Torsdag kväll och ett par timmars dyrbar fritid förlagd till Alelyckans sporthall. Första matchen i högsta korpserien, mot Heman Hunters. Rykten om ett nytt golv hade nått mina öron och det var på tiden. När jag kom dit var första intrycket att det var nytt golv, men oj vad jag bedrog mig. Vad som hänt var att planen var ommålad i matta färger, men det var fortfarande samma knggliga golv. Fast snyggt var det, om än något förvirrande på vissa ställen.

Okej, matchen helt kort, första halvlek: Vi spelade bra de första tio minuterna. Så fick vi chans att spela power play, vilket vi gjorde bra i en dryg minut. Sedan blev vi stressade av en ovanligt nitisk forecheckande Huntare, som lyckades förvirra Nicklas så till den milda grad att bollen plötsligt petades in bakom mig. Inte av Nicklas alltså, utan av den frimodige Hemannen. Efter det spelade vi förvirrat och var trea på bollen. Under ett anfall blev vi så tillbakapressade att det blev en enda röra av klubbor och ben framför mig. Ett skott kom och styrdes elegant in i mål, av Tobias. Självmål alltså, men eftersom vi lade målet så stod det väl egentligen 1-1? Va?

Andra halvlek: Vi var klart bättre och tog över spelet. Det tog sin lilla tid, men vi reducerade till slut. Sedan följde en kavalkad av utvisningar, åt båda hållen. Martin, denne unge man med så oskyldigt utseende startade det hela med att få 2+2 min. Efter det duggade utvisningarna så tätt att det inte gick att hålla isär dem. Kontentan av den allmänna röran var att till slut fick vi in en kvittering, vilket också höll sig till slutsignalen.

Det var en match som vi, med lite skärpa i avsluten, hade vunnit. Nu är vi dock nöjda med att kämpat ihop en pinne i premiärmatchen i Korpeliten.