Efter en lång, nåja, inte så jättelång arbetsdag, jag jobbar ju deltid, så fick jag packa om min träningsväska, för att strax innan sju äntra slöbuss 16 till Hisingssidan. Måndagsträning och dags att möta de som var med om debaclet igår och de som hade varit spellediga och troligtvis undrade vad som hände. Ingen hade några direkt uttömmande svar på det, förstås.

Jag förväntade mej en rejäl träningsdos, med mycket fysövningar, men jag fick en ordentlig dos av fysövning på ett rätt så överraskande vis. I uppvärmningsövningen 2 mot 1 gick jag in i en närkamp för att knipa bollen från anfallarna.  Då kommer Freddan dundrande in på mål, hinner inte stanna, utan ramlar över mej och lägger hela sin kroppstyngd på min nacke.

Det krasade till i nacken och så kom en fruktansvärd smärta. Det enda jag tänkte var att "nu gick det åt helvete!" Några sekunder senare klarnade det till och jag befann mej, till min stora lättnad stående upp och höll mej om nacken. Står man upp är man inte förlamad iallafall. Nacken värkte som ett rejält nackspärr, jag kunde inte vrida riktigt på huvudet.

Jag gick av plan, (duh!) och kände efter hur det kändes och efter en liten stund lättade värken. Jag tog beslutet att fortsätta träningen och det gick hyfsat bra. Freddan, stackaren, gav mej lite Tigerbalsam, som ytterligare förbättrade nacken. Stackaren förresten, han var riktigt orolig, för det är ju inte roligt att skada någon vare sig under match eller träning, men det var ju trots allt tur att det just var Freddan som föll på mej, han väger väl typ sextio eller nå't.

Nu sitter jag och funderar om jag ska åka ner på stan i morgon och läsa, eller om jag gör det hemma. Fördelen med att läsa på Pedagogen är att det finns ett enormt utbud på lunch innan jag åker hem.

Sugen på Thaimat...mmmm.

Fast det är jag nästan jämt, kanske blir det körv på Gourmetkorven istället. Omväxling förnöjer!

På något vis kändes det som jag vaknade i morse efter en hejdundrande fest, som spårat ur, fast utan bakfyllan. En känsla av lätt frustration genomsyrar ens sinne. Varför? Tyvärr, mina vänner, det handlar om innebandy igen.

Strax efter sju igår kväll mötte vi Svartedalen i Lundby Strand. Jag var andremålvakt, bakom Calle och fick alltså följa dramat från sidan. Det började inte bra, efter en halv minut, i Svartedalens första anfall, låg bollen bakom Calle och flinade retsamt. Tre minuter senare var det dags igen. Ingen bra start alls och vi spelade virrigt, Svartedalen spelade snabbt och forecheckade högt, störde våra uppspel.

Snart stod det 0-4, men då vaknade vi till liv, till slut. Två snabba mål innan paus och vi kände att vi hade kontakt. I andra fortsatte vi att trycka på och kom ifatt och också förbi. Helt plötsligt hade vi 5-4, men bara i en halv minut. Snabb replik från Svartedalen, 5-5 och sedan ett litet ryck från deras sida. När perioden var slut stod det 6-8. En bra period från oss, trots allt.

Tredje perioden var tyvärr en lätt missräkning. Svartedalen spelade på och hade mer utdelning på sina chanser än vi på våra. Vi kom aldrig ifatt, utan Svartedalen drog ifrån ytterligare. 8-12 slutade matchen, det sista målet i öppen kasse, då vi desperat försökte komma ifatt.

Det känns som sagt ganska surt dagen efter, men vår förlust var inte helt orättvis. Svartedalens spel verkar inte passa oss speciellt bra, men vi kan hålla uppe vårt spel i perioder och då spelar vi riktigt bra. Calle var inte nöjd efter matchen och jag kan förstå honom, men han gjorde också en hel del bra räddningar, får man inte glömma.

På ett mer personligt plan kan sägas att det händer en massa just nu...inte.