Uppdateringarna av den här bloggen har blivit färre och längre mellan gångerna. Det beror på att jag haft så mycket att göra, i skolan, på jobbet och privat. Plötsligt verkar det inte finnas tid tillräckligt för allt "nödvändigt", alltså sådant som jag finner nödvändigt.

Maj har varit en kaotisk månad. Det började med min mammas lunginflammation, som fick henne nästan att stryka med. Det är inte världens bästa idé att bli så dålig när man är nittio, kroppen är inte längre kapabel att klara så mycket ansträngning som en sådan sjukdom kan alstra. Tack och lov gick det bra.

Sedan krockade jag med min cykel, men med turlig utgång för oss båda, cykeln och jag, alltså. Det var inte mitt fel heller, men hon som körde på mej gjorde upp i godo. Hon blev nog mer chockad än jag.

Min tatuering blev klar också, nu planerar jag nästa. Tänk att det ska dröja så många år innan man bestämmer sig...Nu har jag drabbats av ketchupflask-effekten, ni vet, först kommer det ingenting, sedan ingenting och till slut allt på en gång! I december ska jag träffa Marika igen, vad vi ska hitta på för bilder blir en annan historia.

Naturligtvis hände det som inte ska hända mitt uppe i min skrivperiod, datorn slutade fungera. Hur jag än försökte, så fick jag inte igång den. I ren panik gjorde jag en ominstallation av Windows, utan att inse att all min lagrade information försvann på vägen. Allt mitt arbete för skolan var borta, vitala delar av min portfolio, som jag inte hunnit göra papperskopior av. Hade jag någon backup av mitt arbete då? Ehhh...NÄ!

Jag var nära att ringa mina lärare på Pedagogen och säga att jag hoppar av kursen, i ren desperation, för jag hade ingen aning hur jag skulle hinna återskapa allt jag skrivit. Tur för mig att jag ändrade mig, då mitt spel famms kvar på skolan och funkade bra. Det kunde jag ju visa upp i alla fall. Jag samlade ihop det jag kunde och fixade en sorts portfolio till slut.

Jag fick tillbaka grammatiktentan och till min stora förvåning hade jag klarat den! Jag var dessutom bara 4,5 poäng ifrån ett VG. Yay me!

Jo, kaotisk månad var det ja, igår fick jag ett telefonsamtal ifrån Jay.... min mammas hemtjänstperson, ( hur det nu ska heta?) Mamma hade ramlat och kunde inte röra sig.Alla planer på allt jag skulle göra fick direkt ställas in och så var det bara att kila iväg till mamma. Åtta timmar senare konstaterades det att hon hade klarat sig, där emellan hade vi hunnit med att åka ambulans till Mölndals lasarett, sitta och vänta på röntgenundersökningsresultatet och prata med en trevlig, fast jäktad läkare samt lika trevlig personal på ortopedakuten. Inga ben brutna, bara blånader.

Till råga på allt så har innebandyträningen sjunkit till ett antal av ett pass i veckan. Jag har kontakt med ett lag i vår serie som startade sin försäsongsträning för tre veckor sedan. Jag trodde inte jag skulle skriva det här, men jag är lite avundsjuk på dem. Jag saknar redan innebandyn.