Nå, nu är det inte så dramatiskt som det låter. Igår hade vi sista träningen  för året med Torslanda. Sexton glada utespelare hade infunnit sej, men bara en målvakt. Jag.

Okej, vad betyder det då? Jo, först och främst lite extrajobb. Vi brukar nämligen avsluta hösten med en liten tävling, för utespelarna alltså. Första delen är i fyra segment, två rena skicklighetsövningar, jonglering och dribbling. Man får poäng efter hur många tillslag och hur man klarar sej igenom en bana. De två andra momenten är att skjuta fem skott i följd på en målvakt och lägga fyra straffar på en målvakt. Igen, jag.

Ni kan nog förstå hur mör jag var efter åttio skott och sextiofyra straffar. En del av utespelarna skjuter rätt hårt, tack och lov inte så pricksäkert ibland, men jag fick mej ett par goda blåmärken och en klockren på högra bröstvårtan. Där hjälpte inte det faktum att jag har bröstplatta. Jag räddade trots allt fler än jag släppte in.

Att stå i mål i en strafftävling innebär en massa slängande och ålande och försök till att utmanövrera sin motståndare. Om man dessutom gör det sextiofyra gånger på raken, med knappt någon paus alls, innebär det att man är ganska rejält trött efter. Jag var inget undantag, det kan jag garantera. Resten av träningen spelade vi, gamla mot unga. Vad resultatet blev vet jag inte så noga, men de gamla vann, tror jag.

En liten fika som avslutning, hej och god jul, in i duschen och sedan skjuts hem, Henke körde mej som vanligt. Väl hemma var det underbart att hoppa i säng och somna. Att vakna upp i morse var inte lika skönt, för första gången på länge hade jag ont i kroppen, men det är det värt ändå. Längtar till 7:e januari och nästa träning...