Nej, förhoppningsvis handlar det inte om min personlighet, utan jag efter onsdagens träning. Jag skulle vara hurtig och cykla till Skatås, för den sista fotbollsträningen innan innesäsongen. Glad i hågen sätter jag mej på cykeln och trampar iväg. I första utförsbacken så...

Hur stor är egentligen chansen att båda handbromsarna går av samtidigt? Det hände, till min stora häpnad och jag kände hur cykeln ökade fart. Utan att tänka kastade jag mej åt sidan, ut i gräset, plöjde upp en god fåra i jorden, men klarar mej med skrapsår på ena armbågen och knät. Fortfarande i chock tar jag mej till min bror, som bor precis nedanför backen och får låna min brorsons cykel.

Jag hade faktiskt inte en tanke på att avbryta färden till Skatås, men så här i efterhand skulle det ha varit det rätta att göra. Efter en och en halv timmas träning och så en cykeltur hem, kände jag mej rätt mörbultad. Jag sov rätt illa och på morgonen hade jag ömmande punkter på alla kroppsdelar, kändes det som.

Nåväl, jag överlevde och det onda går över. I morgon ska jag ut och jogga, tänkte jag.

Innebandyträningen i måndags gick mycket bra, förresten. Jag siktar på att ta en plats i A-laget, att få spela några matcher i femman.

Undrar vad det är med min cykel? Denna sommaren verkar det som allt har hänt. Kedjebrott, utslitna drivpaket, låsras, stöld och nu handbromshaveri. Den är inte dålig, men "it rains when it pours". Kanske.