Förkylningen håller i sej, men jag var tvungen att dra ut och vattna blommor idag. En kollega och hans familj är i Tyskland och jag har lovat att passa blommorna. Det är fjärde året i rad, vilket fick mej att tänka till, nät jag kom på det. Är jag så förutsägbar att de vet att jag är hemma på semestern? Det beror i första hand på pengarna, naturligtvis. Det är tufft att vara fattig.

På vägen hem träffar jag på en gammal kompis, Kjell. Han var en underbar pianist, innan han fick problem med fingerlederna. Nu jobbar han med översättningar och skriver själv, så följdaktligen handlade vårt samtal om det, eller bristen på det. Att skriva, menar jag då. Jag har inte skrivit något på över ett halvår, utan skjutit allt framför mej, att jag får tid på semestern. Nu har tre veckor gått och inte en rad!

Ska jag lägga mina gamla planer helt på hyllan, att lägga ner musik och skrivande, för tydligen funkar min hjärna inte runt så'na saker längre?