.

Vi hade inte behövt vara oroliga visade det sig. Vi körde över dem. Det var så att man tyckte synd om dem. Till råga på allt började två av deras spelare slåss på plan, med varandra! Domarna kliade sig i skalparna ett ögonblick, men sedan gav de båda spelarna matchstraff. Efter det var det en lång defilering mot slutsignalen.

Till Skårs försvar skall dock sägas att hur mycket de än låg under, så slutade de inte att spela innebandy. Det resulterade till slut med att jag släppte in en balja, vilket var dem väl förunnat. Jag kan ändå känna irritation över att jag gjorde det, men å andra sidan räddade jag ett friläge också. Den känslan överväger allt annat.

Hur slutade det? Ja, det låter nästan overkligt, men det blev 21-1.

Nästan lika häftigt är att Blåvitt tog SM-guld igår. Så det så.