Egentligen är det inte klokt, men ( placera in lämpligt kraftuttryck här!), vad tiden rusar iväg. De sista två månaderna har försvunnit utan att jag ens reflekterat över det. Det är på sätt och vis rätt skönt, för helgen känns alltid nära, men jag undrar om man ska ha nå'n slags åldersångest också, ni vet, man blir obevekligen äldre, utan att kunna göra något  åt det.

Jag är i lycklig avsaknad av det, det enda jag kan känna är en viss frustration över att inte ha gjort tillräckligt mycket grejor med mina barn. Ja, det vanliga också, förstås, att inte kunna gå tillbaka i tiden och rätta till alla mina felbeslut, men det lär jag inte vara ensam om att önska.

Fast ändå, man saknar tiden som flytt en del. Jag googlade på några namn på kompisar och gamla flickvänner, för några kvällar sedan. Jag kom på mej själv att tänka att visst hade man roligt då och visst saknar man den känslan av gemenskap vi alla hade. Nu är jag själv, jag har mina barn och släktingar förstås, men någon riktigt nära vän, bästis eller så, har jag inte haft på över femton år. Jag umgås med arbetskamrater och träningskompisar, men det är inte samma sak.

Om man tänker efter så vet man ju att det aldrig kommer att bli så igen, så varför fundera över det...